Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Kulturtanten är en konstnär

För hundra år sedan dök ordet kulturkvinna för första gången upp i svenska tidningar. Tanten kom långt senare.

Hon var holländska och hennes bok fick mitt under första världskriget, i början av december 1916, lysande recensioner i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Man häpnade över att hon efter bara två år i Sverige skrivit på svenska. Och som hon skrev. »Författarinnan behärskar vårt språk på ett sätt som är höjt över all kritik, både i fråga om ordvalets ideomatiska äkthetsprägel och rent stilistiskt«. Det hon åstadkommit var »levande i sin stilistiska rörelse och förmåga, smidigt följande tankars och stämningars bud«. Men också rik »på tankar som hela tiden väcker intresse, med en lust för den intellektuella spänningen, en radikal ärlighet och en oräddhet i konsekvenserna, som mindre ofta påträffas i kvinnoleden«.

Några dagar senare, den 5 december 1916, stod under rubriken »En kämpande kulturkvinnas bikt« om samma författare i både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter att läsa att »i vårt land har sedan någon tid tillbaka vistats en yngre, vittberest och högt bildad holländska«. Hennes namn var Emmy v Sanders, doktor i juridik. Hennes bok hette »Genvägar utan mål«.

Vem var hon? I tidningen Rösträtt för kvinnor, utgiven av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, skrev signaturen »N.K« att holländskans »journal intime et intellectuelle« hörde till julens märkligaste nyheter. Författarinnan hörde till en »av dessa ovanliga företeelser, som jag helst ville kalla intellektuella kosmopoliter, ej blott till sitt intellekt och till sin livsuppfattning, utan även till sitt yttre«.

Med sitt släta svarta hår, sina ogenomträngliga mörka ögon hade Emmy v Sanders »något nästan japanskt i blicken«. Med sin bleka hy och sin »smala vidjelika gestalt« kunde hon vara storstadseuropé, nordfransyska, kanske svenska av vallonmått, »men minst av allt holländska«. Karg i uttryckssättet när hon talade tycktes hon en skarp iakttagare, något frånvarande, och man märkte tydligt att »hon icke gärna talar om sig själv«. Hon beundrade Ellen Key, och hade under två år rest i släde i Norrland, strövat omkring i Värmlands skogar, läst Fröding och Strindberg.

Ombedd att förklara drivkrafterna bakom sitt skrivande svarade Emmy v Sanders:

– Jag skriver detta ej för att bereda andra litterära nöjen. Jag skriver bara för att inte kvävas.

Knappar man i dag på en dator in ordet »kulturkvinna« i sökfältet till några svenska dagstidningars digitaliserade arkiv – som i flera fall sträcker sig tillbaka till 1800-talets mitt – är doktor Sanders den tidigaste träff man får.

Vid den tiden var August Strindberg död. Framför allt i sina »Giftas«-noveller hade han ägnat kulturkvinnan stort intresse. Nationalskalden tyckte att hon var en maktlysten societetsdam som redan hade allt och bara krävde ännu mer. Strindbergs hat och stridslystnad var inte riktat mot alla kvinnor. Bondkvinnan fick berömmande ord – men »kulturkvinnan« fick hans blod att koka.

Som kulturkvinna beskrevs i pressen vid denna tid varken Victoria Benedictson, Elin Wägner eller Selma Lagerlöf.

När Emmy V. Sanders dyker upp och ger kulturkvinnan ett nytt ansikte är alltså nyfikenheten stor.

Tidningarna imponeras av att hennes bok tycks ha tillkommit utan plan, vilket inte gjorde den sämre, eftersom den levde på »författarinnans ärlighet och sannfärdighet, som stå över varje hänsyn till kritik och opinion«. Emmy v Sanders sa att hon föraktade partier och rörelser, organisation och agitation.

I en intervju citerade v Sanders med ironisk skärpa några ord som yttrade av mannen: »För att du skall tiga där jag vill tala ensam, kallar jag det okvinnligt, om du talar ändå. Bort med fingrarna ifrån allt jag vill ha ensam. Vad du behöver frågar jag ej, det vet jag egentligen ej. Men det är lättare att föreskriva, vad du måste behöva och vilja, äntligen allt, vad jag behöver och vill, att vara ensamrådande i huset och samhället.«

En tidning skrev om att man med Sanders alla reflektioner över tiden med dess reaktionära och chauvinistiska tendens, kunde förnimma den egna personligheten och dess strävan att aldrig svika sin egen övertygelse.

