Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Ann-Charlotte Alverfors

Författare, dog den 20 mars, 71 år gammal.

Det finns flera svenska klassiker. Och alla handlar inte om sportsliga prestationer.  Det kan till exempel också vara kulturella.  1 000 svenska klassiker inom litteratur, film, musik och tv program från mitten av 1950-talet till 2009 finns samlade i en bok med samma namn. Ann-Charlotte Alverfors debutbok »Sparvöga« är en av dessa tusen.

Ann-Charlotte Alverfors slog igenom med dunder och brak med boken om Sparvöga 1975. Recensenterna var lyriska.

Få minns i dag hennes genombrott. Ann-Charlotte Alverfors får nog betraktas som en av vår tids mest underskattade författarare.

DN:s Bengt Holmqvist hade noterat Alverfors poesidebut »Paternosterhissar« 1972.  Han skriver om romandebuten: »Hennes skrivkonst växer frodigt och vilt, den kränger oberäkneligt ibland. Men där finns ett centrum av överblickande stillhet. Ilskan och de förtvivlade ironierna hålls tillbaka av en resolut gestaltningsvilja.«

Boken handlar om sjuåriga Getrud (sic), som bor i ett stort trähus i ett småländskt brukssamhälle. Där finns också mamma och pappa, morföräldrar och farföräldrar. Och det är med Getruds ögon man betraktar de märkliga familjemedlemmarna, upplever konflikterna men också tryggheten och glädjen.

På första sidan får läsaren svaret på bokens titel. Lilla Getrud fick namnet Sparvöga av sin morfar.  Han kallade henne så för att »hon hade så stora och av ständig häpnad och rädsla blinkande ögon«. Han tyckte att hon skulle »glo stort och stadigt i stället«.

Ann-Charlotte Alverfors föddes i regementsstaden Eksjö och växte upp i Reftele, några mil väster om Värnamo. Mitt i det småländska bibelbältet och småföretagarklustret.

Det var här hon längtade efter ett annat liv, ett författarliv. Hon började tidigt, fick en saga publicerad i Icakuriren redan som åttaåring. Men kunde drömmarna om att skriva bli verklighet i en miljö där förväntningarna på ett arbetarbarn var lågt ställda?

Att göra en klassresa är knepigt. Strävan efter att bryta upp kan uppfattas som högmod av de som blir kvar. Författardrömmen tog Ann-Charlotte Alverfors bort från det förutbestämda livet i den småländska bruksorten Reftele.

Liksom för många arbetarförfattare före henne blev Folkhögskolan hennes universitet. Det skulle dröja tjugo år efter romandebuten innan hon dristade sig till att söka en plats på Malmö Teaterhögskolas manuskurser.

Ann-Charlottes bibliografi omfattar romaner, diktsamlingar och dramatik, men bara ett fåtal av vardera.

1989 blev de tre böckerna om flickan Getruds uppväxt och vuxenblivande i »Sparvöga«, »Hjärteblod« och »Snabelros« tv-serie med bland andra Sten-Åke Cederhök, Halvar Björk och Per Oscarsson. Soundtracket till tv-serien fick också namnet »Sparvöga«.  Marie Fredriksson både skrev och sjöng balladen, som blev en hit på den svenska singellistan.

Nio år senare kom romanen »Igelkottsklubben« om pensionären Dolores. Den fick blandade omdömen. Men Svenska Dagbladets Elise Karlsson sorterade in den som en av de intressantaste klasskildringarna, i stil med Moa Martinsson.

Ann-Charlotte Alverfors kom in i det litterära finrummet. Där hon ville vara. Med sitt trots och sin oförställdhet. Med sin rättframma stil gjorde hon det inte alltid lätt för sig. Vänner vittnar om hennes ärlighet och integritet.

Det finns något som förenar yrkesarbetare inom kultursfären som bor och verkar bortom Stockholm. De får inte samma uppmärksamhet som kollegerna i huvudstaden. Ann-Charlotte Alverfors var en av dem. Hon verkade större delen av sitt liv i Malmö. Hennes biografi är inte jätteomfattande. Hennes genombrott i mitten av 1970-talet verkar dock inte ha haft en hämmande inverkan på produktionen de närmaste åren därefter. Men någon litterär kändis blev hon aldrig. Sörjde hon det? Sannolikt inte. Men uppskattning för sitt arbete kan man aldrig få nog av.

För åtta år sedan drabbades Ann-Charlotte av cancer. Ungefär samtidigt fick hennes man en likartad diagnos. Om detta skriver hon i romanen »Vitnäbb« som kom ut 2015. Det är en dagboksliknande betraktelse över kroppens obönhörliga förfall - en dokumentär förklädd till roman.

»En vass röst från dödens väntrum där en livsgnista trots allt vägrar sluta spraka«, sammanfattade Arbetarbladet i sin recension.

Bokens omslag pryds av Helene Schjerfbecks akvarell »Det röda huvudet II«.

Det är mycket vackert. <

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera