Hon sökte upp maffian

Ann Törnkvist hotades till livet när hon skildrade gängkriminaliteten i Södertälje.

Ann Törnkvist hade just lämnat förskolan i Södertälje, där hon gjort ett reportage för P4, när Kriminalvården ringde och berättade att en tungt kriminell fånge hotat henne till livet.

En timme senare hämtades hon av säkerhetsvakter och fördes till ett hotell som Sveriges Radio betalade.

Det hela började 2013 när Ann Törnkvist lyssnade på rapporteringen från tingsrätten i åtalet mot den så kallade Södertäljemaffian. Gängledaren Bernard Khouri stod tillsammans med 17 andra gängmedlemmar åtalad för tre mord och en lång rad andra brott i samband med det gängkrig som plågat staden under flera år.

Polisutredningen var den näst största i Sverige – efter Palmemordet – och väckte uppmärksamhet på grund av att ett av offren, Eddie Moussa, var stjärnan i anfallet i fotbollslaget Assyriska. Morden var också extremt brutala, med skott på nära håll från en kalasjnikov.

Ann Törnkvist översatte sändningarna till engelska för Radio Sweden och hörde åklagaren ge sin syn på varför det hade gått så långt i Södertälje. Han pratade om syriansk kultur och traditioner.

– Jag tyckte det kändes så trevligt att vi fortfarande försöker förstå i Sverige. Att åklagaren försökte se ett sammanhang och inte bara avfärdade dem som vettvillingar, säger hon och jämförde med USA, där hon studerat journalistik på Columbiauniversitetet.

– De är så ointresserade av samhällsanalys, så gammaltestamentliga. Allt handlar om ondska.

Hon hade inte hållit på med kriminaljournalistik och kände inte till Södertälje så jätteväl. Ändå bestämde sig Ann Törnkvist för att lägga fyra år på att skriva en bok om Södertäljenätverket, »Följ fucking order«. Med några enkla frilansjobb som bas och arvet efter sin morfar som buffert gav hon sig själv maffiaförbud och slutade titta på »Sons of anarchy«. Hon ville upptäcka med sin egen nyfikenhet.

– Jag minns fortfarande när jag drabbades av insikten: »Aha, det är lånehajar«. Det är klart att det handlar om lånehajar! Det skulle jag ha kunnat fatta mycket tidigare om jag hade tillåtit mig att läsa på. Men jag ville verkligen göra min egen analys.

Först långt senare förstod hon att en hel del syrianer tagit illa vid sig av åklagarens argumentation. De kände sig utpekade och påpekade att det männen höll på med var kriminalitet, inte syriansk kultur.

Ann Törnkvist sitter i förlagets källarlokal med ett glas vatten. Bredvid henne står en kasse böcker. Dagen därpå ska hon åka till »Jallavallen« i Södertälje och ge en dedikerad bok till fotbollslaget Assyriska, följt av ett besök hos ägaren till en möbelaffär som hon intervjuat. Både hon och rättssystemet är stort tack skyldiga till en rad personer som ställt upp och berättat, ibland med sin säkerhet som pant. I Södertälje hade en tystnadskultur spridit sig, en hållning som passar väl in i en gängkultur, där man inte golar och alltid är lojal med den egna gruppen.

– Det är en giftig cocktail. Ju fler som håller tyst, desto tystare blir det. Men Khouri satte ju dit sig själv. Hans ockerränta blev till slut orimlig, våldet för hårt. Han pressade låntagarna så att de till slut inte hade något val, säger Ann Törnkvist, vars resa till Södertälje har varit planerad långt i förväg eftersom hon reser med polisskydd.

– Jag känner mig inte bekväm att strosa omkring på Storgatan i Södertälje. När jag jobbade med boken beskrev många kriminella hur det är att ständigt leva med en blick över axeln. Nu har jag gjort det.

I boken finns ett långt textstycke som är överstruket med svart märkpenna, främst om Khouris familj. Hon tog bort det för att minska gängledarens vrede.

– Det är förhållandevis banalt, men han blev så upprörd av det att han hotade att skjuta mig i huvudet. Jag har kvar markeringen för att visa att han faktiskt ger »fucking order«. Och att jag lydde »fucking order«, säger hon, och berättar om breven hon fått av Khouri, långa diskussioner om hedersbegreppet, en kod som man inte bryter ostraffat.

Ann Törnkvist lever i dag med skyddad identitet och Khouris ogillande ledde till att Brombergs förlag drog sig ur av säkerhetsskäl. Andra förlag hörde snart av sig och hon valde att samarbeta med Simon Brouwers på Mondial.

– För min del är det värt det, säger hon, för den personliga kampen vann jag, kampen över arbetsbördan, över hotet och tristessen, över motgångarna.

Ann Törnkvist föddes i Bahrain där hennes föräldrar jobbade som biståndsarbetare. Hon har besökt och jobbat i flera länder i Mellanöstern, men huvuddelen av uppväxten har hon tillbringat i en villa i utkanten av Upplands Väsby, där hon »hade tråkigt«, spelade volleyboll och kollade på »Lilla huset på Prärien«. Hon drömde om att vinna Pulitzerpriset som journalist eller Nobelpriset i litteratur. När hon upptäckte att Pulitzerjuryn finns på Columbiauniversitetet så var saken klar. Hon fick ett förskott på arvet från sina föräldrar för terminsavgiften och sökte in.

Via umgänge med familjens vänner, resor och studier vid Folkuniversitetet har hon lärt sig grunderna i arabiska.

– Jag kan förstå vad folk pratar om och kan ganska mycket fatta kulturen. Och eftersom jag är halvengelsk så vet jag att invandrade personer aldrig överger sitt kulturarv, säger hon.

Ann Törnkvist tipsar om rapporten »Noise, voice and silencing during immigrant court-case performances in Swedish district courts«, som sammanställer en bild av hur invandrare tystas när bristen på rättstolkar blir alltmer skriande. Förväntningar om »svenskhet« i uppträdandet lägger ytterligare barriärer för den invandrare som vill tala i egen sak.

I Bernard Khouri ser hon en pojke som en gång var som henne själv. En lärare beskrev honom som manisk. Inte ond, inte dum i huvudet. Manisk. En pojke »med enorma drömmar och smala horisonter«.

– Jag var också ett ilsket barn som hade svårt med impulskontroll. Men vad min familj gjorde när jag började skolka och röka var att jag fick hoppa över första ring på gymnasiet. De var borgerliga bohemer som förstod att jag var uttråkad. Khouri skulle kunnat vara en enorm resurs, säger hon.

Hon tycker synd om den kvicktänkte, rolige, karismatiske pojken som nu har förstört allt.

– Jag brukar tänka att girighet är symptom på otrygghet, att jag ser om mitt hus, säger hon och lånar en analys från en lärare i Södertälje om hur ökad gängkriminalitet växt fram parallellt med privatiseringar och utförsäljningar.

Ett generationsskifte har skett. Ann Törnkvist berättar om en äldre kriminell som chockad såg hur lättkränkta de nya är; unga män som ser sina flickvänner som ägodelar som ska försvaras. Våldet har blivit så impulsivt och ogenomtänkt att polisen kallar det för den o-organiserade brottsligheten.

Hur hamnade jag här?

1981
Föddes i Bahrain, växte upp i Upplands Väsby.

2006
Tog examen från Columbia journalism school.

Insikten
»Livet är kort och jag har valt att göra det jag gör.«
Om att välja en otrygg anställning på Sveriges Radio framför en fast anställning på ett
contentbolag.

2017
Brombergs förlag backade från utgivningen av boken om Södertäljemaffian på grund av
säkerhetsrisken.

2018
Mondial förlag gav ut »Följ fucking order« med undertiteln »Liv och död i skuggan av Södertälje-
maffian«.