Per T Ohlsson var inte bara folkbildare

Författare och journalist, dog den 27 oktober, 63 år gammal.

Text: P J Anders Linder

Bild: Emil Malmborg

Sista gången jag träffade Per T Ohlsson var i baren på Grand Hotel i Lund. Vi stötte på varandra helt oförhappandes – han hade talat vid Skånska akademiens årsfest – och det var vårt första möte på länge. Kontakterna hade ebbat ut och samtalet började lite trevande. Fast stämningen lättade snabbt när han fick klart för sig att jag var på plats med min son för att visa upp Lund som tänkbart ställe för vidare studier. Veckan därpå landade ett signerat exemplar av hans senaste bok på mitt skrivbord tillsammans med en vänlig hälsning: »Hoppas sonen övertygades om fördelarna med Lund.«

Det gjorde han.

Malmö var Per T:s hemstad och ännu större kärlek, men det var inte konstigt att han hyste varma känslor för Lund. Där var han student, där promoverades han till hedersdoktor, och där inledde han sin långa karriär i journalistiken genom att bli chefredaktör för studenttidningen Lundagård.

Från Lundagårdsredaktionens runda tornrum i Akademiska föreningens borg gick han vidare till några år på Expressen och några decennier på Sydsvenskan. 1990 blev han politisk chefredaktör och efter 15 år i ämbetet gick han över till uppdraget som senior columnist och koncentrerade sig på de stora krönikorna som publicerades varje söndag. Omsorg om demokratin, vaksamhet mot det auktoritära och utvecklingen i USA var ofta återkommande teman. Artiklarna byggde på omfattande läsning och gav gärna ett historiskt perspektiv. Händelser från Per Albins och Franklin D Roosevelts dagar fick kasta ljus över samtiden och även meningsmotståndare kunde alltid lära sig något. Redan summan av dessa cirka 1 500 texter motsvarar ett mäktigt livsverk.

Steget från ledarredaktionen hade fler fördelar än frihet från det ständiga dagsfrågeflödet. Dels tror jag inte att många protesterar om jag säger att Per T var en bättre skribent än chef, dels fick han mer utrymme för sitt författarskap.

1994 hade han kommit ut med 100 år av tillväxt om Johan August Gripenstedt: centralgestalten i det stora skifte vid 1800-talets mitt som gav Sverige frihandel, järnväg, näringsfrihet och växande välstånd. Det var en angelägen påminnelse mitt i 90-talskrisen. Men efter 2005 sköt författarkarriären fart på allvar. I Konservkungen (2006) berättade han om Herbert Felix, som kom till skånska Eslöv på flykt undan nazisterna och varvade sin krigsinsats för de allierade med att bygga upp en stor livsmedelsindustri.

I arbetet med Sveriges statsministrar under 100 år (2010), en box med 22 stycken 128-sidiga biografier, var Per T redaktör ihop med Mats Bergstrand men också författare till två volymer. Här blommade passionen för tidig svensk 1900-talshistoria, som präglade så mycket av det han skrev på senare år, ut på allvar. Svensk politik (2014) utgör en hyllning till pragmatismen. »Det finns ett stråk av besinning« i vår politiska historia, som han sa när vi talade om boken i Axess tv. Det har lagts svala händer på heta pannor, konflikter har inte eskalerat, förlorare har inte lämnats lottlösa. Allt detta har spelat stor roll för att Sveriges utveckling har blivit så fredlig och gynnsam.

Rätt så. Fast det kunde kännas aningen paradoxalt att denna lovsång till lugn och samförstånd levererades av någon som inte precis drog sig för konflikter eller sparade på krutet i spalterna. Jag minns honom inte bara som folkbildare utan också som krigare.

Han kände starkt för demokrati och ett samhälle där människor umgås som likar och det var symtomatiskt att han ägnade en hel bok åt året 1918 då Hjalmar Branting och liberalen Nils Edén lotsade den allmänna och lika rösträtten genom riksdagen. Per T beundrade de båda och kunde aldrig riktigt förlåta dem som då reste invändningar, ej heller deras sentida partivänner. Hans känselspröt inför bristande demokratiskt sinnelag och social arrogans var ytterst sensibla; det hände att de slog larm även när inget ont uppsåt förelåg.

Han blev tidigt sin tidnings mest profilerade företrädare och så förblev det till slutet. »Sydsvenskan utan Per T Ohlsson är inte Sydsvenskan«, ser jag en läsare skriva på Facebook. Det är inte svårt att förstå vad hon menar.