Nalin Pekgul: Hur länge är man invandrare?

Text:

Toppbild: TT

Toppbild: TT

»Det får du bestämma själv«, svarade jag.

Mannen blir provocerad av mitt svar och tycker att jag inte tar hans fråga på allvar. Han är från Mellanöstern och har bott i Sverige i snart 20 år. Jag försöker förklara att jag också är invandrare. Det betyder endast att jag inte är född i Sverige. Men invandrare är inte ett motsatsord till svensk.

När jag säger till någon att jag är invandrare, ger jag en vink om att jag kan berätta något om hur det är att leva i ett annat land. Jag utgår då från att människor i min omgivning skulle kunna vara intresserade av den sidan av mig. Jag är starkt färgad av mina första 13 år i Kurdi-stan, men min bakgrund berättar ingenting om min syn på, eller intresse för, det svenska samhället. Den är definitivt ingen identitet. Dessvärre verkar många tro det. Jag kräver att själv få bestämma vem jag är.

Jag identifierar mig till exempel som sjuksköterska, socialdemokrat, muslim och Tenstabo. Att välja en bestämd identitet och sätta den framför alla de andra blir för mig, liksom för de flesta människor, löjligt. Som privatperson kan vi gå mellan våra olika identiteter precis som det passar oss. Det är ett av skälen till varför det är omöjligt att bygga ett samhälle på en separatistisk politik. Som samhällsmedborgare ska vi inte tvingas in i ett fack som begränsar oss till en viss identitet.

Det har nu gått 40 år sedan min familj kom till Sverige. Vi kom till Tensta men jag är den enda i familjen som fortfarande bor kvar där. När människor frågar om jag känner mig som svensk eller kurd svarar jag numera att jag inte längre vet.

Fram till 2007 hade jag svarat att jag var kurd och att mitt hem var Kurdistan. År 2000 reste jag tillbaka för första gången sedan landsflykten och stannade en vecka. Efter det åkte jag dit tillsammans med svenska vänner. Men sommaren 2007 tillbringade jag tre semesterveckor där ensam med min stora släkt.

Å, vad jag längtade till Tensta, att prata svenska, att gå på Järvafältet och se all grönska. Framför allt längtade jag efter blandningen av människor. När jag gick ut i Batman såg alla män ut som mina morbröder. Jag ville inte ha det så och bestämde att Sverige var mitt hem.

Jag tänkte på Verner von Heidenstams dikt.

 »Jag längtar hem sen åtta långa år    

I själva sömnen har jag längtan känt    

Jag längtar hem, jag längtar, var jag går    

Men ej till människor!    

Jag längtar marken,    

Jag längtar stenarna,    

Där barn jag lekt.«   

LÄS OCKSÅ: Nalin Pekgul: Soldaten tryckte in gevärskolven i min mage och tog boken

År 1984, när jag hade bott i Sverige i fyra år, var det just denna dikt som satte ord på vad jag kände. Heidenstam tillhörde de svenska nittiotalisterna. Han levde under en tid då industrialismen bröt fram i Sverige och människorna flyttade från landsbygden till städerna. På 1800-talet formulerade de svenska nittiotalisterna rotlösheten och längtan till hembygden.

Heidenstam skrev om sin hembygd och jag tyckte att endast en kurd kan skriva så starkt om sin hemlängtan. Från den dagen blev Verner von Heidenstam en kurdisk poet för mig. Men samtidigt fick en tanke fäste, att om mina känslor kunde uttryckas så klart på svenska så skulle det svenska språket även kunna bli mitt språk.   

Jag växte upp i en politiskt engagerad familj som också var mycket nationalistisk. Vi tillhör ett folk som förlorat alla sina rättigheter. Allt var ju förbjudet för oss i Turkiet. Det blev så viktigt att läsa och tala och tänka på kurdiska när vi kom hit. Därför tog det långt tid innan jag insåg att min svenska identitet hade blivit starkare än den kurdiska och att jag inte behöver skämmas för att det är så.

Mina erfarenheter är inte ovanliga. Inom den kurdiska gruppen är trycket starkt på att identifiera sig som kurd och kämpa för den kurdiska saken. För tio år sedan blev många kurder i Sverige arga när jag sa att jag identifierar mig som svensk och tillåter mina barn att kalla sig för svenskar. Men när jag i dag får anledning att diskutera identitet händer det ofta att andra invandrare känner igen sig. Jag har hört otaliga exempel på hur invandrare på besök i sina forna hemländer känner att de inte passar in. De längtar bort från storfamiljerna och hem till det svenska snöblasket och den etniska mångfalden.

Där i Batman 2007 tittade jag på Heidenstams bok och sade »Nej du Heidenstam, nu tar vi och åker hem till Sverige, du får efter 23 år som kurd, återigen bli svensk. Mig får du på köpet.«

Läs alla krönikor av Nalin Pekgul här!

Text:

Toppbild: TT