Populärkulturen vet inte vad riktig rädsla är

När jag var liten var jag livrädd för filmen »Poltergeist«. Bara tanken på snubben som sliter av sig sitt ansikte fick mig att må illa. Länge räckte det med att jag såg filmfodralet i videobutiken för att minnena skulle komma tillbaka: jag i en brungul plyschsoffa hemma hos min kompis Markus, någon gång i slutet av 80-talet. Och så de äldre barnen, de som tvingade mig att se på när ett ansikte förvandlas till blodigt kranium.

I dag är jag inte rädd för onda andar längre. I dag är det levande människor som får huden på mig att krypa. Det handlar om män. Ensamma män. De är utstötta, åsidosatta och i mitt huvud livsfarliga. Min noja för dessa ensamvargar har fått ny kraft i och med den Netflix-aktuella serien »Mind hunter«, producerad av rysarmästaren David Fincher. Programmet utspelar sig på 70-talet och handlar om ett par agenter som djupdyker i psyket på några av historiens värsta mördare. FBI-männen inser att brottslingarna kanske inte fötts onda, utan agerar på saker som hänt i barndomen. Som tittare får man en, om än cinematiskt välfriserad, inblick i skallen på mördare och nekrofiler. Jag ryser. Och kastas tillbaka till ännu ett ungdomstrauma. Som 14-åring lyckades jag smita in på premiärvisningen av en annan David Fincher-produktion: Thrillern »Seven«. Kevin Spaceys tolkning av en galen seriemördare gav mig en brutal insyn i vuxenvärldens mörkaste hörn. Efter filmen var det en ängslig kille som ensam tog bussen hem, ständigt spanade efter galningar i Malmömörkret.

Nu är jag där igen. Plötsligt ser jag dem överallt, på bussen, i kön på Coop: bleka, ovårdade män, sannolikt slavar under sina sjuka böjelser. Du och jag, och våra närstående för den delen, riskerar alla att bli deras nästa offer! Tänker jag, samtidigt som jag minns: Att seriemördaren faktiskt till stor del bara är en myt, skapad av just populärkulturen. I sin bok »Why We Love Serial Killers« slår kriminologen Scott Bonn hål på flera felaktiga föreställningar om seriemördaren. Till exempel är de alla inte ensamvargar, tvärtom lever många av dem fungerande liv vilket gör att de flyger under polisens radar. De är sällan några genier och långt ifrån alla är män.

Men kanske viktigast av allt: Seriemördare är oerhört sällsynta. I USA begås bara en procent av alla mord av seriemördare. Totalt sett tror FBI att det finns mellan 25 och 50 aktiva individer i USA. Detta i ett land med cirka 320 miljoner invånare. Det är med andra ord mer sannolikt att trilla i badkaret och slå ihjäl sig än att sprättats upp av en galning som sedan sköljer ner din lever med ett bättre Chianti-vin.

Mer skrämmande är då en annan kategori ensamvargar. De har radikaliserats på internet och drömmer om storskaliga självmord där så många som möjligt av oss andra stryker med. Till det kommer enslingarna som en dag bryter tystnaden och ställer sig upp i en fullpackad skolmatsal ellerkyrka och låter en automatkarbin svepa över folkskaran. I USA sker massmorden i snitt varje dag.

Varenda jäkla dag! Tanken svindlar.

Även här manar experterna till lugn och försäkrar att risken som svensk att hamna i ett terrordåd är minimal. Men jag vet inte jag. Själv var jag en av dem som befann sig på Drottninggatan under Rakhmat Akilovs vansinnesfärd. Han var den andra ensamma dåren på samma gata inom loppet av några år. Jag lyssnar gärna på statistik och osannolikhetslära, men får jag välja tar jag hellre en annan väg nu när jag rör mig i centrala Stockholm. Det är inte rationellt, jag vet, men de ondsinta enslingarna har fått mig att stanna upp och tänka efter. Det gör ont att medge men de har gjort mig mer försiktig, eller rädd om man så vill.

Där har mördarna på tv inte en suck. Även om det är David Fincher som ligger bakom.