Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg / Krönika

Självständighetens dödgrävare

Öppenhet. Det låter alltid bra. Särskilt eftersom motsatsen, slutenhet, låter så skumt. Om man inte har något att dölja, kan väl inte öppenhet vara något att oroa sig för? Slutenhet måste betyda att man skäms för något. Att man smusslar och intrigerar.

Fast det är förstås inte sant.

Det borde numera vara alldeles uppenbart hur problematisk öppenhet kan vara. Öppenhet betyder, i den värld vi lever i, inte bara att allt man gör och säger är tillgängligt för den som är intresserad, utan att allt man gör och säger genast omformuleras till något som kan ropas i megafon och i denna förenklade och förvridna form blir grunden för offentlig diskussion.

Det betyder nästan alltid att det inte blir någon diskussion. Det blir istället blixtsnabba omdömen, baserade på förhastade slutsatser och fyrkantiga åsiktsmallar.

Vi tänker oss gärna att öppenhet är grunden för ett fritt och vettigt offentligt samtal. Sanningen är oftast den motsatta: öppenhet omöjliggör ett fritt och vettigt offentligt samtal. De flesta drar sig för att tala fritt i öppenhet, i rädsla för att råka säga något som kan leda till bannbullor. Om någon ändå gör det och möts av mothugg, är det typiska att retirera och lägga ut rök. Öppenheten, i kombination med en ny, humorlös och snäv ideologisk puritanism, tömmer offentligheten på substans och innehåll. De innerliga och intressanta samtalen förs i mer eller mindre slutna kretsar, där inte åsiktsdomare och åsiktsbödlar sätter tonen.

Slutenhet kan i själva verket vara - och är ofta – ett sätt att försvara en diskussion på en intellektuell nivå som inte tillåts i en öppenhet där minsta gemensamma nämnare styr, både vad gäller värderingar och intellektuell höjd. Det är naturligtvis inte oproblematiskt, men det är något man för den skull inte bara kan vifta bort.

Detta apropå Svenska akademien. Det är uppenbart att akademiens ledamöter är helt oförmögna att hantera det ansvar de anförtrotts. Det behöver inte ens diskuteras. Men när lösningen sägs vara ökad öppenhet, mindre av tradition och formalia, mindre av egen karaktär och särställning och en anpassning till samtiden, kan man nästan höra spadtagen på kyrkogården.

Akademien är sin djupaste kris sedan den bildades. Men om den enda lösningen är att förvandla den till ännu en trendkänslig, kulturell seismograf med ett ängsligt öga på samtiden, är det antagligen bättre att avskaffa den.

Det är nedslående att de två vägar framåt för akademien som ständigt upprepas är "ökad öppenhet" och någon form av yttre kontroll, som knappast kan betyda annat än att akademien direkt eller indirekt görs beroende av politiker. Akademien må ha skapats av en kung med dragning åt envälde, men dess bestående värde har varit som fristående makthavare, som varken kontrollerats av stat, akademi, kyrka eller andra maktcentra. Värdet har legat i en sammanslutning som i mångt och mycket struntat i vad andra tycker.

Svenska akademiens nuvarande ledamöter har åsamkat stor skada. Den största är kanske att de slagit ytterligare en spik i kistan för ett samhälle med olika, självständiga sfärer. De har drivit Sverige ytterligare ett steg på vägen mot likriktning, falskhet och tom öppenhet.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera