”Oetiskt vaccinera barn”

Vacciner har under de senaste hundra åren hjälpt mänskligheten att bekämpa och utrota sjukdomar som historiskt tagit miljontals liv. Jag är själv vaccinerad mot covid och har gått igenom samtliga sedvanliga svenska vaccinationsprogram. Och de nya vacciner vi nu tagit fram förefaller vara effektiva mot svår sjukdom och död. 

Men en grundpelare i medicinsk etik är att all medicinering ska vara frivillig. Det är också (eller var i alla fall till alldeles nyss) ett grundläggande krav inom den medicinska etiken att medicinering ska ske för patientens egen skull och inte för någon annans. Men när det gäller vaccination mot corona blir det mer och mer tydligt att det, för stora grupper, inte rör sig om att medicinera för sin egen skull, då risken för allvarlig sjukdom och död för barn och unga är mycket, mycket liten. 

Ändå ska Europa nu börja vaccinera från femårsåldern. Varför gör man det? Är det för att femåringar ska skydda 75-åringar från smitta? Är det rimligt? Givet att vi inte vet någonting om eventuella långsiktiga biverkningar och att man verkar behöva ta dessa vacciner om och om igen, i ständigt uppdaterade versioner. Och givet att man ju sprider smitta även om man är vaccinerad. Vi har dessutom under det år som gått lärt oss att naturlig immunitet verkar vara mycket effektivare och ge ett mer långvarigt skydd än vaccininducerad immunitet (till exempel SvD 210830 och Science 210826).

Ett faktum som man i svensk kontext nu hoppas ska bidra till en lindrigare pandemisk utveckling här än utomlands, eftersom vi nog har fler med naturlig immunitet, givet de förhållandevis moderata åtgärderna i början av pandemin. Hur är det möjligt att vi utifrån detta kunskapsläge ändå planerar massvaccination av femåringar? Professorn och hälsoexperten Agnes Wold var i våras »hundra procent säker« på att Sverige inte kommer vaccinera barn på grund av att barnen på gruppnivå inte blir särskilt sjuka, eventuella okända risker med vaccinen och det etiskt mycket tveksamma i att låta barn ta okända risker för vuxnas skull. En annan professor, Anders Björkman har argumenterat på ett liknande sätt, utan att få gehör. Dessutom har ett stort antal svenska läkare publicerat kraftig och välgrundad kritik mot strategin att vaccinera barnen (i Läkartidningen 210921).

Det amerikanska läkemedelsverket FDA:s beslut att godkänna vaccinen för barn från fem år, vilket föregick det europeiska EMA:s godkännande, är ett så kallat »nödgodkännande« – baserat på en studie med endast 3 100 barn. En studie som alltjämt befinner sig i fas 3 och därmed saknar långtidsdata. Man vet helt enkelt ingenting om eventuella långsiktiga biverkningar för barnen. Det verkar dessutom inte som att fem år är den slutgiltiga gränsen, i USA förväntas Pfizer få godkännande för att vaccinera från 6 månaders ålder under nästa år.

Och hur kommer de barn som inte vaccinerar sig i vår behandlas, givet hur vi nu behandlar de vuxna som vägrar? Pekas de ut på skolgårdarna? Blir de bjudna på kalas? Får de vara med i fotbollslaget? Och frågan är om inte de också kommer behöva vaccinpass vad det lider, om utvecklingen fortsätter som nu. För när alla andra är vaccinerade börjar man skylla smittspridningen på barnen, vilket redan börjat ske.

Den svenska pandemi-strategin har, i alla fall till en början, präglats av viss försiktighet, ödmjukhet och moderation. Men vartefter tiden gått har åtgärderna skruvats åt. Och nu när en ny regering tillträtt märks ett annat och aggressivare anslag. Trots att smittspridningen inte gått upp särskilt mycket och att dödstalen är låga – faktum är att Sverige inte haft signifikant förhöjda dödstal sedan i februari 2021, enligt statistik från euromomo.eu – samtidigt som relativt få ligger på IVA, inför man nu vaccinpass.  

Vi börjar redan vänja oss, det som var otänkbart för ett år sedan riskerar snart att vara vår nya vardag. »Ta av staten påbjuden spruta och få tillbaka dina mänskliga rättigheter« är budskapet. Och som det ser ut kommer vi vackert tvingas ta sprutan om och om igen. Alternativet är att bli av med sitt pass. Legitimera dig, så att de digitala övervakningssystemen vet var du är och vad du gör – hela tiden.

Detta riskerar att bli ett sluttande plan. Vad blir nästa fara som vi ska tvingas skydda oss mot? Det finns fler sjukdomar, immunologiska defekter och genetiska brister som hotar. Det är såklart mycket bra att läkarvetenskapen arbetar för att förhindra sjukdomar. Men risken finns att det om några år inte räcker att vi ska tvingas ta ett vaccin, utan på regelbunden basis måste äta fler mediciner för att vara godkända medborgare. Vill vi leva i en sådan värld? 

Givet att skillnaden mellan ovaccinerade och vaccinerade, vad gäller risken för att sprida smitta, verkar förhållandevis låg inställer sig också frågan om vilka andra »farliga grupper« som bör pekas ut som skyldiga. Är inte människor med lågt immunförsvar egentligen farliga för oss friska? Exempelvis äldre, överviktiga, missbrukare och multisjuka? Bör de ha tillträde till det offentliga rummet, givet den nya tidens logik? 

Vårdapparaten har under delar av de gångna två åren varit under stor belastning, och det blir självklart mycket problematiskt när IVA är fullt. Men det undgår mig varför man inte under dessa två år signifikant har utökat IVA:s kapacitet. Det tycks ju ha funnits oändliga resurser att stimulera ekonomin och bygga ut vaccinationsprogrammet. Varför har man inte återuppbyggt militärsjukhusen till exempel? 

Jag förringar inte heller allvaret i den pandemi som plågar oss, den har inneburit ganska många fall av allvarlig sjukdom och död. Men det är inte pesten vi har att göra med. I absoluta tal dog det under 2020 några tusen fler än vad det gjorde åren dessförinnan, och det är tragiskt. Men en mycket stor del av dessa extra döda handlar om bristfällig och oförsiktig hantering av riskgrupperna, framför allt på äldreboenden. Hade man lyckats begränsa kontaktytorna och hållit sjukdomen borta från våra sköraste fram till att vi kunde börja vaccinera hade dödstalen varit signifikant lägre. Räknar man i stället dödstal per capita blir bilden en annan. Det har enligt SCB varit ett flertal år, bara sedan millennieskiftet, då det har dött fler per 100 000 invånare än under pandemiåret 2020. 

De tvångsåtgärder en stat utsätter sina medborgare för måste vara proportionerliga. Är landet utsatt för invasion, och riskerar utplåning, då mobiliserar vi hela befolkningen och sätter dem i vapen – det förefaller rimligt. Och har vi en pandemi med pestens dignitet, med verkligt signifikant förhöjda dödstal bland barn och unga, så kanske vi till och med måste tvångsvaccinera och låsa in människor i karantän. Men vi är inte där, vi är inte i närheten av den punkt där grundläggande mänskliga rättigheter bör avskaffas, så som nu håller på att ske. 

Var finns den nyktra och sakliga debatten kring dessa frågor? Samtalet har under de senaste två åren varit obegripligt ensidigt, och de nyktraste och mest välgrundade kritiker har utmålats som »foliehattar«. En av få som under pandemin envist försökt driva en moderatare linje är den svenske professorn i epidemiologi vid Harvard, Martin Kulldorff. Och det är mycket talande för debattklimatet att Twitter har flaggat hans inlägg som »missledande«, och att även Linkedin har censurerat det han skriver.

Givet att risken för att sprida smitta inte verkar vara signifikant högre för de ovaccinerade verkar den utestängning som vaccinpassen innebär framför allt bottna i att dessa människor inte vill lyda. Att inte lyda, att inte följa med strömmen, verkar vara vår tids största brott. Att tycka annorlunda, att vara beredd att gå en annan väg – att göra en annan riskbedömning – märk väl, med den egna hälsan, inte med andras – bestraffas. 

Jag har tigit länge nu.  Men gränsen är nådd. Vi är på väg att dela in mänskligheten i två grupper − rena och orena, innanför och utanför, godkända och underkända – utifrån ett kriterium om mer eller mindre tvångsmässig medicinering, det är oacceptabelt.