Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Ministrar som pratar mer än de lyssnar. Vad skulle Magdalena Ribbing ha sagt?

Det var fint värre när Riksarkivet fyllde 400 år häromdagen. Riksarkivarien Karin Åström Iko hade skrudat sig i en originell cape med kopior av myndighetens första kansliordning från 1618, symboliskt tillverkad i olika material. Riksarkivorkestern framförde ett helt nytt arrangemang av »Du gamla du fria«, med samplat ljud från arkivets katakomber.

Kungen och kronprinsessan var på plats och den stora forskarsalen, som gjorts om till festlokal, fylldes av generaldirektörer och politiker. Det är inte alltid sådana här föreställningar är så matnyttiga, men det här blev en riktig höjdare.

Kungen var på topphumör när han hyllade jubilaren, han och prinsessan Victoria stannade och lyssnade intresserat hela programmet ut, och tittade noga på den speciella jubileumsutställningen. Axel Oxenstiernas originaldokument »Riksens archivum« finns bevarat.

Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke talade engagerat om vikten av arkiv för att bevara såväl det vi kan vara stolta över, som dokumentation om det vi aldrig borde ha gjort. Oförfalskade arkiv är en hörnsten i en demokrati, förklarade ministern, och sedan gick hon.

Då slog det mig vilket mönster detta är. Statsråden är ofta med på stora konferenser, invignings- eller högtidstalar – och så går de. Alla som förberett sig, kanske i månader, för att ordna något bra och intressant får snopna se de viktigaste gästerna försvinna. De som blir kvar får ofta lära sig något nytt och viktigt, och ta del av argument och fakta, för att inte tala om högklassig underhållning. Måste det vara så här? Kungen har tid, men det är ju inte han som bestämmer.

Jag har sett det så många gånger genom åren. Viktiga och intressanta konferenser och föredrag, och så en helikopterlandsatt minister som säger sitt och drar. Bara output, ingen input. När monarken och hans dotter så påtagligt visar respekt och intresse blir distansen till de stressade ministrarna så påtaglig. Ja, det är mycket, men hur mycket måste det vara? Då och då måste ju också en viktig makthavare stanna upp och lyssna.

Magdalena Ribbing var en nyfiken och personlig politisk reporter innan hon började skriva om vett och etikett. Jag undrar vad hon skulle sagt om det här fenomenet.

Hédi Fried, författare och psykolog, och en av de sista överlevarna från Auschwitz, talade på 400-årsjubileet om vikten av att inte glömma. Att arkiven inte ljuger, att de dokumenterar också det svåra. Jack Werner, författare till den superaktuella boken »Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå«, överraskade alla med en källkritisk genomgång av en 50-tals-schlager, som han själv inledde med att sjunga. Nils Erik Villstrand, professor vid Åbo Akademi och arkivvän, påminde om svårigheten med att dela ett rike. Vem ska då ta hand om det som varit ett gemensamt arkiv? Nu behöll svenskarna det mesta när Sverige skildes från Finland, och de finska forskare som vill förstå sin egen historia får vackert bege sig till Stockholm.

Sedan 1618 har Riksarkivet sparat allt från brev i pergament till digitala filer. Det är ytterst en maktfråga. Från början var arkiven bara öppna för kungen och hans närmaste. Sedan den 1 februari i år är all digital arkivinformation tillgänglig för alla, utan kostnad.

Det hade kanske varit värt att få höra, även för en stressad minister. <

Läs nästa artikel
Video: Read Proof Sharing

Nu lanserar Fokus ”Read Proof Sharing” – ett nytt sätt att dela med sig av nyheter på.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera