Det bidde inte ens en tumme

Text:

Sug på det här citatet: »I dag har i princip alla statliga myndig­heter olika regionala indelningar.«

Det är taget från en stor, viktig statlig utredning som presenterades för någon vecka sedan utan att många brydde sig om det.

Det utredningen visar är att staten lyckats trassla till det ordentligt kring hur den organiserat sin verksamhet ute i landet. De statliga myndigheter som har regional verksamhet har alla organiserat sig i helt olika regioner. Inget hänger ihop med något annat. Allt är ett enda sammelsurium. Frågan är om det går att reda upp, om staten har kraft nog att reformera sig själv.

Förfallet har gått fort. För några decennier sedan sköttes den statliga verksamheten ute i landet av kungliga befallningshavare, landshövdingar som ledde drygt 20 länsstyrelsers verksamhet. Men nu är statens regionala arbete helt uppsplittrat och osammanhängande.

Försvaret har fyra militärregioner me­dan Polisen, Säkerhetspolisen och Åklagarväsendet är indelade i sju regioner.

Sjukvården är organiserad i sex sjukvårdsregioner. Arbetsförmedlingen i tre geografiska regioner och tio marknadsområden. Arbetsmiljöverket har fem regioner och ekobrottsmyndigheten har nio kammare på fem orter. Elsäkerhetsverket har fyra regionala tillsynskontor medan Fortifikationsverket har sex regioner och Försäkringskassan har fem.

Många statliga myndigheter har sex regioner, till exempel Kriminalvården, Inspektionen för vård och omsorg, Kronofogden, Migrationsverket, Rättsmedicinalverket och Trafikverket, men det är inte samma regioner.

Listan kan göras ännu längre och det blir bara värre och värre. Varje myndighet bestämmer själv över sin indelning, och så har mångfalden ökat år efter år. Axel Oxenstierna skulle vända sig i sin grav. Och oj vad utredningsväsendet försökt, men det har bara blivit som i sagan om skräddaren som skulle sy en ny fin rock – det bidde inte ens en tumme.

För över tio år sedan ledde dåvarande landshövdingen Mats Svegfors en storstilad utredning som hette Ansvarskommittén. Den framhöll behovet av att »återsamla staten« och föreslog 2007 en helt ny länsindelning med sex till nio län och regionkommuner.

Staten behövde en gemensam geografi för att fungera mer effektivt, samordnat och handlingskraftigt. De flesta remissinstanser var positiva, men den politiska nivån förmådde inte fatta beslut. Det bidde inte ens en tumme, det bidde ingenting.

Förvaltningskommittén föreslog därefter med stöd av Statskontoret 2008 att staten skulle ta tillbaka makten över myndigheternas indelning och att den skulle bli så likartad som möjligt. Det bidde ingenting.

2009 tillsattes en ny utredning, Utredningen om den statliga regionala förvaltningen, som 2012 pekade på hur staten försvagat sitt regionala arbete. Den föreslog elva länsstyrelser och sju statliga regioner. Utredningen skickades inte ens på remiss.

Så tillsattes dagens Indelningskommitté med två ärrade politiker, Kent Johansson (C) och Barbro Holmberg (S), som i juni 2016 föreslog en indelning av Sverige i sex län eller regioner. Utredningen skickades på remiss och tillstyrktes av många remissinstanser, men sköts sönder av de politiska partierna och det bidde en tumme – tilläggsdirektiv – i juni 2017.

Det är dessa som nu i mars lett till ett förslag om att statliga myndigheter med regionalt utvecklingsansvar och med betydelse för kris- och krigsberedskap ska organisera sig i likadana regioner, en »myndighetsgemensam regional indelning«. Enligt huvudförslaget ska dessa regioner följa gränserna för dagens sex sjukvårdsregioner.

Det är en tumme med stor betydelse för många människor, regioner och myndigheter. Intresset var dock så litet att det knappt bidde en notis i de stora tidningarna. Problemet med dagens förvirrade statliga organisation inte bara kvarstår, det växer. Frågan är om politiken nu mäktar med att organisera sig på ett effektivt och rationellt sätt – eller om skräddaren återigen ska tvingas svara: Nej, det bidde ingen tumme, det bidde ingenting. Axel Oxenstierna – kom tillbaka!

Mer av Erik Fichtelius:

Nästa politiska skandal

Vedspisupproret och Miljöpartiet

Den brända jordens taktik

 

Text: