Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Revolution Blogg

Reformen kan börja, förlåt revolutionen

De flesta vill vara revolutionärer. Det beror på att vi lever i en kultur där revolutionärer i fantasin förvandlats till vackra, lockande och ädla idoler, inte de otvättade, tandlösa och striphåriga våldsverkare som de rent faktiskt ofta är. Därför är det inte så konstigt att det i metoo-uppropens efterdyningar upprepas, gång på gång, att det vi bevittnar är en revolution.

Det hoppas jag verkligen inte. Revolutioner slutar alltid i besvikelse och ofta i ett och annat inbördeskrig, innan de inblandade tröttnar och återknyter till något slags ordning. Och jag tror det inte heller. Jag tror att metoo-omvälvningen kan bli något mycket bättre en så: en reform. Inte något så dumt och simpelt som att vi slänger ut allt gammalt och ersätter det med något oprövat, utan något mycket mer avancerat: att vi justerar vad som anses normalt och acceptabelt. Jag tror vi har en chans att förflytta förväntningar och sociala överenskommelser en aning och på så sätt göra det svårare för tölpar och skitstövlar att dra nytta av samhällskontraktet.

Det är en rätt stor sak. Men ingen vill förstås kalla sig reformist. Det finns ingen romantik i det. Så, låt gå, vi kan väl kalla det revolution, så länge vi vet att det är reformism vi pysslar med. Och så länge vi sätter igång och talar om vad reformerna ska innehålla. Det är här det kan gå fel. Jag kan börja:

När miljöpartiets partisekreterare Amanda Lind dök i upp i Aktuellt i tisdags för att skaka av sig partiets ifrågasatte riksdagsledamot, använde hon några färdiga formuleringar. En var att människor inte ska behöva känna sig »obekväma« i någons närvaro. En annan att »det är naturligtvis helt oacceptabelt att personer ska känna ett obehag« av att vara i närheten av en annan person.

Hon har förstås alldeles fel, oavsett vad just den här miljöpartistiske fyren hittat på.

Det hör till normalt umgänge att man då och då känner sig »obekväm« i någons närvaro. Det kan bero på alla möjliga saker. Inte alltid på den person man ogillar. Och det finns inte alls något »naturligtvis« i att vi ska slippa acceptera att då och då erfara obehag i andras sällskap. Tror man på allvar att det är så, är man verkligen revolutionär i den värsta meningen: en renhetsivrande fanatiker utan förmåga till nyanser.

En klarsynt reformist inser att livet är mycket svårare än så och att det måste vara så svårt för att vara uthärdligt. Uppgiften är att komma överens om hur mycket obehag och »obekvämhet« vi måste stå ut med och av vilken sort det får vara. Annorlunda uttryckt är uppgiften att avgöra vilka som överreagerar och behöver lära sig att bli lite mindre ömhudade och vilka som faktiskt bör betraktas som kränkta.

Det har blivit mode att låta den som känner sig kränkt bestämma vad som är rimligt och vad som ska vara tillåtet. Det är en attraktiv lösning om man vill slippa att stå för något, eller slippa göra någon besviken. Det är en fullständigt vansinnig idé, om man vill leva i ett någorlunda uthärdligt samhälle. Följer man principen att den känsligaste och mest lättkränkta ska sätta ribban för det acceptabla, kommer snart allt att vara oacceptabelt.

Låt oss börja våra reformer – förlåt, vår revolution – med den insikten.

Ett annat uttryck som Amanda Lind använde var »gränsöverskridande«, som en beskrivning av riksdagsmannens beteende. För ett år sedan var »gränsöverskridande« fortfarande något fint. Nu är det uppenbarligen inte det. Kanske är det också ett hoppfullt tecken.

Video: Erik Fichtelius

»#Metoo blir partipolitik«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera