Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Vattenfalls brunkolkraftverk i Jänschwalde, Tyskland.

Ekonomi / Kapitalet

En skitig affär

Försäljningen av Vattenfalls brunkol är dålig på alla sätt.

Vattenfalls förste vd Vilhelm Hansen hade en devis. »Det är bättre att vinna tid än rättegångar.« Så innan han ens visste vem som ägde rätten till vattenfallet i Trollhättan byggde han Sveriges första vattenverk och lade grunden till Vattenfall. Energijätten har uppenbarligen gasa i blodet.

Vattenfall har fortsatt gasa. Men det gick bättre då, i början på 1900-talet, än 100 år senare. Ett stort antal förvärv i Tyskland, Polen och Holland under 2000-talet har i stället fått enorm kritik. Trycket på såväl politiker som Vattenfall att på ett eller annat sätt, genom nedläggning eller försäljning, göra sig av med hela eller delar av verksamheten har varit stort.

I förra veckan skrev Dagens Industri att en försäljning av brunkolet är nära. Staten befinner sig i slutförhandlingar med den tjeckiska energijätten EPH och om allt går enligt plan ska ett avtal vara undertecknat vilken dag som helst.

Brunkolet har varit ett bekymmer för regeringar av olika färg. Inte bara för att Vattenfall köpte det när elpriserna var skyhöga och därför betalade dyrt, utan också för att det redan från början var svårt att försvara de höga koldioxidutsläppen. Det var år 2000 och acceptansen för utsläpp av växthusgaser har knappast ökat sedan dess. Brunkol har blivit mer och mer av »no no« för varje dag som går.

Det ledde till att alliansregeringen under valrörelsen 2014 bestämde sig för att de skulle sälja ut brunkolet,  om de fick sitta kvar vid makten. Förslaget fick miljöpartiet att se rött. En ansvarsfull nedläggning vore det enda rätta, hävdade Gustav Fridolin och viftade med kolbiten. I veckan krävde också ledande miljöpartister att partiet sätter stopp för försäljningen. Men socialdemokraterna har gått på alliansens linje och med dem i regeringsställning ser det nu alltså ut som om affären blir av.

Ett stort problem med det är att Vattenfall inte får bra betalt.

I flera veckor har det talats om att Vattenfall bara fått in skambud. Ordförande Lars Nordström har sagt till Dagens Industri att de inte vill acceptera ett sånt.

– Vi vill undvika att föreslå någon dålig affär till regeringen, sa han i mitten på mars.

Men beslutet ligger inte i hans händer. Det är regeringen som bestämmer.

Att dra en exakt gräns för vad som är ett skambud är förstås omöjligt. Men det är högst sannolikt att prislappen är låg, till och med mycket låg. Det beror dels på att elpriserna är rekordlåga, dels på att många energibolag drar sig för att köpa skitig el i dag. Men en annan viktig förklaring är den politiska risken. Ingen vill betala dyrt för något som politiker världen över i framtiden kan komma att förbjuda. Eller kräva att man köper mindre av.

Vattenfall kommer således aldrig ersättas för de vinster som man går miste om vid en försäljning, eftersom risken finns att verksamheten genererar mindre pengar eller inga pengar alls.

Ekonomiskt sett vore det förmodligen bättre för Vattenfall att sitta kvar på den risken. Fokus har också hört att man på tjänstemannanivå rekommenderat finansminister Magdalena Andersson att behålla brunkolet om man inte får ett högre bud. Men regeringen lyssnar inte på det örat.

Nu skulle man förstås kunna tycka att en ekonomisk förlust kan vara värd att ta om det vore bra för miljön. Men effekten blir den omvända.

Brunkol i tjeckiska händer lär inte bli renare än om Vattenfall äger den. EPH har som långsiktig strategi att satsa på kol. De köper inte för att lägga ner, de köper för att kunna mjölka ut så mycket pengar ur verksamheten som det bara är möjligt.

Ur miljösynpunkt vore det således bättre för Vattenfall att behålla brunkolet.

Därmed finns det varken ekonomiska eller miljömässiga motiv att sälja. Bara politiska.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera