Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Märkligt politiskt självavslöjande:

Hög politiker läckte systematiskt regeringsbeslut till flyktinggömmare

Tänk er att en av arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johanssons närmaste medarbetare systematiskt under lång tid före varje regeringssammanträde läckte uppgifter om vilka som skulle få avslag på sina asylansökningar. Flyktingar som gömt sig och  sökt asyl. På onsdagen, dagen före torsdagens regeringssammanträde varnas flyktingarna och dem som gömt dem av en insider på departementet. Migranterna hinner gå under jorden på ett nytt ställe, och de demokratiskt fattade besluten kan inte verkställas. Ett politiskt sabotage på högsta nivå.

Om detta skedde nu, och avslöjades, vad skulle den borgerliga oppositionen göra? Vad Sverigedemokraterna skulle säga kan vi föreställa oss, men vad skulle alliansen göra? Rubrikerna skulle bli nattsvarta, trollen skulle gå i spinn och KU skulle få jobba övertid.

Förre folkpartiledaren Lars Leijonborg har kommit med sina politiska memoarer. »Kris och framgång – mitt halvsekel i politiken« (Ekerlids förlag). Det är en fa-scinerande och uppriktig bok om upp- och nedgång i politiken. Lars Leijonborg har varit både loser och lejonkung. Han beskriver sin vånda och besvikelse när han trots alla framgångar och, enligt sin egen beskrivning, viktiga insatser för land och parti tvingas bort från ordförandeposten av förrädiska partikamrater.

»Det fanns en känsla hos mig att blicka in i politikens sämsta sida: falskspel och svek«, skriver Leijonborg. »Människor som i privata samtal med mig hade försäkrat mig om sitt stöd visade sig i andra sammanhang agera tvärtom.«

Men på andra sidor i samma bok avslöjar författaren sig själv som en förslagen och illojal förrädare. Visserligen med samvetskval, men fortfarande beredd att försvara sitt beteende.

Den första borgerliga regeringen på 40 år tillträder efter Thorbjörn Fälldins valseger 1976. Den blivande utbildningsministern, missionsförbundaren Jan-Erik Wikström, städslar den unge missionsförbundaren Lars Leijonborg som pressekreterare. På den tiden avgjordes asylärenden och uppehållstillstånd av regeringen. Inför torsdagens regeringssammanträde delades föredragningslistan bland de förtrogna i kanslihuset. Dit hörde de politiska pressekreterarna, och Lars Leijonborg kunde redan på onsdagen läsa om vilka flyktingar som skulle få stanna och vilka som skulle utvisas. Många av dem var kristna syrianer och assyrier.

Leijonborg hade vänner från FPU-tiden som var både flyktingsmugglare och flyktinggömmare.

»De som skyddade flyktingarna bad mig att få veta vilka ärenden som skulle få avslag på veckans regeringssammanträde«, skriver Leijonborg i sin bok. I samma ögonblick beslut om avslag  var klubbat gick beskedet nämligen till polisen, som på den tiden omedelbart tog itu med att verkställa utvisningen. Då gällde det för flyktinggömmarna att vara snabbare och föra flyktingarna till ett säkert ställe där polisen inte kunde hitta dem.

Lars Leijonborg minns att han insåg att han missbrukade sin ställning. Han försvårade för svenska myndigheter att verkställa de beslut hans egen regering fattade:

»Ändå försåg jag mina vänner med de uppgifter de bad om. Jag var övertygad om att det var moraliskt rätt att hindra att de här människorna skickades tillbaka.«

Det här var långt innan Lars blev Lejonkung tack vare krav på språktest av invandrare. Långt före allt hårdare krav på att snabbt kasta ut dem som fått avslag på sina ansökningar, likt terroristen på Drottninggatan. Då var det en kristen som hjälpte andra kristna kvar i landet, och Lars Leijonborg beskriver det än i dag som ett dilemma, och tar inte avstånd från sitt handlande. Å ena sidan demokratiskt fattade beslut, å andra sidan ett samvete som bjuder motstånd.

Att vara liberal är uppenbarligen att vara kluven. Lars Leijonborg är en av våra mest erfarna parlamentariker med ovanligt stark känsla för vad som är konstitutionellt rätt och riktigt. Det torde vara svårt att formellt hävda en rätt för en tjänsteman att direkt sabotera eller motverka regeringsbeslut. Men i sina memoarer avslöjar sig alltså den förre parlamentarikern som en fräck utomparlamentarisk aktivist.

1971 vann Leijonborg ordförandestriden i FPU – Folkpartiets ungdomsförbund – mot Per Garthon med röstsiffrorna 50 mot 49. Då var det Garthon som ansågs vänster och utomparlamentarisk. Nu träder hans motståndare fram som den verklige utomparlamentarikern.

The times they are a changing. <

Läs nästa artikel
Video: Read Proof Sharing

Nu lanserar Fokus ”Read Proof Sharing” – ett nytt sätt att dela med sig av nyheter på.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera