Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Nyfikenheten tystar journalister

Hakelius: Reportrar är synbart lättade när de intervjuar män och kvinnor på gatan som säger det okontroversiella och förväntade.

En bekant som ska förbli namnlös gick på teater. Instant Playhouse på Drottninggatan. En lite plojig, men rätt kul grej till förmån för Unicef: fem dramatiker, fem regissörer och femton skådisar får uppdraget att på 24 timmar skriva, repa och spela fem nya kortpjäser. Pang bom.

Det var bara två föreställningar, för en dryg vecka sedan, så ni har missat chansen.

Ingen dålig laguppställning heller: Bengt Ohlsson, Maria Blom och Andreas T Olsson bland dramatikerna. Sara Cronberg och Edward af Sillén bland regissörerna. Cecila Frode, Regina Lund och Rennie Mirro bland skådisarna.

Och vad hände?

Ingenting särskilt. Det var just det som var min bekantas poäng. Inte så att det hade funnits förväntningar på lysande dramatik. Det vore orimligt. Men med det här upplägget, snabbheten, Unicef och alltihop, drog det ändå åt det samhällskommenterande, eller åtminstone samhällsreflekterande. Och nog borde det vara alldeles särskilt intressant i en tid när så mycket ställs på huvudet. Tekniskt, demografiskt, politiskt, ekonomiskt, kulturellt, kriminellt, religiöst, militärt – det är svårt att finna områden där det inte finns nya problem att upptäcka, gamla sanningar att ifrågasätta och förändrade verkligheter att beskriva.

Men det hände inget särskilt. Det var min bekantas bestående intryck. Ingenstans brände det till. Ingen tog i, eller petade ens lite försiktigt, på något känsligt. Allt föll precis där det skulle, för att ingen på scen eller i publiken skulle uppleva något obehag.

Jag vet förstås inte om jag skulle ha hållit med. Men jag känner igen upplevelsen.

Det finns en del yrken som borde drivas av nyfikenhet. Dramatikerns är ett. Journalistens ett annat. Men det är påtagligt hur nyfikenheten har blivit ett hot och en fiende för många med yrken av det slaget. Det finns en förskräcklig massa oro över vart nyfikenheten kan leda den nyfikne. Tänk om man upptäcker något obehagligt? Tänk om man tvingas konstatera att något är på ett sätt som gör att folk kan ta illa vid sig?

Nyfikenheten har blivit farlig, därför att den kan leda till att man blir baktalad och utfrusen. Alla talar om normkritik och »normkreativitet«, men i själva verket gäller det att följa mycket strikta normer, inte sin nyfikenhet, om man vill vara säker på att inte ta några risker.

Det här är något mer än »åsiktskorridoren«. Det här är en korridor som inte bara sätter väggarna för vad man ska tycka, utan väggarna för vad man ska se. Det är en verklighetskorridor. Ett fascinerande exempel är rapporterna om gruppvåldtäker i Malmö.

Ungefär ett halvdussin har nu anmälts under de senaste tre månaderna. Det är något nytt. Men ingen verkar veta hur, eller varför, eller vad.

Är det händelser som tidigare inte anmälts, som nu blir anmälda?

Är det faktiskt något nytt?

Polisen är noga med att saga att de inte ser några »omedelbara kopplingar« mellan de olika fallen. Det gör dem bara mer förbryllande. Det kan inte gärna bara vara slumpens spel.

Om det inte är samma gärningsmän, är det då ett utbrott av »copy-cat«- våldtäkter?

Om så, varför sker det just nu?

Eller är det »copy-cat«-anmälningar? Är det anmälarna som inspireras av varandra?

Här finns något som borde få varje svensk reporter att salivera av nyfikenhet. Något viktigt att förklara och reda ut. En obegriplighet som förblir obegriplig till ett mycket högt pris, om vi förutsätter att anmälningarna verkligen har grund.

Ändå är oviljan bland journalister att försöka gå till botten med detta påtaglig. Det beror förstås på att det finns en gnagande misstanke att förövarna kan ha invandrarbakgrund. Att det kanske till och med är så att den saken är något som måste vägas in, för att vi ska kunna förstå varför det som sker nu sker. Att det inte bara handlar om sådant som kön, socioekonomi och andra faktorer, som ingen är ovillig att tala om.

En vanlig invändning när man tar upp ämnet med journalister, är att det inte finns något säkert belägg för sådana spekulationer. Det kan lika gärna bero på andra saker. Vanliga etniska grabbar Svensson är potentiellt lika jävliga. Och så kan det förstås vara. Men det är väl bara ytterligare ett skäl att vara nyfiken? Ännu ett bra motiv för att efter bästa förmåga försöka reda ut vad som faktiskt händer, där nere i Malmö?

Men den nyfikenheten saknas. Det läggs mer tid på att oroa sig över att de som ändå visar viss nyfikenhet, kanske inte gör det på rätt sätt. Det är det diskussionen om finansieringen av Ann Heberleins kommande bok »Våldtäkt och kultur" handlar om. Den övergripande fråga hon vill försöka svara på - begås våldtäkter oftare av män som har en viss kulturell bakgrund och vad betyder i så fall det – är en fråga väldigt många i offentligheten anstränger sig väldigt mycket för att inte vara nyfikna på. Och visst, det finns skäl att oroa sig för att både frågor och svar i ämnen av det här slaget skruvas till på ett idiotiskt sätt, men då – återigen – finns väl all anledning att själv försöka reda ut vad som försiggår. Att andra kanske gör ett dåligt jobb, kan inte vara ett argument för att själv låta bli att göra jobbet helt och hållet.

Frågan om gruppvåldtäkterna är särskilt tydlig i sin explosivitet, men kampen mot nyfikenheten förs på många andra arenor. Reportrar är synbart lättade när de intervjuar män och kvinnor på gatan som säger det okontroversiella och förväntade. De blir genast nervösa och slänger in små markörer, om den de talar med säger något som kan klassas som förgripligt.

I botten handlar det antagligen om att känslan av stabilitet har gått förlorad. Om känslan av att allt hänger på en skör tråd. Det är motsatsen till hur upplysningens frontfigurer såg på världen. För dem var världen en storslagen, häpnadsväckande och ibland ryslig verklighet, som de med obruten nyfikenhet försökte beskriva och systematisera så exakt och korrekt de kunde. De var nästan aldrig rädda för vad de skulle finna, för de litade på att det alltid var bättre att veta, än att inte göra det. Kunskapen och den klarsynta analysen gick, åtminstone på längre sikt, arm i arm med det sanna, goda och sköna.

De som ska beskriva världen i dag ser istället verkligheten som ett minfält. Och nyfikenheten som en femtekolonnare.

 

Läs nästa artikel
Video: Read Proof Sharing

Nu lanserar Fokus ”Read Proof Sharing” – ett nytt sätt att dela med sig av nyheter på.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera