När riksdagen förra veckan antog regeringens proposition »Ett lyft för forskning och innovation« blev det klart att fem färska miljarder kommer att delas ut till landets forskare. Det borde vara gränslöst populärt, men vägen fram till beslutet har präglats av kritik från missgynnade lärosäten, feltolkade forskare och en missnöjd opposition.

Beräkningen av hur an­slagen ska fördelas sker i två led. I ett första led ska det ske en uträkning med hjälp av två måttstockar: antalet publiceringar och citeringar som genereras samt förmågan att dra till sig externa medel.

Det första kriteriet, citeringar och publiceringar, gynnar etablerade, äldre lärosäten på bekostnad av yngre, mindre universitet och högskolor som inte har någon lång publiceringstradition att falla tillbaka på. Dessutom favoriserar systemet vissa fakulteter framför andra; medicinare, tekniker och naturvetare har längre publiceringsvana och ett bredare spektrum av tidskrifter jämfört med humanister och statsvetare.

Det andra kriteriet, möjligheten att locka externa medel, bygger in ojämlikheter i systemet. Anrika universitet har i regel lättare att dra till sig pengar än nyetablerade lärosäten.

Forskaren Ulf Sandström, som skrivit den rapport som ligger till grund för beräkningen, menar att regeringen har missuppfattat indikatorerna. Som följd blir det viktigare för lärosätena att locka till sig externa medel än att premiera kvalitet i sin forskning.

– Man straffar lärosäten med stora stats­anslag utan att titta på vilken förmåga de har att effektivt använda sina pengar, säger han.

Regeringen är medveten om att de kriterier man valt gynnar vissa framför andra. Därför har man infört ett viktningssystem, där humanister och samhällsvetare ges dubbel peng, naturvetare en och en halv gånger pengarna och tekniker och medicinare får oförändrat. Förutom att viktningen har kritiserats för att den sker på ovetenskapliga grunder är det många som menar att den är långt ifrån tillräcklig för att jämna ut orättvisorna.

– Den här politiken är direkt kontraproduktiv eftersom dem prioriterar områden där det redan finns långt större resurser än andra. Som rektor frågar jag mig om jag inte borde lägga ned samhällsvetenskap och humaniora och starta en medicinsk fakultet i stället, säger Kåre Bremer vid Stockholms universitet som är erkänt och relativt gammalt, men har stark inriktning på samhällsvetenskap och humaniora och därför halkar efter i det nya systemet.

Med satsningen kommer alla lärosäten att få en höjning, även om den varierar avsevärt – från ett par procent upp till trettio procent i tillskott. De unga universiteten tappar mot de gamla. Fler frågar sig om det är en icke-uttalad politisk ambition att prioritera de stora lärosätena på bekostnad av de små.

– Kanske vill man lägga ned de yngre, men eftersom det är politiskt omöjligt så svälter man ut dem i stället, säger han.

– Den här satsningen missgynnar alla de unga universiteten och försvårar för oss att utvecklas, säger Johan Sterte, rektor vid Växjö universitet.

– Vi måste kunna göra två saker samtidigt; satsa på kvalitet och se till att det finns universitet i hela landet, säger socialdemokraten och utskottsledamoten Marie Granlund.

Det nya systemet försvaras av den borgerliga riksdagsmajoriteten.

– För mig är det otroligt viktigt att alla högskolor och universitet har lika villkor och det här innebär faktiskt att alla får mer än tidigare, säger utbildningsutskottets ord­förande, centerpartisten Sofia Larsen.

Hela Forskningssverige kommer att dra nytta av Leijonborgs miljarder men det är den traditionella forskningen som redan är väletablerad som får mest. Högskolan som social- och regionalpolitiskt projekt känns fjärran. Nu är det forskningsframgångar och Nobelpris som gäller.

Få Fokus i ett år för bara 975 kronor!
Spara 1030 kronor jämfört med lösnummerpriset 2009 kronor.