May mjukare inför brexittal

Text:

Toppbild: Geert Vanden Wijngaert/AP/TT

Toppbild: Geert Vanden Wijngaert/AP/TT

Folkomröstningar är, i de flesta länder, en sista utväg. När politikerna inte kan hitta en majoritet, kanske därför att skiljelinjerna går rakt igenom partierna, vänder de sig till väljarna. Ofta motvilligt, men med hopp om att ett folkomröstningsresultat äntligen ska avgöra en besvärlig fråga en gång för alla.

I dag talar Theresa May om Brexit i Florens. Folkomröstningen som lett till det talet har inte avgjort någonting, utom att kriget om EU fortsätter inom torypartiet.

May följer en etablerad tradition. Edward Heath fick sparken inte minst på grund av sin outhärdliga personlighet, men sedan dess har konservativa premiärministrar fallit på EU-frågan. Margaret Thatcher, John Mayor, David Cameron: alla trasslade de ohjälpligt in sig i Europapolitiken, tills de snubblade. Cameron trodde att han hade funnit lösningen, men hade fel. May trodde att hon ärvt en lösning, även om det inte var den Cameron tänkt sig. Hon hade också fel.

Tanken med talet i dag är att leverera en grund för de fortsatta förhandlingarna med EU, men sanningen är att det egentligen inte sker några förhandlingar att tala om. Den brittiska regeringen är så svag och splittrad att den inte kan enas om en linje. På ena sidan står de som vill ha en drastisk och tydlig brytning med EU, med utrikesminister Boris Johnson som förgrundsfigur. På den andra de som söker en mjukare linje, däribland finansminister Philip Hammond. Premiärministern har i månader försökt undvika att välja sida.

Inför dagens tal har May försökt manövrera åt det mjukare hållet, men Boris Johnson noterade det och skrev en stor principartikel i Daily Telegraph förra lördagen. Hans syften var två: att spärra vägen för Theresa May och att lägga en grund för att kunna hoppa av regeringen, om det skulle vara nödvändigt. Från den andra sidan förekom liknande försök. I mitten stod May, inte ett dugg närmare en tydlig hållning.

I praktiken är de enda Brexitförhandlingar som pågår de som sker inom torypartiet. Och de grundar sig på en djupgående ömsesidig misstro som folkomröstningsresultatet bara förstärkt. Det är antagligen sant att de oundvikliga, negativa konsekvenserna av Brexit för Storbritannien har dramatiserats och överdrivits. Men om landet har en regering som inte förmår samla sig till att göra det bästa av situationen, kommer mycket av det som hade gått att undvika att bli oundvikligt.

Oppositionen i Labour vore knappast bättre skickade att hantera frågan. Partiet har rört sig i allt EU-vänligare riktning, men leds av en politiker som egentligen vill ut ur EU och har stora grupper vänsteranhängare som vill detsamma. Det civila samhället är också sargat: de motsättningar folkomröstningen förstärkt och tydliggjort går rakt igenom vänkretsar och familjer. Skulle en läkeprocess komma igång skulle det ta år att reparera skadan och just nu grävs det istället djupare i såren.

Theresa May kommer säkert att försöka finna en väg ut i sitt tal idag. Men hon kommer att vara mindre upptagen av att hantera motparten EU på ett smart sätt, än att försöka skapa något slags stabilitet bland sina egna ministrar inför partikongressen om några veckor. Det betyder att hon kan komma att använda EU som ett partiinternt slagträ, på ett sätt som inte för förhandlingarna framåt.

May kommer att bli den fjärde konservativa premiärministern som stupar på EU-frågan. Och antagligen inte den sista.

Text:

Toppbild: Geert Vanden Wijngaert/AP/TT