Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Europeiska unionen har gjort oss till främlingar

Vi skulle förstå varandra bättre. Det var tanken med den »allt närmare« unionen. Det blev tvärtom.

Man kan ha synpunkter på den gammaltestamentliga gudens skadeglädje. Han – vi hoppar över genusfinliret i det här fallet – är sällan nöjd om han inte får till en katastrof. Ibland finns något förmildrande över det, som när han släpper lös syndafloden. Man kan se just det som en opretentiös trial-and-error-strategi: Skapelsen blev inte bra. Gud sväljer stoltheten och börjar om.

Det gör honom nästan mänsklig, om man bortser från att omstarten innebar ett massivt folk- och fämord.

Andra gånger är hans oginhet svårare att ursäkta:

»De sade: ›Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden.‹

Då steg Herren ner för att se staden och tornet som människorna byggde. Herren sade: ›De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.‹”

Håll med om att det finns ett småaktigt drag hos guden som saboterar Babels torn. En ogin missunnsamhet och ett bristande självförtroende.

Ändå, som med så mycket annat i Bibeln, har de där raderna givit aha-upplevelser åt folk under årtusenden. De handlar om mänskligt högmod, är den vanligaste tolkningen. När människan tror att hon är sitt eget ödes herre behöver hon påminnas om vikten av ödmjukhet.

För mig är associationerna just nu mer konkreta.

EU, helt enkelt.

Den underliggande, ibland uttalade, tanken med att tvinga EU:s medlemsländer allt närmare varandra var att det skulle leda till gemenskap. De problem som fanns med verktygen – främst den monetära unionen – var något man kunde leva med för att uppnå det större målet: européerna skulle komma allt närmare varandra, bli alltmer begripliga för varandra, känna att de fick alltmer gemensamt och, till sist, bli en enhet.

Alla reformer drog åt det hållet, från EU-parlamentets ökade makt till Schengenavtalet och euron.

Effekten blev den motsatta.

Om man försöker sätta sig in i hur Europadebatten förs i Storbritannien, eller Italien, eller Polen, eller Ungern, slås man av att den är helt väsensskild från den som förs med Bryssel som bas. De nationella problembeskrivningarna och de som kommer från centralt EU-håll har få beröringspunkter. Det finns dessutom stora skillnader mellan de olika medlemsländerna.

I de flesta medlemsländer har EU:s utveckling provocerat fram en debatt. Men den har inte alls resulterat i en gemensam europeisk offentlighet, snarare i motsatsen. Skillnaderna mellan öst och väst, mellan nord och syd, mellan kärna och periferi, har bara blivit tydligare. De skilda nationella offentligheterna har blivit så skilda att de är obegripliga för varandra.

I Sverige: Brexit beror på att britterna blivit tokiga. Ungern är en obegriplig halvdiktatur. Italienarnas regering är ett skämt. Polackerna är på väg tillbaka mot medeltiden. Till exempel.

Vi svenskar har slutat att försöka förstå hur andra medlemsländer resonerar. De är bara obegripliga. Och vi svenskar är förstås lika obegripliga för de länder som vi skakar på våra huvuden åt.

Det har gått längre än så. Det finns opinioner i England och Polen, i Italien och Ungern, som svenskar har lättare att förstå. Men det betyder inte att en gemensam europeisk offentlighet är på väg att bildas. Snarare att EU inte bara tvingat fram alltmer väsensskilda nationella offentligheter, utan att offentligheterna dessutom har börjat falla sönder inom medlemsländerna.

Kort sagt: vi förstår inte varandra över nationsgränserna längre och dessutom blir språkförbistringen allt större inom varje land. Försöken att tvinga fram en allt närmare union har i stället lett till fragmentisering, polarisering och förfrämligande.

Man kan möjligen invända att det här kanske är ett tillfälligt pris vi måste betala på vägen mot en europeisk offentlighet. Att slå samman nationalstaterna var inte heller smärtfritt.

Kanske det. Men även om den här strategin på lång sikt vore framgångsrik: hur mycket är vi beredda att betala för att slutföra Babels torn?

Johan Hakelius, politisk chefredaktör. Läs hans artiklar här. 

Läs mer om EU:

Veckans Fokus: Italiens nya Romfördrag skyller allt på EU (#48)

David Goodhart: Jodå, brexit blir verklighet (#41)

En union i gungning (#40)

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera