Å, nej, inte en riktig människa!
När Socialdemokraterna hämtar företrädare från normal landsbygd träffar skiten genast fläkten.
Toppbild: TT
Visst är det roande att följa proffstjattrare från höger och vänster som skenfäktas om vår nya civilministers högerarm? Alla de krystade försöken att sätta åt henne som smygnazist, eller åtminstone smygdum. Alla de krystade försöken (hon-sträckte-upp-armen-om-hon-nu-gjorde-det-för-att-driva-med-nazism-ju) att förvandla fyllefestande till en manifestation värdig Nelson Mandela.
Ingen talar om det verkligt intressanta.
När sossarna får den goda idén att lyfta upp en person från en alldeles vanlig miljö i landsortssverige, inte från de urbana medelklasskuvöserna, går det direkt åt helvete. Det här är uppenbarligen en person som rört sig i kretsar som inte är genomdrypta av värdegrundsseminarier, som inte brytt sig om att lära sig exakt hur man får uttrycka sig, ett Sverige där Eddie Meduza, snarare än Ulf Lundell, är nationalskald.
Och hu, vilka rysningar det skickar längs ryggraden på de väletablerade. ”Sydstatsflagga”! ”Nationalistisk hårdrock”! Tjejer som kräks Amarula så leotarderna spricker!
Sossarna vill vinna tillbaka de väljare som de tappat till Sverigedemokraterna. Men när de får syn på dessa väljare fylls de av lika delar avsmak, chock och skam. Vem som helst kan se att det inte handlar om rädsla för rasism, det handlar om rädsla för folket.
Inget är mer fruktansvärt att skåda för vår välartade politikerklass och dess middagskamrater i media.
