Birollerna i centrum

Text:

Toppbild: TT

Toppbild: TT

Man kanske inte är en bifigur om man har sålt 60 miljoner skivor. Men världen är ju som den är och har man sålt skivorna i Frankrike så … ja, ni vet.

Utanför Frankrike fanns alltid något komiskt över Johnny Hallyday. När Frankrikes Elvis rev av »Let's twist again«, var det kanske inte direkt kommissarie Clouseau, men det påminde lite om när man själv ljudade amerikanska låtar i mellanstadiet. Han fångade den franska kärleken till det amerikanska, en av få saker som kan få Västeuropas malligaste folk att framstå som lite flamsiga.

Antagligen finns inte ett land på jorden som inte haft sin egen Elvis. Vi hade Jerry Williams, eller Little Gerhard om man var lagd åt det hållet. Överallt dök någon upp som gjorde sin version av kungen från Tupelo. Två saker skedde: inhemsk musiktradition gick under eller marginaliserades. Samtidigt blev alla lokala Elvisar verkligen lokala. Jerry Williams kunde aldrig bli stor i Frankrike. Johnny Hallyday förblev alltid lite lustig, för dem som inte talade franska till vardags. Det var som om den underliggande likriktningen gjorde alla Elvisefterföljare till nationalstereotyper. Birollsinnehavare på världsscenen.

En annan birollsinnehavare, med större genomslag än de flesta, gick också bort häromdagen.

Det dröjde till 1984 innan brittiska National Portrait Gallery köpte in Lewis Morleys fotografi av Christine Keeler, naken på en kopia av Arne Jacobsens sjuanstol. Då var det tjugo år sedan hon släpptes ur fängelset, efter att ha dömts för mened i rätten.

Keeler stod mitt i skandalen kring krigsminister John Profumo. Profumo hade träffat henne 1961 hos viscount Astor på det tjusiga godset Cliveden, när Keeler jobbade som eskortflicka. De inledde ett förhållande och samtidigt inledde hon ett annat med Eugene Ivanov, marinattaché vid den sovjetiska ambassaden och underrättelseofficer. När det hela började läcka försökte Keeler sälja sin historia till Sunday Pictorial, men Profumo hotade med rättsliga åtgärder och lyckades stoppa publiceringen. Till ingen nytta.

Lite senare, 1963, exploderade historien, efter att Profumo ljugit om saken för underhuset. Premiärminister Harold Macmillan, som redan var på fallrepet, tvingade Profumo att gå. Till sist gick också Macmillan, under den samlade vikten av en mängd olika saker som gått fel. Han skyllde på att han skulle opereras för prostatacancer.

Profumoaffären var mer än en enstaka skandal. Den var en spik i kistan för den aktning för samhällseliten som många britter försökt hålla liv i fram till dess. Ett slags mognadsrit in i ett mer cyniskt samhälle.

Efter 1964 levde Keeler ett obemärkt liv. Då och då fångade någon kvällstidningsfotograf henne på gatan: »Så här ser hon ut i dag!«. Bryan Ferry hyrde 1988 in henne till en av sina musikvideor, »Kiss and tell«.

John Profumo ägnade resten av sitt liv åt frivilligarbete i fattigkvarteren i East End. Han städade toaletter och svabbade golv tills han övertalades att tigga finansiering istället. Drottningen gav honom en orden 1975, som ett slags signal att han hade återvunnit sin anständighet. Han fortsatte ändå sitt frivilligarbete fram till sin död 2006.

Hallyday dog i onsdags. Han hade lungcancer, Keeler dog i tisdags. Hon led av KOL. Och världen förlorade två stora bifigurer.

Text:

Toppbild: TT