Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Natten ler alltid tre gånger

Nu får Ingmar Bergmans succéfilm gotländsk koppling.

Visste du att på Gotland ler sommarnatten tre gånger?« står det på Romateaterns hemsida i sommar. Vilket har att göra med att det ska spelas Ingmar Bergman – i stället för Shakespeare – i den gamla klosterruinen den här säsongen. Och vad passar då bättre att göra utomhusteater av än den så shakespeareska »Sommarnattens leende« – Bergmanfilmen som är en slags variant av »En midsommarnattsdröm«? På samma våglängd. Med något av samma sagoskimmer över sig.

Att sommarnatten sägs le tre gånger är en nyckelreplik ur den romantiska komedin från 1955. Dock utan den gotländska kopplingen.

Det är en ljuvlig film, ljuv som sommarnatten själv, och både vemodig, dråplig och sinnlig (med hela fyra olika kärlekspar, kärlekskranka i olika grad och inblandade i olika amorösa förvecklingar).

Dialogen slår det mesta: rapp och vass, pepprad av snabba oneliners; emellanåt är replikerna ren poesi. Också i den jordnäre livsnjutaren och kusken Frids mun, som ibland kan uttrycka sig så högstämt: »Ser du, liten, nu ler sommarnatten  ….«

Att Bergmans film även omvandlats till Broadwaymusical – »A little night music« – ska vi inte tala så mycket om här, han lär själv ha avskytt den.

»Sommarnattens leende« är en sådan där film som tål att ses om och om igen. Ännu efter snart 63 år. Det är så med mästerverk. Det är när man läser recensionerna, från 1950-talets mitt, som det märks att tiden har gått. Inte så mycket för alla de lysande omdömen filmen fick – de flesta ledande kritiker hyllade regissör och verk, som dessutom vann ett filmpris i Cannes – men väl i och mellan de negativa rader som också förekom.

Det Dagens Nyheters Olof Lagercrantz skrev om »Sommarnattens leende« då den fått ett svenskt filmpris är legendariskt: »En finnig ynglings dåliga fantasi, ett omoget hjärtas fräcka drömmar, ett gränslöst förakt för konstnärlig och mänsklig sanning  …«. Den unge Bergman var för den delen 37 år fyllda när filmen hade premiär på annandag jul 1955.

I Expressen skrev Staffan Tjerneld att han hade nöje av Bergmans erotiska funderingar men att det var för mycket av den varan, att »det monomana intresset kring den delen av det mänskliga livet« irriterar, ger intryck av »fördröjd pubertet« hos filmens upphovsman; i övrigt är Tjerneld positiv.

Och så var det Hanserik Hjertén, som skrev både i Filmfront (om »Sommarnattens Falska Leende«) och, även han, i Expressen. Hjertén fann Bergmans film pornografisk då den »blottlägger det sexuella utan någon inre motivering«. Det är svårt att förstå synpunkten. I alla fall i dag – men detta var dryga decenniet före den sexuella frigörelsens tid. Fast ändå. Pornografisk? Hjertén hade kanske en gentlemannasjäl (obs, inte ironi), som sårats i sinnet för finess och ömsinthet i hjärtefrågor; kanske hade en ädel ande sargats i sin innersta vrå? Hjertén var även poet till professionen och en yngling på 27 då han skrev sin inlaga. Enligt hans eftermäle i Svenska Dagbladet var han inte känslig för opinioner och åsiktstrender.

Men visst snurrar det mesta i detta sommarlustspel kring lusta och begär. Sex. (Utan att man behöver se det utövas, annat än i kyssar, omfamningar, enstaka smekningar; naken hud syns endast i damernas urringningar i denna kostymfilm där allt utspelar sig år 1901. När den åtråvärda Desirée Armfeldt tar ett bad gör hon det exempelvis bakom en skärm.) Fast om Bergman var pubertalt sexfixerad är det knappast något som dagens publik och kritikerkår hakar upp sig på, i just den här lättsamma filmen.

I dag – i vår översexualiserade samtid – när det numera påbjudna sexet i var och varannan tv-rulle har gjort hela folkgrupper till voyeurer är det ändå svårt att värja sig. För att uttrycka sig bergmanskt: sexualitetens dämon har invaderat samhällskroppen. Och dess tankevärld.

Men jodå, Ingmar Bergman var själv besatt, i yngre dagar – »av en sexualitet som tvingade mig till ständiga trolösheter och tvångshandlingar«, som han skriver i »Laterna magica« (1987).

»Sommarnattens leende« är, precis som åtskilliga Bergmanfilmer, också full av cynismer om kärlek och begär. Skarpsinnigt roande sådana. De uttalas här ofta av den medelålders advokaten Egerman, han som i sitt andra äktenskap har en mycket ung och oskuldsfull fru – som senare visar sig vara förälskad i hans son, den grubblande teologistudenten – och som själv, advokaten alltså, slutligen inser att det är hans tidigare älskarinna, den tjusiga aktrisen Desirée Armfeldt, som är hans hjärtas dam.

Det var en Fru Bergman som stod modell för den rollfiguren, liksom för kvinnor i flera andra av hans filmer: Gun, hustru nr 3. Ingmar Bergman fann hennes uttolkare i »den oförlikneliga« Eva Dahlbeck. Hon lyckas »föra den obesegrade kvinnlighetens talan«, står att läsa i »Laterna magica« – han brukade kalla henne för »Pansarskeppet Kvinnligheten«.

Den krigiska associationen säger nog mer om Bergman själv än om Dahlbeck. Men visst hade hon något monumentalt över sig. Som den sköna Desirée Armfeldt glänser det om henne, det skarpa talet och de tjusande ögonkasten träffar där de ska. Även recensenterna som flera av dem framhåller hur »förförisk« Dahlbeck/ Desirée är – de manliga blickarna dominerar stort bland kritikerna på 50-talet och länge än. Man kan om man vill notera att Leif Zern, i sin »Se Bergman« från 1993, också påtalar att Dahlbecks spel i »Sommarnattens leende« är »förföriskt« (boken har uppdaterats och getts ut på nytt nu till det bergmanska 100-årsjubileet). Klichén »pilska pigor« var väl unken redan 1993, dock; den används i en kort beskrivning av handlingen men att de fyra herrarna i storyn är minst lika pilska står det inget om alls. Annars, och i huvudsak, lyfter Zern fram likheterna med »En midsommarnattsdröm«. Desirée Armfeldt som en shakespearesk Puck som ingriper och dirigerar och sätter sprutt på skeendet. En slottspark, ett lusthus och höstackar är dock scener för förlustelser i Bergmanfilmen i stället för Shakespeares förtrollande skog.

»Här finns också en portion nostalgi, ett far-dotterförhållande ur mitt eget liv, den stora förvirringen och sorgen« berättar Ingmar Bergman i sin bok »Bilder« från 1990. Inspelningen den heta sommaren 1955 började vid midsommartid och höll på till slutet av augusti. »Redan från början hörde min gamla magdämon av sig. Jag var sjuk under hela perioden och lär ha varit på ett helvetes humör« noterar regissören själv. Filmen är gjord under ett av hans mörkaste år, men »Sommarnattens leende« är en av Bergmans roligaste filmer. Den blev en succé. Och en vändpunkt: Bergman skulle hädanefter få fria händer.

När Bergmankomedin nu blir sommarteater, i lätt scenanpassad version, är det i regi av Hugo Hansén. Han har gjort en Bergmantolkning tidigare, »Persona« på Stockholms stadsteater, i höst blir det ännu en, »Det sjunde inseglet« på Uppsala stadsteater.

För Hugo Hansén står sommarnattens tre leenden för tre olika kärleksåldrar: de helt ungas, 20–30-åringarnas, och de medelålders, sådär 40–50, »då man gått igenom första skilsmässan  …«. Själv är jag mer romantisk. Ser och hör något mer i de svärmiska scenerna med Frid, kusken, och Petra, pigan (Harriet Andersson i filmen), under den ljusa sommarnattshimlen. Då han ena gången talar om det första av sommarnattens leenden, det som är »för alla unga älskande«. Och när han senare säger »Nu ler sommarnatten sitt andra leende«: då för narrarna, dårarna. Om det tredje leendet är det hon, Petra, som talar – då när Frid sagt rätt ut i den annalkande sommarmorgonen att »Härligare liv än det här livet, det finns inte«.

Det är en poem, en folkvisa och en sommarpsalm i ett.

Läs nästa artikel
Video: Read Proof Sharing

Nu lanserar Fokus ”Read Proof Sharing” – ett nytt sätt att dela med sig av nyheter på.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera