Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Vad skiljer teater från bio när halva föreställningen visas på skärm?

Nina van den Brink skriver om att begränsa skärmtid på teaterscenen.

När de första skådespelarna tar plats på scenen har det gått 24 minuter av Dramatens uppsättning av »Linje Lusta«. Det betyder inte att publiken suttit och somnat till. På en skärm som täcker runt en tredjedel av scenen har vi sett Livia Millhagen, i rollen som Blanche, komma dragande med sin stora resväska hem till sin lillasyster Stella, spelad av Rebecka Hemse, och hennes man. Publiken anar redan allvaret i det dåliga förhållande som Stella sitter fast i, och under Blanches glättiga skratt förstår vi att det hon berättar inte helt stämmer. I den 24:e minuten kliver männen fram och tar plats runt ett rangligt bord, belamrat med spelkort och ölflaskor. Blanche utmanar med sitt beteende sin syster.

Det är vårens storsatsning på den kungliga teatern i Stockholm, och under dagarna som följer efter premiären ska pjäsen hyllas av en lång rad recensenter. Samtidigt kritiserar scenografen och regissören Ulla Kassius i ett debattinlägg kritikerna för att vara okunniga om teater. Ur recensionerna utläser hon att kritikerna känner igen en lysande föreställning, men saknar orden för att beskriva vad de har varit med om. De bedömer text, regi och skådespeleri, men förstår inte resten av de känslor som väcks av scenografin, kostymen, ljuset, musiken. Av teatern som ett möte mellan flera olika konstnärer. »Linje Lusta«:s framgång, skriver hon, beror till stor del på det tillitsfulla första konstnärliga mötet mellan regissören Stefan Larsson och scenografen Sven Haraldsson.

I pausen i Lilla scenens trånga foajé, bland vinskvättarna och godiset som säljs över ett provisoriskt bord till en tålmodigt köande publik, märks inget av denna diskussion. En och samma fras sicksackar sig genom trängseln: Varför måste det alltid vara en skärm på scen?

Vid en första anblick kan det verka lite uppgivet. De filmade bilderna på scenens skärmar tycks upphäva själva behovet av teatern. Som om inte ens regissörerna tror på sin konstform längre, utan behöver låna filmens mer spännande möjligheter. Och visst finns det en ironi i att just när vi alla har hunnit bli som allra mest skärmtrötta så beslutar sig jordens mest traditionstyngda konstform för att bli mer som den moderna skärmbundna filmen.

Samtidigt, om man plockar bort videon från »Linje Lusta« så är det inte längre samma föreställning. Borta är den obehagliga känslan av att tjuvkika in hos grannen där ett äktenskapsbråk regelmässigt övergår i misshandel. Anklagelsen – när Rebecka Hemses Stella, i slutet av pjäsen, ensam och övergiven på sin säng, lyfter blicken och tittar in i kameran, tittar via skärmen på oss i publiken, de stillatigande vittnena, grannarna, som inte gjorde något – blir knappast lika hård.

– Det har skrivits mycket om att skärmar är en trend på teatern. Jag upplever inte att det är en trend, snarare att det har klivit in ett verktyg till, precis som ljud och musik. Tar du bort videon från »Linje Lusta« så har du inte samma föreställning längre. Så tänker jag med alla de verktyg jag har. Vi skulle inte heller betala en liveorkester för att vara på scenen, men inte använda den, säger Sven Haraldsson.

Teatern har med sin relativa snabbhet att fånga upp, kommentera och diskutera samtida fenomen blivit samhällsspegeln. Den samtida. Uppkäftiga. Närvarande. Lokala. Sett så, hur skulle det ens vara möjligt för en modern teaterregissör att inte förhålla sig till våra ständiga blickar in i skärmarna, de parallella liven på nätet?

Viljan att arbeta mer med video har drivit Sven Haraldsson västerut, till Norge. Där finns pengarna till en mer avancerad teknik, lcd-skärmar i stället för projektioner, som är svår att få finansierad i Sverige. I fjol gjorde han »Arv og miljø«, efter Vigdis Hjorths roman, tillsammans med regissören Kjersti Horn på Nationalscenen i Bergen. En hyllad uppsättning där huvudpersonen Bergljot var ensam på en tom och naken scen, medan pjäsens övriga karaktärer agerar, och filmas, utanför scenen. De spelar mot Bergljot via en stor skärm som hänger över scenen.

– Jag var glad att teatern ändå satsade på »Linje Lusta«, säger Sven Haraldsson, och gissar att det har att göra med ett stort förtroende för Stefan Larsson, samt att Larsson i sin tur varit i Norge och sett uppsättningar som Haraldsson gjort.

– Förhoppningsvis går inte teatern helt fri från övriga konstformer, ibland kan jag tycka att vi påverkas för lite. Svensk teater ligger så långt efter på allt det visuella inom teater, säger han.

»Allt har blivit skärm«, sa den franske teaterdramatikern Joseph Danan i en essä år 2010. Genom att ständigt behöva förhålla sig till bilden av sig själv och av det egna privatlivet, så som den visas på sociala medier, så har jaget blivit en föreställning. För att illustrera detta, vare sig det handlar om skärmen som miljö eller skärmen som inre tillstånd och dialog, så blir skärmen ofrånkomligt en rekvisita, eller till och med en karaktär, att spela med i moderna teaterföreställningar. Ibland själva huvudpersonen. Visuella intryck som projiceras som en del av scenografin –  landskap, vattenfall, tidsmarkörer – har funnits sedan 50-talet, scenografiska element jämförbara med att dekorationsmåla en fond. Men fram till början av seklet var videon på teaterscenerna fortfarande ett mer udda inslag. I dag har det blivit ett naturligt inslag i teaterns språk och när videon integreras i själva berättandet går det att korsklippa scener på sätt som tidigare varit mycket omständliga. Det går också att komma nära skådespelarna på ett sätt som gör det möjligt att skildra inre tillstånd och mer finkalibrerade känslor, så som tidigare bara fungerat på film. I sin essä beskriver Danan teaterscenens utveckling mot att bli en sorts iscensättning av nuets konst, där allt har blivit skärm, och där gränsen mellan scen och publik har suddats ut.

En av pionjärerna är den provokativa och nyskapande regissören Frank Castorf, på Berlinteatern Volksbühne, ofta tillsammans med scenografen Bert Neumann. Castorf tog över teatern 1992 och drev den fram till 2015. I en artikel i Deutsche Welle sammanfattas hans gärning: »Castorf fulländade bruket av video på scenen; han lät klassiska verk kollidera med hårda scener tagna ur verkligheten. Traditionalister såg honom som en »teaterkrossare,« medan unga människor gick till Volksbühne som om det vore ett party«.

I Amsterdam arbetar regissören Ivo van Hove tätt med scenografen Jan Versweyveld på liknande vis. Omtalad är också den brittiska regissören Katie Mitchell, som bland annat iscensatte August Strindbergs »Fröken Julie«, i samarbete med videokonstnären Leo Warner, på Bergmanfestivalen på Dramaten 2009. På festivalen år 2016 var tyske regissören Sebastian Hartmanns »Huset vid nattens ände« på samma gång en hommage till Ingmar Bergmans filmer och en kommentar till hur nästan alla våra upplevelser under 10-talet blivit indirekta. Scenen bestod av ett hus med små rum som under större delen av föreställningen var vänt bort från publiken och synligt endast via en realtidsfilm på en stor skärm. Då och då snodde scenen runt som för att bevisa att skådespelarna faktiskt fanns på plats.

Sven Haraldsson skapade i »Linje Lusta« ett liknande upplägg med tre rum, vända bort från publiken, men synliga genom den hårt arbetande filmfotografen Andrea Grettves kamerabilder på skärmen.

– Jag är intresserad av video, kanske för att jag är intresserad av parallella händelser. Att skapa dolda rum som vi får kika in i bakom hörnen. Det som är halvt dolt blir ofta lite intressantare än det som är helt öppet och redovisat.

»Linje Lusta« skrevs av amerikanen Tennessee Williams strax efter kriget, en tid starkt påverkad av filmen, och präglad av realism. I dag har pendeln slagit åt ett annat håll och det är, hävdar Sven Haraldsson, nästan omöjligt att skapa realistisk dekor.

– Realism på teatern gör att det blir nästan mindre realistiskt, därför att det blir töntigt när folk går in och ut genom dörrar. Vi har vant oss vid de svarta teaterrummen som har varit förhärskande. Min utmaning var att få till den här taktiliteten, att man känner igen möbler och prylar, och samtidigt få till någonting som är väldigt närvarande i rummet.

Lösningen blev att ha en scen som är väldigt avskalad längst fram, bredvid skärmen. Och i bakgrunden dessa rum där skådespelarna kan krypa in i boxar fulla av detaljer, skapade utifrån fotografier från USA.

Just nu går »Raskolnikov« på Det norske teatret i Oslo med en scen som är helt tom hela pjäsen igenom. Pjäsen är återigen ett samarbete mellan Kjersti Holm och Sven Haraldsson. Skådespelarna befinner sig i teaterns inre korridorer, osynliga för publiken. Ensemblen går snabbt över scenen vid ett tillfälle för att visa att de faktiskt är på plats. Pjäsen spelas i realtid på skärmen.

– Det passar den pjäsen bra. Huvudpersonen Raskolnikov i »Brott och straff« travar ju runt till plats efter plats efter plats. Den stora utmaningen är för skådespelarna eftersom de inte kan se reaktionerna. Vi som publik är totalt närvarande.

Men varför inte bara spela in pjäsen en gång för alla, i stället för att spela och filma pjäsen på nytt varje kväll?

– Jag tänker att det är viktigt att det ändå sker här och nu. Men det är klart att där har vi dragit allting till sin spets. Det är det extremaste jag har gjort, säger Sven Haraldsson. <

***

Skärmar vi pratar om

Folk pratar fortfarande om hur regissören Katie Mitchell använde skärmar när hon satte upp »Fröken Julie« på Dramaten under Bergmanfestivalen 2009.

Julien Gosselin satte nyligen upp en pjäs efter tre av Don DeLillos romaner: »Joueurs, Mao II, Les Noms«. En nio timmar lång tredelad föreställning med ett avancerat och varierat bruk av video och skärmar.

»Raskolnikov« som spelas just nu på Det norske teatret i Oslo är Sven Haraldssons mest extrema scenografi hittills. Allt teaterspel försiggår i teaterns inre korridorer, dolt för publiken, men livefilmas och visas på en skärm på scenen. Regi: Kjersti Horn.

 Electra Hallman (bilden) var ensam på scenen när hon spelade »Hedda Gabler«, i regi av Anna Pettersson, på Dramaten. De andra skådespelarna syntes på skärm.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera