Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Bäst att bo

Flytthjälp!

Urbaniseringen stöper om Sverige, och Stockholm tar hem förstaplatsen i Fokus rankning. Men en oprövad idé kan lösa de krympande kommunernas problem.

En disig fredagsmorgon i början av april satte sig en mjölkbonde från Gnesta i sin gröna traktor och begav sig mot huvudstaden. Sju mil senare, klockan fem i elva, svängde traktorn in på Mynttorget mellan det kungliga slottet och riksdagen där ett dussintal andra landsbygdsbor väntade med banderoller och plakat.

En kvart senare körde en svartlackerad bil in på torget och parkerade bredvid traktorn. Dörren öppnades och ut klev landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Erika Sörengård, initiativtagaren till det så kallade Landsbygdsupproret, gick fram till ministern och förklarade varför hon och tusentals andra landsbygdsbor hade samlats i städer och på orter runtom i landet: Urbaniseringen skedde på bekostnad av landsbygden. Och det var politikernas ansvar att göra något åt saken.

Debatten om staden mot landsbygden blossar upp med jämna mellanrum. Och våren 2015 är minst sagt inget undantag. På kultur- och ledarsidor har frågan diskuterats livligt, SVT har visat flera program på temat och lokalpolitiker debatterar kommunsammanslagning.

Att frågan uppmärksammas titt som tätt har sin förklaring.

Sverige är det land inom EU som urbaniseras snabbast. Framför allt är det Stockholm, Göteborg och Malmö med omnejd som växer. Men det innebär också att allt fler kommuner krymper. Sedan den senaste kommunsammanslagningen för 40 år sedan har befolkningen minskat i drygt hälften av landets 290 kommuner. I dag har var fjärde kommun färre än 10 000 invånare. I var sjätte färre än 8 000 invånare, vilket anses vara miniminivån för att kommunerna ska kunna garantera sina medborgare god kommunal service. Fortsätter utvecklingen riskerar flera kommuner att avbefolkas helt. Åsele i Västerbotten, till exempel, kommer enligt beräkningar att vara helt öde om 40–50 år.

Och det finns något som gör situationen för landsbygdskommunerna ännu mer bekymmersam. För två år sedan undersökte Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi vid högskolan i Jönköping, hur många 18-åringar som kommunerna hade 2005 och hur många 25-åringar de hade kvar sju år senare. Det visade sig att 86 procent av landets kommuner förlorade ungdomar, de hade färre 25-åringar än de hade 18-åringar sju år tidigare. Reaktionerna lät sig inte vänta. Lokala tidningar skrev spaltmeter om undersökningen och nästan varenda lokalradiostation ringde och ville intervjua Charlotta Mellander.

– Det var som att hela Sverige vaknade upp ur en dvala. Folk hade inte fattat att det var så här illa.

Men kommunpolitikerna som ställdes till svars av lokalpressen gav lugnande besked. Ungdomarna kommer ju tillbaka. När de vill stadga sig och bilda familj kommer de återvända till sina rötter, argumenterade beslutsfattarna. Så Charlotta Mellander gjorde om studien. Var det så att ungdomarna tenderade att återvända när de fyllt 30 år?

Ja, några gjorde det. Men långt ifrån alla. Fortfarande tappade 82 procent av kommunerna sina unga invånare.

Att just de unga lämnar gör situationen ännu mer problematisk. Kommunerna tappar skatteunderlag från en arbetsför befolkning samtidigt som kostnaderna för äldreomsorgen ökar. Dessutom förlorar kommunerna marknadsunderlag vilket leder till att restauranger, affärer, bankkontor, apotek och andra verksamheter som gör platsen attraktiv läggs ner. Inte nog med det, avbefolkningen påskyndas på sikt eftersom barnen i allt större utsträckning föds i storstadsregionerna. Urbaniseringen när alltså sig själv.

– De kommuner som klarar sig är de som förstår vad som håller på att hända och lägger upp strategier, säger Charlotta Mellander.

Urbaniseringen är inget nytt och politikerna har uppmärksammat dess konsekvenser sedan femtiotalet. Det var nämligen då den svenska regionalpolitiken började växa fram. Ambition var att utjämna skillnaderna i landet. Invånarna i Sorsele, Svenljunga och Södertälje skulle ha ungefär samma resurser per invånare. Den offentliga sektorn expanderade och det ökande välståndet skulle komma hela landet till godo.

Det var länsstyrelserna som hade till uppgift att ge staten vägledning om vilka kommuner som skulle prioriteras. För kommunpolitiker handlade det om att skylta med sina problem om den negativa utvecklingen för att få ta del av de ekonomiska resurserna.

Men tiderna förändrades. Mot slutet av sjuttiotalet mattades tillväxttakten av i Sverige. Så även den politiska viljan att på statlig nivå jämna ut skillnaderna. Mot slutet av åttiotalet växte en ny politisk idé fram. Istället för att låta staten ansvara för fördelningen av pengar till landsbygden skulle kommunerna och regionerna konkurrera om resurserna.

Den nya hållningen stärktes 1995 när Sverige blev medlem i EU, då kommuner och regioner fick tillgång till EU:s strukturfonder. Tillväxt blev det nya ledordet. De kommuner som lyckades locka till sig turister, företag och inflyttare ökade sina möjligheter att få ta del av EU:s stödpengar

Kommunerna, som under decennier lyft fram sina problem för att få ta del av statens pengapåse, tvingades ändra strategi. Nu skulle det dåliga döljas. Kommunerna skaffade sig en marknadsföringsbudget, tryckte upp broschyrer och arbetade fram klämmiga slogans.

Sedan dess har tillväxtnormen i stor utsträckning präglat samhällsdebatten. Kommuner som växt anses ha lyckats med sina marknadsföringsstrategier och har lyfts upp som goda exempel.

Men i själva verket är det svårt att slå fast effekterna av strategierna eftersom det inte finns några kontrollfall att jämföra med. Forskarna vet alltså inte hur kommunerna hade utvecklats utan ett fokus på tillväxt. Vad man däremot kan se är att befolkningen i landsbygdskommuner fortsätter att minska.

Så varför lämnar människor landsbygden?

Forskningen pekar på en rad olika faktorer. Det beror inte bara på att stora städer erbjuder bättre arbetsmarknader. Befolkningen, framför allt den yngre generationen, har fått förändrade preferenser.

– Människor vill ha möjlighet att utvecklas och vara där det händer saker, säger Charlotta Mellander.

Men framför allt beror utflyttningen på nationella och internationella faktorer. Avindustrialiseringen, globaliseringen, ökade krav på utbildning och ökad rörlighet för att nämna några. Sådant som lokalpolitiker inte kan påverka. Urbaniseringen tyckts alltså fortgå, med eller utan kommunala tillväxtstrategier.

Vad kan man då göra åt problemet med krympande kommuner?

I mars publicerade tre kommunforskare en rapport i samarbete med SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, där man vred och vände på de huvudsakliga strategierna som lyfts fram i debatten.

Det förslag som fått mest uppmärksamhet det senaste decenniet är idén om en ny kommunreform. Till exempel har den parlamentariskt tillsatta Ansvarskommittén i två rapporter resonerat kring kommunsammanslagningar. Och så sent som i februari skrev Stockholms socialdemokratiska finansborgarråd -Karin Wanngård en debattartikel om att Sverige har alltför många kommuner.

Även kommunpolitikerna har visat sig vara positiva till större och färre kommuner. När tidningen Dagens Samhälle för två år sedan genomförde en enkät med landets kommunstyrelseordförande ansåg mer än hälften att sammanslagningar vore en bra idé.

Men forskare är mer tveksamt inställda. För det första finns ofta en ovilja hos medborgarna att ge upp sin självständighet och identitet som egen kommun. Till exempel var politikerna i Borgholm och Mörbylånga i stort sett ense om en kommunsammanslagning. Men medborgarna satte stopp för planerna i en folkomröstning 2009.

För det andra är det långt ifrån säkert att en kommunsammanslagning skulle lösa särskilt många problem i slutändan.

– Om två kommuner som brottas med problem slår sig samman får man förmodligen en större kommun som brottas med ungefär samma problem som tidigare, säger statsvetaren Gissur Erlingsson, en av forskarna bakom rapporten.

Och i områden som Norrlands inland, där kommunernas geografiska ytor är stora och glest befolkade, är det långt ifrån givet att sammanslagningar innebär några stordriftsfördelar. Det kan helt enkelt bli svårt att lägga ner den ena kommunens skola eftersom det skulle innebära en väldigt lång resväg för barnen från den andra kommunen.

En annan idé som lyfts fram i debatten är att införa så kallad asymmetrisk uppgiftsfördelning. Idén går ut på att låta landstingen eller staten ta över delar av ansvaret om en krympande kommun har svårt att upprätta tillräckligt god service för medborgarna.

Men Statskontoret, som 2005 fick i uppdrag att utreda frågan grundligt, ifrågasatte strategin på flera punkter. Dels för att kommunerna redan samarbetar i stor utsträckning. Att införa asymmetriskt styre skulle alltså kunna vara ett »onödigt bryskt tillvägagångssätt« jämfört med att låta kommunerna samverka frivilligt. Ett annat argument mot asymmetriskt styre är att det skulle kunna uppfattas som rörigt för medborgarna.

Varken sammanslagningar eller asymmetriska uppgiftsfördelningar kan alltså ses som optimala lösningar för krympande kommuner. Inte heller finns någon fulländad framgångsrik tillväxtstrategi som kommunpolitikerna skulle kunna använda sig av. Men enligt Josefina Syssner, forskare på Centrum för kommunstrategiska studier i Linköping, finns kanske ändå en – relativt outforskad – lösning kvar: att anpassa sig och krympa smart.

I sin forskning har Josefina Syssner studerat fem kommuner i Östergötland med minskande befolkning. Hon upptäckte att tillväxtnormen i de krympande kommunerna var stark – i samtliga fall fanns en ambition att vända trenden och få fler att vilja flytta dit. Ett par av kommunerna hade till och med tydligt formulerade mål om att befolkningen vid en viss tidpunkt ska ha uppnått ett visst antal.

Samtidigt hade lokalpolitikerna erfarenhet av att fatta svåra beslut på grund av det minskande befolkningsunderlaget. Nedläggningar av skolor, personalminskningar och centraliseringar av äldreomsorgen till exempel.

Ändå saknade kommunerna strategier för hur de skulle hantera sin minskande befolkning. Faktum var att politikerna tyckte det var svårt att prata om sådant som utflyttning och stagnation. Något som Josefina Syssner kopplar ihop med den starka tillväxtnormen.

– De kommuner som växer lyfts fram som goda exempel i debatten medan de kommuner som krymper är ett tecken på misslyckande. Detta trots att utflyttningen snarare beror på förändringar på nationell och internationell nivå.

Lokala politiker har alltså fått bära hundhuvudet för att kommunen krymper, trots att det inte är deras fel.

Konsekvensen blir att kommunpolitikerna fattar beslut ad hoc, i stället för som ett resultat av en övergripande och långsiktig strategi. Något som är problematiskt, enligt Syssner.

Dels för att lösningarna är kortsiktiga.

– Ofta fattas besluten rent budgetmässigt, sent i en budgetprocess. Inte på ett effektivt strategiskt sätt där flera handlingsalternativ ställs mot varandra, säger Josefina Syssner.

Dels blir det svårt för medborgarna att avgöra om man sympatiserar med politikerna när man inte vet vad deras avsikt är.

I stället för att utmålas som sämst på tillväxt skulle de lokala beslutsfattarna kunna ta fram strategier för hur man bäst anpassar sig till en krympande befolkning, och därmed bli goda exempel för andra kommuner i samma situation. Dessutom skulle medborgarna lättare kunna urskilja politikernas prioriteringar.

– Krymper gör man ju oavsett. Det man vinner med en sådan strategi är välfungerande små kommuner, säger Josefina Syssner.

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht bor i Karungi i Haparanda kommun och har två och en halv mil till butiken. Han säger att han förstår problemen.

– Min ambition är att hålla ihop Sverige. Stad och land behöver varandra.

Därför ger regeringen extra stöd för bredbandsutbyggnad och till lanthandlarna. Och inom kort ska man tillsätta en parlamentarisk utredning med uppgift att lämna förslag på hur en långsiktig landsbygdspolitik bör se ut.

Huruvida kommunerna bör skifta fokus från tillväxt till anpassning överlåter han dock till lokalpolitikerna att själva bestämma.

– Min uppgift är inte att gå in med pekpinnar. Men det är möjligt att vissa kommuner bör utarbeta sådana strategier.

För inte ens landsbygdsministern tror att utflyttningen kommer stanna av.

– Urbaniseringen är inget unikt för Sverige. Det är en stark global trend och jag tror inte att den går att stoppa.

grafik2

Tryck på bilderna för att förstora dem.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera