Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi / Kapitalet

Bråka på bättre sätt

Uppföljningen är viktigare än målet när det gäller finanspolitiken.

Den var billig, men han hade en poäng. Centerpartiets pojkbandsliknande ekonomiskpolitiske talesperson Emil Källström lutade sig tillbaka i ledamotsstolen och tog till orda:

– Jag tycker att det var belysande att i Magdalena Anderssons i övrigt mycket pedagogiska bild fanns ingen roll alls för riksdagen i makrotillsynen. Det kan vara bra att veta att när nästa kris slår till och det arbetats hektiskt på många andra ställen, så kommer riksdagen vara en plats av lugn och ro.

Källströms västernorrländska var påtagligt munter där i riksdagens förstakammarsal. Emil Källström är ledamot i finansutskottet som den här majdagen arrangerade offentlig utfrågning om Riksbanken och penningpolitiken – den största övningen sedan vår centralbank blev oberoende i början av nittiotalet. Finansministern uppe på podiet hade nyss visat en overheadbild på vilka institutioner som har ansvar vid en kris i finanssystemet: Finansinspektionen, Riksgälden, regeringen och Riksbanken. Inte riksdagen.

Finansministern svarade lika muntert.

– Jag vill börja med att uttrycka min stora och djupa respekt för riksdagen som institution. Jag lovar att uppdatera bilden med riksdagen som ligger som en överrock, över alla oss andra aktörer.

Men under munterheten fanns en viktigare insikt. Nämligen att den övervakande makten visar tänderna för den verkställande, och att detta sker med blanka svärd inför öppen ridå. Och att detta inte behöver innebära ett partipolitiskt blodbad, utan kan leda till konstruktiva slutsatser efter hederlig strid.

De tre timmarna i finansutskottet fungerade just så. Förvisso var replikskiftena hårda. Men då i princip alla relevanta beslutsfattare fanns på plats i rummet och det hela dessutom skedde inför utländska gäster (utvärderarna Mervyn King och Marvin Goodfriend), som tvingade alla att uppföra sig, lägrades en besinning som gjorde att diskussionen ledde framåt.

Något mer ont blod spilldes några dagar senare, när det var dags för utvärdering av den andra sidan av den ekonomiska förvaltningen, finanspolitiken.

Den oberoende myndigheten Finanspolitiska rådet avgav då vid en egen presskonferens sin årliga rapport. Rådets avgående ordförande John Hassler vek inte en tum i sitt omdöme om regeringen: den bryter mot det finanspolitiska ramverket, dess arbetslöshetsmål bör ändras, aviserade skattehöjningar kommer inte att ge utlovade inkomster. Och så vidare.

Vilket fick Magdalena Andersson att kalla journalisterna till sig för att försvara sin politik.

Man kan diskutera relevansen i ett överskottsmål som dels inte uppfyllts på evigheter, och som dels ska tillämpas när staten behöver öppna plånböckerna för att hantera en historisk flyktingsituation. Men så länge målet formellt finns kvar är det tjänstemännens uppgift att tillämpa det konsekvent.

Överskottsmålet utreds också just nu i en parlamentarisk kommitté under ledning av Folksamchefen Jens Henriksson. Det ska prövas om man istället ska införa ett balansmål. Utredningen skulle egentligen kommit med ett delbetänkande i april, men det ställdes in. Slutbetänkandet ska komma i oktober. Enligt vad Fokus förstår är man fortfarande långt från enighet. Flera borgerliga partier stretar emot ett avskaffande.

Mycket talar för att man trots allt kommer överens om en justering av dagens nivå om 1 procents överskott i relation till BNP, till något som mer liknar ett nollmål. Mer intressant är vad som händer med sättet att följa upp målet. I direktivet uppdras Henriksson också att utreda »en förstärkt löpande utvärdering av finanspolitiken«.

Det kan handla om ett mer uppstyrt sätt att dokumentera uppfyllelsen av målen. Men kanske också om en mer formaliserad struktur för hur finansministern får svara för sin politik inför såväl folkvalda som hela allmänheten.

Uppvisningen i finansutskottet om penningpolitiken visar att det finns en form som faktiskt kan fungera.

Anders Billing

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera