Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi / Kapitalet

Det sista gömstället

Panama är snart den enda platsen dit lagens långa arm inte når.

»Jag ger er 30 miljoner dollar och du ger mig den här lilla boken.«

Kokainsmugglaren George Jung kunde inte tro sina ögon. Han har just sett vinsterna från sina affärer med Medellinkartellen bäras in i ett bankvalv i Panama city. Under överinseende av soldater från landets militärmakt. Av bankdirektörern fick han en bankbok – det enda som kopplade ihop pengarna med Jung själv.

Kan detta verkligen hålla? Kumpanen Diego lugnade ned honom.

»Slappna av, det här är en federal bank. Garanterad av regeringen. Och general Noriega har väldigt milda principer för bankverksamhet. Inga frågor. Inga problem.«

Scenen är hämtad från spelfilmen »Blow« från 2001, med Johnny Depp i huvudrollen, som är baserad på den verklige storsmugglaren Jungs liv.

Det har hänt mycket i Panama sedan Manuel Noriegas dagar på åttiotalet. Men det är ändå inte konstigt att den lilla centralamerikanska republiken står i centrum när nu en stor härva av internationella så kallade offshore-bolag rullas upp.

Det internationella journalistnätverket ICIJ har fått tillgång till en gigantisk dataläcka från den panamesiska juridikfirman Mossack Fonseca. Läckan innehåller över 11,5 miljoner datafiler från 1977 tills slutet av 2015. Uppgifter från läckan publiceras nu av över 100 medier världen över. Man visar hur firman systematiskt hjälpt till med att skapa komplexa bolags- och stiftelsestrukturer i en rad nationer som historiskt kategoriserats som skatteparadis. Inte minst i själva Panama.

Ryska potentater, kända fotbollsspelare och flera nuvarande och före detta premiär- och statsministrar har ertappats med tidigare okända offshore-innehav. I Sverige har SVT:s Uppdrag granskning avslöjat hur banken Nordea har hjälpt kunder att skapa bolagsstrukturer via Mossack Fonseca.

»Panamapapperen« har stora likheter med den läcka som ICIJ avslöjande 2013 med 2,5 miljoner datafiler om 120 000 offshore-företag världen över. Fokus var då en av medierna som kunde publicera uppgifter från läckan.

Det är lätt efter dessa avslöjanden att förfasas över omfattningen av makthavares behov av att gömma pengar i dessa typer av länder. Inte minst etablerade finansinstituts beredvillighet att hjälpa till.

Men det är också värt att lyfta fram att världens politiker de senaste åren tagit flera steg mot att kväva offshore-världen. I april 2009 fattade G20-gruppen ett principbeslut att »göra slut på eran av banksekretess«. Läpparnas bekännelse, sa många då. De avtal om informationsutlämning som organisationen OECD lanserat och många skatteparadis anslutit sig till har varit relativt tandlösa. De har krävt att en stat som velat ha information har vetat vad den ska fråga efter.

Men så 2014 enades OECD om en helt ny princip, »Automatiskt informationsutbyte«, och framför allt den gemensamma redovisningsstandarden CRD. I stället för att, som tidigare, bara lämna ifrån sig information till andra länder när den efterfrågas måste stater i offshore-världen som vill följa standarden lämna över all information om andra länders medborgare, automatiskt och löpande.

Hittills har 96 länder avtalat om att tillämpa automatiskt utbyte, bland dem ökända gömställen som Brittiska Jungfruöarna och Liechtenstein. 55 börjar under 2017 och 41 under 2018. Bland stater som inte är med finns Bahrain, Nauru och Vanuatu. Samt Panama.

CRD löser inte alla problem. Den amerikanska organisationen Tax Justice Network har till exempel identifierat en lång rad luckor i systemet. Och så länge det finns åtminstone ett land som erbjuder skydd kan gömmandet av tillgångar fortsätta.

Samtidigt sänder avslöjanden som ICIJ:s en signal att inte ens hos dessa är sekretessen kompakt. Och så finns det ju förstås risker med att ha pengar i politiskt skakiga miljöer.

När George Jung några år senare dök upp i Panama igen för att plocka ut sina pengar fick han ett oväntat besked. Banken, och alla hans miljoner, hade tagits över av staten.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera