Vårt behov av hjältar
Alexander »Sandy« Nininger var stillsam av naturen. Han älskade teater och att diskutera filosofi eller historia och tillbringade många timmar i vardagsrummet hemma hos sitt befäl där han »drack te och lyssnade på Tjajkovskij«. När »Sandy« utnämndes till löjtnant i den amerikanska armén skrev han till en vän att han »inte hade några hatkänslor inom sig« och han trodde att han aldrig skulle vara i stånd att döda någon. En rätt osannolik blivande krigshjälte, alltså.
Den 12 januari 1942 befann sig Nininger vid ett viktigt frontavsnitt på Filippinerna när japanerna gick till offensiv. Han sökte upp den hårdast utsatta sektorn och gick till motattack på egen hand under kraftig fientlig eld. Han sårades många gånger, men fortsatte framryckningen. Efter att ha rensat flera japanska värn och bunkrar och tagit livet av oräkneliga fiender segnade han ner död i ett granathål. Han inspirerade sina kamrater och fick dem att hålla stånd vilket blev avgörande för den fortsatta krigföringen i Stilla havet.
Författaren och journalisten Malcolm Gladwell berättade Niningers historia i tidskriften The New Yorker år 2004. Artikeln handlar egentligen om personlighetstester men rör också vid begreppet mod. För vad är det egentligen? Att stirra angriparen i vitögat utan att vara rädd? Nej, det handlar såklart om att övervinna en rädsla. Att ta sig an uppgiften trots att man helst av allt vill lägga benen på ryggen. Så som »Sandy« gjorde. Eller iva-läkaren Karin Hildebrand.
»Är det här jag?« frågade hon sig själv innan hon åkte till Aktuellts studio i våras och slog larm om situationen i intensivvården. Och hon gav själv svaret: »Frågan var viktigare än jag så jag tänkte: Nä, nu tar jag min ryggrad och åker dit.«
Men hjältar är ju inte i första hand viktiga för sig själva, utan därför att de föregår med gott exempel och manar oss andra till efterföljd. »Sandy« Nininger förärades postumt USA:s finaste krigsmedalj.
Lyckligtvis har vi Karin Hildebrand mitt i livet och mitt ibland oss när vi nu tilldelar henne Sveriges finaste civila utmärkelse: Årets svensk.
Tack, Karin! Och grattis!
