Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Storuman klättrar

Nedlagda industrier och utflyttning. Trots ett tufft utgångsläge är Storuman uppstickaren i Fokus stora kommunrankning.

Man blir glad av olika saker. Så är det ju. För en norrlänning med stora händer är nästan ingenting så glädjandet som siffran noll längst ned i ett excelark.

Thomas Mörtsell fick uträkningen för bara några dagar sedan, ungefär när isen började släppa från forsarna utanför.

Nu sitter kommunstyrelsens ordförande i ett litet hus borta vid stationen, den dit tågen inte går på vinterhalvåret, och pratar med några medarbetare. Solen skiner utanför, snön är nästan helt borta och han säger att han känt det här i flera år, att kommunen var på gång. Annars hade han nog aldrig tagit det här jobbet.

Noll alltså. Helt otroligt. Har inte hänt sedan 1992.

Siffran var resultatet av nettoutflyttningen från Storuman under fjolåret. Fast det kan ju lika gärna kallas nettoinflyttning nu. Exakt lika många flyttade härifrån som flyttade hit.

Kanske vänder det nu. Det är för tidigt att säga om det här är ett trendbrott, men inne på kommunhuset hade de räknat med att vara betydligt färre i år. Hela budgeten visade sig alltså lite pessimistisk. De är ju fyrtio fler än de trodde.

Den där skillnaden kan låta futtig. Till Malmö flyttar betydligt mer än fyrtio personer varje dag. Men för en kommun i Norrlands inland gäller de små talens matematik. De fyrtio extra själarna är i Thomas Mörtsells ögon små vandrande guldklimpar. Fyrtio människor att dela kostnaden för förskolan med. Fyrtio människor som bidrar till att betala räntorna på simhallen. Fyrtio människor som handlar på Ica, kanske äter lunch på hotell Toppen och håller orten levande.

– Jag brukar tänka att varje invånare är värd ungefär 55 000 kronor.

Det är lätt att teckna bilder av en utflyttningsbygd. Sverige är fullt av nedlagda biografer och tystnade fabriker, också söderöver. Men för en vidsträckt kommun längs den norska gränsen är spelreglerna annorlunda. Här har ingen ens funderat på att lösa problemen genom att bygga en multiarena. Ingen tjatar särskilt högt på Trafikverket om att få tillbaka persontågen hit.

Det blir lätt så på en plats där nedläggningar varit lika återkommande som snön. När skarvjärnen på Inlandsbanan nådde Storuman var järnvägen redan i ekonomisk kris. Sedan rationaliserades skogsbruket, försvaret försvann, storföretagen Umelit och Kockums likaså. Som om staten en gång för alla ville sätta kniven i bygden slutade Rikstrafiken för fem år sedan att subventionera Storumans flygplats.

Förändringarna syns i den kommunala budgeten. Tydligast märks det kanske i att politikerna och tjänstemännen näst intill tvingas att samåka så att man kan spara in på den dyrbara bensinen. Men framför allt har politikerna, som Thomas Mörtsell uttrycker det, blivit lite av experter på att avveckla. Hyvla ner verksamheter, anpassa skolorna och slå ihop tjänster.

– Om vi ska vara råa har vi en fantastisk erfarenhet av det.

Men kanske har någonting hänt nu – och inte bara i Mörtsells egna excelark. I Fokus årliga »Bäst att bo«-rankning är Storuman tveklöst de senaste årens stora klättrare. Från plats 264 för två år sedan nådde den lilla kommunen plats 107 förra året. I år ligger Storuman på 41:a plats.

Det är fortfarande långt till toppen, och förmodligen kommer Storuman aldrig att hamna där. Fettränderna kring landets storstäder – tänk Danderyd, Lund, Öckerö – har helt andra förutsättningar i det extremurbaniserade samhälle som vuxit fram de senaste decennierna. Det är ingen slump att de tre topplaceringarna innehas av kranskommuner till Sveriges snabbväxande huvudstad.

Ur det perspektivet är Storumans resultat än mer anmärkningsvärt. I de grundskolor som finansieras av de knappt sextusen invånarna – med lite hjälp av statens utjämningssystem – lyckas 82 procent av eleverna nå godkänt i alla ämnen i årskurs nio. Av Sveriges 290 kommuner är det bara 23 som slår det, och i Fokus kommunrankning kommer Storuman dessutom etta i Att ha familj-kategorin.

Bakom de framskjutna placeringarna ligger gynnsamma siffror på en mängd olika områden: låg brottslighet, måttligt supande, god bredbandstillgång, nöjda hemtjänstanvändare, rimliga huspriser, få barn per förskolelärare och så vidare.

Tar spjärn året om. Hösten 2008 startade Tärnaby alpina gymnasium. Tanken var att få draghjälp från ortens traditioner inom utförsåkning. Härifrån kommer skidlegendarer som Anja Pärson, Ingemar Stenmark och Stig Strand.

Men det där är bara siffror. För hur gick det egentligen till? Hur lyckas en ort som tappat var tredje invånare sedan 1970 skapa så bra skolor, äldreomsorg och annat som de flesta medborgare kräver från sin kommun? Det där beror lite på vem man frågar. Om man frågar Mona och Johan i det lilla huset på Järnvägsgatan handlar det om den nya synen på näringslivet. Att här finns en drös entreprenörer, att de träffas och minglar på onsdagskvällar, att kommunen jobbar stenhårt för att de ska trivas. Det ger jobb, skattepengar, välfärd, liv, trivsel, bättre snö, nej inte bättre snö. Men ni fattar.

Det är förvisso Johan Duvdahls och Mona Olofssons jobb det där: att få företagarna att trivas. Men det finns en del siffror som tyder på att näringslivschefen och näringslivssekreteraren har lyckats. När Svenskt Näringsliv de senaste åren har granskat företagsklimatet i landets kommuner har det sett allt bättre ut. Det enda företagarna inte gillar nuförtiden är att det är så svårt att ta sig hit – och härifrån. Men det är ju svårt att göra något åt.

Frågar man andra finns svaret i skolan. Där händer det saker, säger de. Och då talar de inte om den något pinsamma historien från i vintras då en kommunalställd skidlärare gick på österrikisk bordell och betalade med kommunens kontokort. Utan om metoder och arbetssätt som sällan blir riksnyheter. De verkar ha lyckats med något där.

Men vi börjar med det första perspektivet. För det står utom allt tvivel att kommunen åtminstone närt en ordentlig entreprenör vid sin barm. Kurt Stenvall heter han, och har alldeles nyss kommit över ett 15 000 kvadratmeter stort bergrum för en rimlig penning.

En gång var det en stridsvagnscentral. Inne i berget vid sjön Barsele skulle Försvarsmakten bygga och reparera pansarvagnar om ryssen kom. Sedan några år roterar plastmaskinerna innanför den anspråkslösa gröna dörren. Badtunnor, skoterslädar, soptunnor – här tillverkas i stort sett allt som kan tillverkas i plast.

Det var när Kurt Stenvalls företag höll på att växa ur sin gamla fabrik i Forsvik som han fick korn på bergrummet. Nu jobbar femton personer här och när elpriserna är höga över vintern drar Kurt i gång det gamla reservaggregatet. Det går på ubåtsdiesel.

Det underligaste med Kurt Stenvall är inte att han driver fabrik i ett kärnvapensäkrat bergrum utan att hans entreprenörsgener inte transporterades till Nordamerika någon gång under 1800-talet. Han startade sitt första företag som tonåring, när han lånade sin brors grävmaskin på kvällar och helger. Han körde ut den till folks villor och dränerade, grävde diken och utförde andra småarbeten. På den vägen är det. Och inte en enda gång har han funderat på att flytta.

– Det är ju lika långt till Kina härifrån som från Stockholm. Jag vill att mina barn ska kunna bo kvar här också.

Han vet allt om hur det är att driva företag här. Han har både fått hjälp av kommunen – som när han köpte bergrummet – och bråkat med den. Det var när han sålde bredbandstjänster och kände sig utkonkurrerad av det kommunala bolaget.

– Men jag tycker att de verkligen har blivit lättare att jobba med de senaste åren.

Det är onekligen ett paradigmskifte som skett i Norrlands inland de senaste decennierna. Under lång tid fanns här nästan endast statliga investeringar. Från det statliga gruvföretaget, de statliga skogsbolagen, de statliga energibolagen och de statliga järnvägsföretagen. Och så försvaret såklart. Det var en epok som egentligen tog slut för länge sedan, men för Storuman tog den slut 1995. Då ville de styrande politikerna att staten skulle placera slutförvaret av kärnavfall – atomsopor, som det kallades då – i ett av kommunens många berg. Som om bygden bad staten på sina bara knän: Om ni inte vill satsa pengar här längre, kan vi väl få ta emot er skit mot betalning?

Det blev en folkomröstning och en kampanj som delade bygden. En obehaglig period, minns många i dag. De som ansågs tycka fel kände sig mobbade och andra vågade inte säga öppet vad de tyckte.

Kanske hade kommunen tur ändå. För på valdagen blev resultatet så tydligt att frågan begravdes för all framtid. Endast 28 procent röstade ja. Storumanborna fick genast börja fundera på vad de skulle leva av i framtiden.

Svaret skulle bli: lite av varje. Vindkraft, turism, gränshandlande norrmän och norskor, pelletsproduktion – och lite plasttillverkning. Med andra ord börjar Storuman se ut som de flesta andra välmående kommuner och städer i både Sverige och ute i världen, fast i miniformat. Det är mycket som talar för att det är en smart strategi; om man ska tro de forskare som studerar regionutveckling är det just platser med diversifierade ekonomier som har överlevnadsförmåga när världsekonomin krisar. Att förlita sig på en eller ett par arbetsgivare är inget framgångsrecept för samhällsutveckling, oavsett om arbetsgivarna bygger bilar i Detroit eller skrivmaskiner i Åtvidaberg.

Kurt Stenvall och de andra småföretagarna har helt enkelt stigit i kommunens ögon och en Gnosjöliknande retorik har spritt sig i kommunhuset.

– Det som är lite kul är att det är så många olika verksamheter. Det är inte som i Pajala, där en enda gruva skapat hundratals jobb, säger Johan Duvdahl.

Det kanske ändå inte dröjer så länge innan Storuman befinner sig i just Pajalas situation. Eller i samma situation som någon annan av de orter som har blivit med storgruva på sistone. För i Rönnbäck, ett par mil söder om Tärnaby, vill företaget Nickel Mountain starta en helt ny nickelgruva.

Det är ett omstritt projekt. En sameby har i generationer låtit sina renar beta precis där de tre stora dagbrotten planeras. Rönnbäcksnäset är en avgörande passage vid höst- och vårflytten av de tusentals renarna. Dessutom finns flera motståndare bland de boende i området.

Kommunen har redan valt sida. Politikerna lobbar för projektet i Bryssel och Stockholm och planerar för bostäder och vägar när gruvan är i gång. Det är lätt att förstå varför. Om gruvan blir av väntas det skapa 350 jobb på platsen och ytterligare 400 jobb inom transportnäring, service och andra kringverksamheter. Investeringen beräknas uppgå till 13 miljarder kronor.

Men det innebär också att kommunen är tillbaka där man började för ett sekel sedan, med en stor arbetsgivare som nästan alla är beroende av. Skillnaden är att det i stället för staten blir kanadensiska Waterton Global Value, som efter några nyemissioner nu är största ägare i nickelfyndigheten.

Är investeringen för stor för Storuman? De styrande i kommunen vill inte tro det. Gruvan planeras ju för minst tjugo år. Hur många investeringar har en så lång horisont? Men det är klart, det får inte bli som när vattenkraften var färdigbyggd eller som när skogsnäringen rationaliserades. Samhället måste byggas samtidigt.

Det finns en del sätt att lösa det på. Ett är att förhandla sig till bra avtal med gruvföretagen och energibolagen. Om de ska sätta upp vindkraftverk eller bryta upp stora hål i marken måste de samtidigt bygga en konstgräsplan eller ge så kallade »bygdepengar« på någon tiondels procent av vinsten.

