Var finns #utanheder?

Orkanstyrkan i #metoo-uppropet växer dag för dag. Bransch efter bransch, yrkesgrupp efter yrkesgrupp. Det börjar bli så många att det intressanta är vilka som saknas. Det kan ju vara så att en del kategorier är förskonade från trakasserier och förtryck. Att det trots allt finns jämställda samhällssektorer med mogna och kloka män. Men det kan ju också vara så att makthierarkier och förtryck är så cementerade på vissa håll att de drabbade fortfarande inte vågar protestera.

Hur kommer det sig att det inte finns något upprop som heter #utanheder med undertecknare bland kvinnor och flickor utsatta för hedersvåld i olika invandrarkulturer? Det kan ju inte vara så att problemet är löst? En mer rimlig hypotes är att det strukturella hedersförtrycket av marginaliserade kvinnor från Mellanöstern och Afrika är så starkt att ingen kan eller vågar göra sig hörd. De hittar ingen plattform, de är de mest utsatta. Nu måste vi börja spana efter dem som inte hörs, där problemen kanske är som allra värst. Unga flickor som tvingas till giftermål eller som straffas, torteras eller dödas för att de förälskat sig i fel man, men som inte har kanaler att nå ut, eller är så illa utsatta att de inte törs starta ett upprop. De allra svagaste är så maktlösa att de inte hörs.

Men det paradoxala är att de som kanske borde vara de starkaste inte heller hörs. Hur kommer det sig att det inte finns ett upprop som heter #ingenbonus? Ett upprop från investmentbankernas och penningmäklarnas kvinnor. Starka, välutbildade, högt betalda – men tysta. Kan det vara så att kvinnorna på tradinggolven till skillnad från alla andra lyckats frigöra sig från strukturellt förtryck?

Inom film och teater har de manliga »genierna« fått härja fritt. De drar in pengar och lockar den stora publiken till salongerna. Så är det ju också inom investment banking. Här finns stora stjärnor, härskande män som drar in de stora pengarna. Finansmarknadens hjältar, mäklarna, som håvar in miljoner och kanske miljarder i fantastiska vinster. De är kungar, dem rör man inte. Här firas segrarna i champagne och erövringar. Tradinggolvet är en manlig arena. Precis som på de stora scenerna härskar föreställningen om det manliga geniet. Men här är den manliga makten så stark att ingen – ännu – vågat eller kunnat bryta genom taket.

Här finns en stenhård herre-på-täppan-kultur, med en tuff, ofta sexistisk jargong. Kvinnorna är få, och nästan helt uteslutna på toppen. Alla jobbar hårt och långa dagar, och den som lyckas tjänar enorma pengar. Här är man tyst, annars åker man ut. Alfahannarna har sina hov, och där får kvinnorna sällan plats.

I Wallenbergssfär, Handelsbankssfär och andra finansiella maktkretsar är det fortfarande männen som sitter i styrelserna och flockas i jaktlaget. Här hänger oljeporträtten kvar i de mahogny-­boaserade kontoren. Väggarna är så tjocka och mattorna så mjuka att skriken inte hörs ut till Kungsträdgården.

Inget tycks ha förändrats på många år. Jag minns en händelse i början av 90-talet när jag som Ekochef skulle ta emot en av våra största företagsledare på kontakt­besök hos Ekonomiekot. Till kaffet började den store direktören beklaga sig över en kvinnlig reporters nyhetsinslag, som på något sätt hade förargat honom.

– Hon borde ha smisk på stjärten, skrockade han.

– Du talar om en av våra främsta reportrar, hann jag samla mig till att säga. Ditt sätt att tala om henne är oacceptabelt.

Jag reste mig upp och gick.