Högerns nya väckelserörelse behöver tagga ner
Ni är på väg att göra er själva till spegelbilden av vänsterns självgoda väckelsepastorer – de som utgår från att varje meningsmotståndare är orörbar och att deras motiv är ondskefulla.
Jag har aldrig lockats av väckelserörelser. Och nu tror ni kanske att det här är den gamla vanliga svenska, högrationella avskyn för religion. Här uppe hos oss har vi ju löst de mångtusenåriga frågorna om Gud, människa, tro och livet efter detta. Inget av det är vetenskapligt bevisat, utom möjligen människan, så allt annat utom människan måste vara påhitt av människan, eller hur?
Nej. Det är inte den nästan näpet förmätna tron att eviga frågor, åtminstone sedan drygt hundra år, slutat vara eviga norr om den 55:e breddgraden som får mig att sucka när väckelsen drar i gång. Det är inte Gud och Jesus och deras glada vänner. Det är mentaliteten. Längtan efter en gemenskap där alla tycker samma sak. Övertygelsen om att de som inte tycker samma sak måste vara drabbade av något konstitutionellt fel, eller till och med direkt ondskefulla. Åtminstone farliga. För om man nu blivit frälst, med allt vad det innebär, finns alltid risken att varje person som inte är frälst kan så ett frö av tvivel inom en själv. Det finns alltid en risk att de ofrälsta slår in en kil mellan en själv och den samtyckande gemenskapen.
Det där, om ni undrar, är inte sunt. Och det är av precis samma skäl – förutom att jag gillar en fungerande ekonomi och frihet – som jag inte kunnat betrakta mig som vänster, åtminstone sedan jag var tolv eller så och en gång för alla tog av mig mitt rockslagsmärke med Che Guevara. Väckelsementaliteten har alltid varit vänsterns akilleshäl.
Inte för att det saknas vänstertroll, men det är attityden från höger som genomgått den stora förändringen
”En av de stora skillnaderna mellan vänstern och högern i den intellektuella världen”, skrev den salige Roger Scruton någonstans, ”är att vänstermänniskor har svårt att ha att göra med högermänniskor, eftersom de tror att de är onda. Jag, å andra sidan, har inget problem att umgås med vänstermänniskor, för jag tror helt enkelt att de har misstagit sig.”
Visst, vi kan alla på stående fot rabbla upp ett gäng undantag från den regeln, men Scruton satte ändå fingret på något. Dessutom något som inte bara handlar om personlighet och attityd, utan något som i mina ögon var en verklig konkurrensfördel för högeranstrukna: bristen på väckelsementalitet. En välvilligt skeptisk hållning till både andra och sig själv som födde nyfikenhet snarare än rädsla, och utgick ifrån att man under gemytliga former kunde ta en öl med vem som helst.
Ni märker att jag bytte tempus där. Jag är nämligen inte säker på att det gäller längre. Knotet och holmgångarna i offentligheten är på ett sätt sig lika: det mesta har sagts förut, en del är tänkvärt, annat smörja. Men som många noterat har något hänt med tonen. Ofta skylls ”högertroll” för det. Inte utan anledning. Inte för att det saknas vänstertroll, men det är attityden från höger som genomgått den stora förändringen. Det har alltid funnits ilskna utkantsröster till höger, som betraktat socialdemokrater som landsförrädare och låtsas att alla vänsterpolitiker vill inrätta Gulag i Falköping. Men nu har ytterkantsilskan letat sig in mot mitten.
Det är denna ilskna väckelsementalitet, snarare än några enskilda politiska idéer, som gör Trumpisterna så hopplöst ointressanta. Det är just detta, snarare än några fascistiska ytterkantsidéer, som gör att många av de nya stjärnorna till höger i alternativmedia bara får mig att stöna.
Tagga neR en aning. Om ni tror att ni måste hålla på så här för att inte verka mesiga har ni fel. Roger Scruton, för att återknyta till honom, var inte det minsta mesig. Ni är på väg att förslösa högermänniskors stora fördel: de är inte frälsta. Ni är på väg att göra er själva till spegelbilden av vänsterns självgoda väckelsepastorer, de som utgår från att varje meningsmotståndare är orörbar och att deras motiv är ondskefulla. Kort sagt: ni gör er löjliga. Sluta med det.
***