Ebba Witt-Brattström, Lena Andersson, Sara Danius,
Selma Lagerlöf, och Sinziana Ravini. Foto: Jonas Ekströmer/TT, Staffan Löwstedt/SVD/TT, Wilhelm Stokstad/TT, Pressens bild/TT, Bo Håkansson/Bilduppdraget/SVT/TT

Tidningen Idun träffade Emmy v Sanders på ett Stockholmspensionat. Tidningen berättade att boken handlade »bland annat om oss svenskar, om våra möjligheter, vårt lynne« och skildrade intervjun:

»Hvad anser doktor Sanders om den svenska kvinnan? säga vi då vi sitta mitt emot henne i ett litet stockholmspensionat, och hon rycker till, som för ett slag vid en sådan odifferentierad fråga.

»Det finns minst femtusen arter svenska kvinnor«, svarade Emmy v Sanders undvikande.

Hon undrade om Iduns utsände ville höra om bondhustrun, eller den bildade, om genomsnittstypen i medelklassen eller eliten.

»Allesammans har jag träffat och sett på nära håll. När jag först kom till Sverige indelade jag människorna i sådan som voro för och emot Ellen Key, men det har jag slutat med numera.«

Det var som att den kontinentala kulturkvinnan Emmy v Sanders tyckte att Sverige var för lite av ett kulturland med självaktning. Hon sa att hon skulle resa vidare »över havet« – bosätta sig i Amerika ett tag. Iduns reportrar väntade på hennes svar om den svenska kvinnan.

Det har gått hundra år sedan Emmy v Sanders kom på besök och »kulturkvinnan« gjorde debut som fenomen i pressen. Det har gått ännu lite längre sedan kulturmannen Strindberg förklarade att han inte var särskilt förtjust i kulturkvinnan.

Kulturkvinnan har slagit tillbaka. I vår tid i böcker av Lena Andersson och Ebba Witt-Brattström. De har gjort klart att de å sin sida inte är överdrivet förtjusta i kulturmannen. Han är en klassisk representant för ett kulturellt patriarkat, menar kulturkvinnan. Kulturmannen får fortfarande ibland för sig att kulturkvinnan inte finns. Göran Malmqvist gav uttryck för uppfattningen i förra veckan:

– Sara Danius, vem är det?

De flesta män i Sverige läser inga böcker, kulturmän är föga populära, »kulturprofil« lär ingen trycka på sitt visitkort på ett tag. Den kulturbärande delen av vårt lands befolkning utgörs av kvinnor. Några kallas kulturkvinnor. De skriver böcker, är konstnärer eller skriver i tidningar och kastar sig gärna över varandra. Yngre kulturkvinnor är misstänksamma mot äldre. Radikala har svårt för socialliberala. »Kulturmannen och kulturkvinnan är av samma skrot och korn«, skrev Sinziana Ravini om Ebba Witt-Brattströms bok om kulturkvinnan häromåret. »Jag blir provocerad«, skrev Clara Block om samma bok.

Kvar finns kulturtanten.

Hon som utgör både kittet och alla beståndsdelar i kulturens välfungerande förvaltningsmaskineri i Sverige. Som köper böcker, lånar, drar i gång läsecirklar, går på teater och muséer. Som kan arbeta som bibliotekarie, redaktör eller kultursekreterare. Som bokar författare, reser utomlands och funderar på varför Churchills citat under andra världskriget »utan kulturen, vad ska vi då försvara?« när ministrarna vill ta pengar från kulturanslaget till militären så sällan åberopas här. Som har märkt skillnaden på länder där människor har kulturella referenser till buds när de pratar om tillvaron och de som inte har det. Som har sett Margarethe von Trottas film om Hannah Arendt, den som handlade om författarens tänkande. Och som har sett tv-serien och filmen om våra kanske två största kulturkvinnor, Selma och Astrid. Och undrat varför en handlade om vad den ena kulturtanten gjorde i sängen, och en om hur den andra kulturtanten var som mamma, och funderat över den torftiga kulturmylla som intresserar sig mer för kulturkvinnan som kropp än som tänkare.

Kanske handlar det bara om en inhemsk ovana.

På pensionatet vintern 1916 svarade Emmy v Sanders till slut på Iduns fråga om den svenska kvinnan:

– Norskan har lättare att göra sig gällande, mera självsäker. Amerikanskan oändligt mera naiv, fallen för att okritiskt suga till sig allt nytt, vare sig det är idéer eller nya moder som en svamp, holländskan av folket saknar den svenska bondhustruns medfödda konstnärliga begåvning, ty ni är ett folk av konstnärer, ni svenskar.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera