Ekonomi

Full gas, rakt in i väggen

Därför skapar BNP-siffran mer oro än glädje.

Ekonomen Klas Eklund har berättat om hur det var när han 1972 började på Handelshögskolan i Stockholm. Vid en av hans första föreläsningar beklagade sig professor Erik Lundberg. »Det var inte så spännande att vara ekonom längre«, sa professorn, citerar Eklund i sin bestseller »Vår ekonomi« och fortsätter: »Det fanns inga kriser kvar att analysera. Det var bara finjustering kvar.«

Klas Eklund understryker visserligen att Lundberg hade glimten i ögat. Men nog menade professorn allvar. Som Eklund skriver trodde ekonomerna att de hade lärt sig själva och politikerna hur ekonomin kunde styras och oönskade effekter undvikas.

Under decennierna som följde avlöste sedan kriserna varandra. Oljeprischocker och kostnadskris på sjuttiotalet. Överhettning och finanskris i skarven mellan åttio- och nittiotal. Och kredit- och eurokris på nollnolltalet.

Varje kris har lett till en ny ekonomisk-politisk doktrin. Kombinationer av finans- och penningpolitiska recept har presenterats och införts. Och sedan förkastats när en ny kris sett dagens ljus.

Faktum är att det nästan bara är vid kriser som ny politik sätts i verket. Det slog bland andra professorn Lars Jonung fast i en numera berömd ESO-rapport 1999 med rubriken »Med backspegeln som kompass«.

Jonungs tes – något förenklat – är att politikerna visserligen lär sig av misstagen men skapar nya problem med lösningarna. Han hävdar att ny politik i alltför hög utsträckning fokuserar på den senaste krisens utseende och inte tar in information som ligger längre tillbaka i tiden. Liksom att lärandet är av så kallat »negativ natur«, det vill säga att man bygger ny politik för att undvika att göra om tidigare misstag – inte nödvändigtvis för att i bredare mening åstadkomma det mest robusta systemet framöver. Därmed blir krishanteringen, menar Jonung, en draksådd för nya kriser i framtiden.

Man kan tänka på det, när Sverige förra veckan rapporterade en tillväxt i BNP för 2015 på 4,1 procent. Siffran var kraftigt högre än väntat, bättre än de flesta länder i västvärlden och nära 2 procentenheter över såväl prognosen i regeringens höstbudget som det historiska genomsnittet 1994–2014.

Svensk ekonomi just nu är ett höghastighetståg med full gas.

Och konstigt vore annars. Vi har sju år av extrem ekonomisk politik bakom oss. Med expansiv finanspolitik i praktiken varje år sedan 2008 och en styrränta som knappt syns. Om ekonomin inte gick som tåget just nu skulle något vara allvarligt fel.

Samtidigt är kaxigheten bland ekonomer och andra beslutsfattare inte vad den har varit. Tvärtom är osäkerheten ganska stor, de glödheta siffrorna till trots.

Den ekonomiska politik som bedrivs och som är bakgrunden till BNP-siffran, baseras fortfarande på de normer som fastlades på nittiotalet – med inflationsbekämpning och budgetramverk som hörnstenar.

Normpolitiken har tjänat oss väl i stort. Samtidigt visar delar av ekonomin minst sagt besynnerliga uttryck. Inflationen finns knappt, trots att tillväxten rusar. Och normerna tycks misslyckas med att hindra bubbeltendenser i bland annat bostadspriser. Som ju eldas på av Riksbankens numera fundamentalistiska inflationsbekämpande. Är BNP-siffran produkten av ännu en ekonomisk-politisk draksådd?

Har vi backpegeln som kompass även denna gång? Det tycker åtminstone Lars Jonung, som de senaste åren gång på gång varnat för en annalkande kris.

Att oron är utbredd finns det fler tecken på. På fredag håller Finanspolitiska rådet ett seminarium om ekonomiska kriser. Gamla finansministrar som Allan Larsson, Göran Persson, Bosse Ringholm, Pär Nuder och Anders Borg ska svara på frågor som »Går det att förutse en kris?« och »Hur kan man förbereda sig inför en kris?«

Intresset är stort. Inbjudan lades ut förra fredagen. På måndagen, vid lunchtid, var alla 200 platser uppbokade.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera