Ragnhild Pohanka – en aningen äldre Greta

Riksdagsledamot och Miljöpartiets första språkrör, dog den 18 november, 89 år.

Text: Staffan Heimerson

Det skedde ganska nyligen. Det hände i Borlänge. Med rollator kom Ragnhild Pohanka tidigast av alla till stadens klimatdemonstration med det slagkraftiga namnet »Fredagar för framtiden«.

Manifestationen äger rum vecka efter vecka sedan tre år tillbaka vid Turistbyrån intill Jussi Björlings väg och Liljeqvistska parken, några kvarter upp från Dalälven.

Kaffe och småkakor i en glasburk stod uppdukade. Micken var riggad. I fjärran rök det från Kvarnsvedens pappersbruks höga skorsten. Utsläpp.

Pohanka i sitt esse. Scenen sa allt om henne: Miljöaktivist redan innan ordet ens var myntat. Evigt stridbar, därför lämnade hon Miljöpartiet med buller och bång och blev vänsterpartist. 

Högt upp i ålder med hetta och på hugget: »Politikerna kommer att våga ta viktiga beslut om de känner att de har folkopinionen med sig. Vi sätter press på dem.« 

Pohanka, född Krapf (där både namnen anger att släktrötterna en gång i tiden fanns i Centraleuropa) var till yrket lärare. Hon var samhällstillvänd men hennes politiska karriär började sent i livet. Hon var redan 48 år när hon var med och grundade Miljöpartiet 1981. Partiets platta struktur fordrade att man avstod från andra partiers tradition med partiledare. Dock behövdes någon som för omvärlden talade om vad medlemmarna hade beslutat. Vanliga beteckningar som talesman eller taleskvinna, förespråkare, företrädare eller tolk dög inte; dessa ord luktade etablissemang. Därför dammades det åldriga ordet språkrör av. Det klingade folkligt – och partiet ryggade inte för ordets strikt hierarkiska roll: ett språkrör är det rör varigenom befälhavaren på kommandobryggan ger order till maskinrummet. 

Ragnhild Pohanka valdes 1984 till partiets första kvinnliga språkrör med Per Gahrton vid sin sida. Deras uppgift var att föra fram partiets linje och beslut – men inte att leda partiet. Som språkrörskollega fick hon något år senare Birger Schlaug. Denne minns henne som »ett föredöme som politiker. Hon var jordnära och ideologiskt solklar politiker, partikamrat och kollega med ett varmt hjärta.«

Miljöpartiet tog sig in i riksdagen 1988 och Pohanka fanns där tillsammans med Gahrton och Schlaug, Åsa Domeij och Eva Goës i första kullen. Hon stannade med ett kort avbrott till 1998. Hon hade viktiga riksdagsuppdrag i främst krigsdelegationen och socialförsäkringsutskottet.

Hon visade vidsyn genom att samtidigt också vara engagerad i Svenska missionskyrkan och aktiv i Svenska kyrkan. Hon hade även en roll i Västerås stift.

I sin frustande egensinnighet bröt hon 2002 med Miljöpartiet och anslöt sig till Vänsterpartiet. Hon sa: »Miljöpartiet är inte längre det rättviseparti jag var med och grundade. Miljöpartiet har svikit många av sina ideal.« Till Dala-Demokraten sa hon: »Det är av ideologiska skäl.« Samtidigt deklarerade hon, att hon inte skulle ta några förtroendeuppdrag för Vänsterpartiet. Men i verkligheten var hon de följande arton åren aktiv, både lokalt i Borlänge och i distriktet Dalarna. Hon ingick i asylgruppen; i hela sin karriär stred hon för rättssäkerhet i asylärenden.

Fram till slutet var ändå miljöfrågorna för henne de viktigaste. Vänsterpartiet var med och styrde i Borlänge och kommunen är en av få som tagit fram en koldioxidbudget. Framöver ska kommunen minska utsläppen med 16,4 procent per år och ha noll koldioxidutsläpp 2040. Men invånarna vill mer. När manifestationerna »Fredagar för framtiden« kommit i gång sa Pohanka: »Jag tycker att det här är det bästa vi har gjort i Borlänge. När jag började jobba med klimatet så trodde man inte på oss, när vi sa att det skulle bli så här. Tyvärr hade vi rätt. Nu har vi jorden i vår hand och måste tillsammans visa vad vi vill.«

En Greta – fast aningen äldre.