Men viktigast är att folk gillar att vara här. Att de kan tänka sig att bo här på riktigt i stället för att flyga hem på helgerna. Vad vill de ha då? Skidspår? Ja, kanske det. Men framför allt måste det kännas rätt att flytta sin familj hit.

Det är här skolan kommer in i bilden.

Vid den gula byggnaden bortanför järnvägstunneln står mopederna i en prydlig rad. Inne i musiksalen håller eleverna på att spela in någon wagnersk fjällmusikal. De bankar på trummor, skakar på skallror och i ärlighetens namn är det väl svårt att denna morgon hitta tecken på varför just den här skolan har så bra resultat.

Inte heller rektorn Malin Lindberg vill ta åt sig äran. Hon har bara varit här i knappt två år. Hennes främsta insats, om man får lov att tolka hennes filosofi, är att hon bevarat den lärarkultur som redan fanns på skolan.

– Det är en stark organisation. Man lär sig av varandra och är inte rädda att släppa in varandra i klassrummen.

Det är mycket fria tyglar här. Nämnden litar på henne, säger hon, och hon litar på lärarna. Kanske är det inte så konstigt att det passar henne. Själv växte hon upp på Åland, och skolades i det så omhuldade finska skolsystemet, där lärarnas status är en helt annan än i Sverige.

Lite extra pengar har det också blivit. Kommunen satsar onekligen på skolorna. Lärartätheten är en av Sveriges högsta. Men när man slår ut summorna kan det ändå inte riktigt förklara de goda resultaten.

De kommande åren blir pengafrågan ändå lite mer närvarande. De årskullar som är på väg är mindre än de föregående. Det är inget som är specifikt för Storuman, utan en demografisk effekt som finns i hela Sverige. Men i en liten kommun blir konsekvenserna extra tydliga. För Malin Lindberg innebär det att hennes budget kommer att minska. Dessutom gör kraven på lärarlegitimationerna att de måste stuva om i organisationen lite. Snart kommer hon därför också att ta över rektorskapet på den lite mindre skolan bredvid.

Det är så det fungerar i en liten Norrlandskommun. Det är så det fungerar i Storuman. Även i skolan tvingas man varsamt räkna människorna. Än så länge i alla fall.

På Blaikfjället roterar turbinerna för fullt. De nogsamt utplacerade vindkraftverken slår långa skuggor över snön. Här uppe finns en av de stora investeringar i kommunen som det inte bara snackas om, utan som faktiskt blivit av.

I en sluttning håller byggarbetare på att foga cylinder till cylinder. Om ett tag står ännu ett vitt, smalt vindkraftverk här. Det är inte många kvadratmeter av fjället som tas i anspråk, i alla fall inte jämfört med de gruvor som planeras runtomkring, men hur många jobb kommer snurrorna att ge egentligen?

De som bygger här i dag verkar inte vara så sugna på att stanna i kommunen. De är finländare och arbetar för ett finskt byggföretag. När de är klara behövs det väl visserligen några servicetekniker här. Kommunen har finansierat yrkesutbildningar för det så att de bofasta ska kunna knipa jobben, men någon stor arbetsgivare kommer det här aldrig att bli. Kanske snackades det här projektet upp lite väl mycket i förväg.

Det är mycket förhoppningar i kommunen nu. Och mycket av det man talar om kommer aldrig att bli av.

Men kanske räcker hoppet långt. Möjligen är det tillräckligt att företag numera omnämns som om de kanske ska starta något, i stället för att de kanske ska lägga ner något.

Och när de nya företagen även de har nått sitt slut är Storumanborna mer förberedda än de flesta. Här vet man på riktigt att ingenting varar för evigt. Förutom atomsopor då.

Fakta | Storuman klättrar

Storuman har klättrat från plats 264 till plats 41 på tre år.

2011: 264

2012: 107

2013: 41

Läs mer: Här är det bäst att bo 2013

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera