Stukad frihetshjälte. Centerpartisten Fredrick Federley hyllades och sågades för sitt agerande i FRA-striden. I onsdags röstades förslaget om signalspaningslagen slutligen igenom i riksdagen. Men digitaliseringen ställer nya frågor om relationen mellan stat och medborgare.

VFfederley11

Efter FRA-kriget

Staten kliver längre in i folks privatliv. Men vågar politikerna använda den nya tekniken till att öppna upp sig? Fokus kartlägger den digitala demokratin. Resultatet är nedslående.

Tårarna i riksdagen, bloggbävningen, det som har kallats [[Fredrik Reinfeldt|Fredrik Reinfeldts]] skamfläck – kommer FRA att bli det bestående minnet av de nya moderaternas mandatperiod vid makten?

Det låter så ibland, som om synen på integritet kan slå ut skatteavdrag och livspussel. Vilket säger en del om nätets betydelse för det offentliga samtalet och vilka grupper det är som leder diskussionerna där.

Den här veckan röstade riksdagen om de slutliga tilläggen i FRA-lagen. Många bloggare frågade sig inför voteringen vart debatten tog vägen. Tystnade engagemanget som var så starkt den där våren 2008? Det säger något om hur starka de etablerade strukturerna är, att revolution krymper ner till reform.

Motståndet mot FRA har hela tiden handlat om oviljan att tillåta en omfattande avlyssning av svenska medborgare. Kritikerna har talat om rätten till ett privatliv, rätten till en privat korrespondens, rätten till att meddela uppgifter anonymt till journalister utan att riskera att spåras av myndigheter.

Staten ska, menar de, inte övervaka sina invånare.

Samtidigt pågår andra diskussioner om hur den nya tekniken påverkar samhället och demokratin. Krav reses på att myndigheter och politiker öppnar upp sig, kommunicerar mer med medborgarna och låter dem vara med i beslutsprocesserna.

Om man vänder på perspektivet från FRA-debatten; om man i stället för att diskutera hur stora intrång staten ska få göra i människors privatliv frågar sig hur stor tillgång medborgarna ska ha till myndigheterna får man ett annat samtal.

Det reser frågor om hur demokratin och de digitala klyftorna fungerar, vad integritet, transparens och medbestämmande innebär och om det verkligen stämmer att Sverige är ett öppet samhälle.

Bör alla medborgare ha fri tillgång till Försäkringskassans databas? Skulle det vara värre än att FRA lyckas fånga upp människors mejl eller är det ett sätt att stärka demokratin?

Varför anpassar inte politikerna sitt sätt att jobba till den nya tiden? Är de rädda för digitaliseringen? Kommer partierna ens att ha några medlemmar i framtiden?

Och till vilken grad är politiker beredda att dela med sig av sitt inflytande? Går det att styra ett samhälle med öppen källkod?

Den sortens frågor.

Lars Ilshammar: Arkivarien som suckar över de digitala bakslagen.

Nu är han sur, frustrerad och trött. I tre veckor har han försökt rationalisera löneadministrationen. E-lösningen skulle vara så smidig.

Han har haft dator sedan man laddade upp programmen från C-60-kassett, skrivit avhandling om Sveriges första datalag, suttit i alla tänkbara it-kommittéer. Han borde, mer än någon tidigare chef på Arbetarrörelsens arkiv, ha förutsättningarna för operationen.

Men icke.

– Enligt banken skulle vi bara mejla en fil och så skulle jag signera med ett knapptryck. I själva verket funkar inget, veckor av möda har endast lett oss till slutsatsen att ingen kan hitta felet. Och så det eviga problemet i e-samhället: alltid nya tekniker på supporten. Det finns ingen personlig hjälp.

Skyhöga förhoppningar som grusas, det låter som Sverige för tio år sedan. Drömmen om e-demokratin fick försäljare att predika nya tekniska system, som kommunalråden köpte och blev besvikna på.

– Folk pratade om it då som man gjorde om telegrafen 1840 – en lösning på alla problem som samhället just då visade upp. Den stora förlusten är att hela diskussionen om digitalisering och demokrati dog. E-demokratin är avförd från dagordningen i dag.

Han skriver mest om problemen nu för tiden. Snabbheten, den digitala klyftan och de falska förhoppningarna.

– De som växer upp med nätet nu vill ha en direkt bekräftelse på sin idé. Men den partibaserade demokratin bygger på tålamod, processande, förankring. Den motsättningen är ganska svårlöst.

Samma sak med den digitala klyftan. Undersökningar från SOM-institutet visar att 67 procent av svenskarna är ute på nätet mer än en gång i veckan. En tredjedel av befolkningen hänger inte med alls.

– Redan under Persson-regeringen avfördes den frågan. Man sa att alla var uppkopplade, men så är det ju inte. Det finns både en grupp som saknar ekonomiska medel och en grupp som saknar vanan eller kompetensen.

Och så det allvarligaste: faran med de höga förväntningarna. Eller, det Lars Ilshammar kallar skillnaden mellan opinion och beslut.

– När jag jobbade på Örebro universitet insåg jag att det inte finns några snabba, tekniska lösningar på komplicerade sociala och politiska problem. Vi studerade e-demokratiprojekt, ofta kommunalråd som hade rådslag med medborgare på nätet, det ledde sällan till verkligt deltagande.

Han exemplifierar med FRA. Bara för att kritikerna kunde göra sig hörda innebär det inte att partierna agerar därefter. Frågan är: Kommer digitaliseringen mest att leda till att politiker blir bättre på att lyssna eller till att de delar med sig av makten?

– Haken är att reformviljan är liten. Politiker vill gärna chatta med medborgarna, men så fort det handlar om att avstå beslutsmakt är motståndet kompakt. Det visar forskningen. Gamla strukturer är väldigt motståndskraftiga och många gånger har segrarna räknats ut i förskott.

Han vill vara optimist, men har svårt att uppbringa den riktiga glöden:

– Digital direktdemokrati kan man glömma, men jag tror ändå på någon liten förändring som innebär högre medborgardeltagande, det civila samhället, kollektiv intelligens. Men som debatten går just nu är risken stor att det man levererar egentligen är stora besvikelser.

Exempelvis ett uselt fungerande löneadministrationssystem.

Pär Henriksson: Kommunikationschefen som inte vill kampanja som piraterna.

»Vi sprider nästan all intern information som extern i dag. Värdet av att det når många är större än behovet av att ha kontroll. Sedan tror jag inte att digitaliseringen leder till någon direktdemokrati.«

Det är hos partierna mycket av diskussionen om digital demokratisering landar. Vad vill egentligen partierna göra? Hur mycket makt är de beredda att släppa?

[[Pär Henriksson]], moderaternas kommunikationschef, ger ett par klara besked.

1. Den största förändringen är att medborgarna släpps in i det interna arbetet mer.

2. Nej, det blir ingen direktdemokrati.

Karln kommer från Kil, och är trevlig men mest av allt timid. Och i ett för stort sammanträdesrum är det svårt att skönja glöden som präglade insändaren i Computer Sweden fredagen den 3 juli 1998.

Tidningen hade presenterat en undersökning om riksdagsledamöternas syn på e-post-kontakter med väljarna. De folkvalda tyckte att det var för jobbigt, att mejlen tog för lång tid.

Pär Henriksson hade tillsammans med sin chef ledamoten [[Ulf Kristerssons]] byggt upp en kommunikation med tvåhundra väljare i Vasastan. Han svarade så surt som en blyg landsortsgrabb har mod att göra: »Jag vågar hävda att det är viktigare och påverkar Ulf Kristerssons beslutsfattande mer än vad långa möten och officiella uppvaktningar från diverse intresseorganisationer gör.«

Nu ler han åt minnet.

– Jag står fast vid varje ord. Man får väldigt bra tips via mejlen, folk som har kloka åsikter.

Ändå, som kommunikationschef handlar hans jobb mer om att föra ut budskap än att ta in. Och han erkänner att partierna är bättre på att kampanja än att lyssna digitalt.

– Det finns en mycket mer utbyggd struktur för att kanalisera utåt på nätet än inåt. Det är svårt att fånga upp kommentarer på bloggar och sociala medier på ett systematiserat sätt, det sker bara ad hoc-mässigt i dag.

I EU-valet laddade moderaterna en arsenal av nätkampanjer. Men jämfört med piratpartiet var framgångarna begränsade, och frågan är om det inte beror på de etablerade partiernas svårighet att »leva internet«, att verkligen lyssna.

Piraterna gav bort länkar och uppmärksamhet – nätets kapital – till alla som skrev om partiet. De köpte sig valarbetare med en valuta som egentligen inte finns. Och för många användare kändes det som om piraterna var villiga att lyssna på riktigt.

Pär Henriksson, nätentusiasten från 90-talet, säger bara att analoga kampanjer fortfarande är det centrala på kort sikt, att förändringen sker först på lång sikt.

– Jag är mer imponerad av piratpartiet än av Obama, eftersom piratpartiet inte hade några pengar. Men jag tror inte deras lösning fungerar för oss. Vi kan inte länka upp alla som skriver om oss, vi befinner oss under ett mycket större tryck, piraterna hade faktiskt ingen huvudmotståndare.

Och till dem som kritiserar partiernas nätsatsningar i dag hälsar han:

– Ja, de har en poäng. Men de här diskussionerna fastnar ofta i en mall. Att man ska göra si eller så. Jag säger: bara för att man har en blogg måste man inte agera på ett visst sätt.

Isobel Hadley-Kamptz: Aktivisten som älskar nätets frivilliga kollektiv.

Hundratals fläktar i en hall i Sofiaberget på Södermalm i Stockholm utgör det tekniska hjärtat i nätoperatören Bahnhofs verksamhet. Det bullrar som på en processindustri. Elräkningen landar på ett par hundratusen spänn i månaden.

Isobel Hadley-Kamptz är här för att bli fotograferad. Hon är bekant med någon som jobbar här – på det sätt man känner folk i nätverkssamhället, uttrycket som gällde i början av 1990-talet när hon blev politiskt aktiv.

I två nyliberala år deltog hon i Moderata ungdomsförbundets arbete utan att någonsin få lust att kliva vidare upp i partiet. I stället blev hon skribent, författare, blogghjälte och, så småningom, politisk aktivist igen.

– Det var först för tre, fyra år sedan jag insåg vad internet kan användas till. Före det hade jag bara mejlat, läst tidning, gjort bankärenden och handlat på internet. Det var omvälvande när jag insåg att internet är ett fritt landskap som kan bli vad som helst. En sammankoppling av alla människors hjärnor, en ny och genuint frivillig kollektivism.

FRA-omröstningen sommaren 2008 var också en vändpunkt. Hon trodde faktiskt att några av vännerna i riksdagen skulle ha starkare ideologisk ryggrad, och blev mycket besviken här de vek sig. Friheten, menar hon, står på spel i slaget om internet.

– Risken är att vi får ett internet som är som en galleria, där jag inte är uppkopplad på själva nätet utan bara till 500 sajter som min nätleverantör har avtal med. Den sortens abonnemang finns redan i USA och med dem försvinner dels en massa tillväxtmöjligheter, dels hela den demokratiska tanken.

– I en galleria är jag konsument, inte medborgare. Där tillåts inte flygblad, demonstrationer, inget av det som det fria internet står för.

Med detta som bakgrund startade Isobel Hadley-Kamptz på våren 2009 protestaktionen mot telekompaketet som EU-parlamentet var på väg att anta. Det strömmade till människor som ville engagera sig, tusentals samtal ringdes från Sverige till parlamentariker runt om i Europa. Och telekompaketet förhalades, en förlikningsgrupp tvingades fram.

– Jag betraktar det som min och vår förtjänst, säger hon.

Det blev också grunden till Juliagruppen, en »internets vänförening«, en intresseorganisation som ska jobba kontinuerligt och ha en form som politiker känner igen och är villiga att tala med.

– Rädslan för internet handlar till stor del om att våga släppa kontrollen, att tillåta transparens och anonymitet och acceptera att internet är både offentligt och privat. Det blir plågsamt tydligt med demokratirörelser i diktaturer, men finns även i demokratier. Risken är att människor börjar självcensurera sig, att vi får polisen i huvudet. Och det är antitesen till ett livaktigt demokratiskt samtal.

Samtidigt: är det så konstigt att makthavare blir rädda? På sin egen blogg skriver hon att hon »befinner sig mitt i en revolution«, en strid där »imperiet står mot rebellerna«. Vilken liberal, konservativ, reformist vill ha revolution?

– Ja, alltså, ibland kan jag ryckas med av lite revolutionsromantik. Men säg så här: Vilken liberal vill ha imperiet? Och förresten, det här är en fredlig revolution, ingen kommer att dö.

Mats Sjöstrand: Skattmasen som vill effektivisera och värna integriteten.

»Tala med Mats Sjöstrand, sa rösten i luren, det finns ingen som är en sådan byråkrat som han.«

Samtalet rörde frågan om att finna en riktig förvaltningsråtta. En som har jobbat inom staten sedan 1972 – hela tiden på Skatteverket – samtidigt som han lett tusen och en utredningar. Och nu är ordförande i E-delegationen, och fått uppdraget att se över myndigheternas regionala indelning.

Tala med Sjöstrand.

– Saken är den, säger Sjöstrand i någon form av konferensrum i Skatteverkets tegelkåk i Solna, att jag avskyr ineffektiva myndigheter.

Hans relation till digitalisering är därför positiv, eftersom den hjälper till att rationalisera.

Skatteverket är Sveriges mest hyllade digitala myndighet. Etta i Handelskammarens rankning av e-förvaltning, toppbetyg i Svenskt Kvalitetsindex, etta i Internetworlds myndighetssajttävling. Men Sjöstrand säger:

– Jag vet inte om det är välförtjänt. Vi har fått volym nu, men vi kan bli vassare, vi behöver investera. Företagens kontakter med oss går att effektivisera mycket.

Både som generaldirektör på Skatteverket och som ordförande i E-delegationen pekar Mats Sjöstrand ut företagens bristande digitala närvaro som central. Därför kommer han och e-delegationen i slutet av oktober föreslås en nationell e-legitimation – som även företag kan använda.

– Det kommer ett sånt förslag i betänkandet, det är väldigt viktigt för att Sverige ska komma fram, säger han.

Han talar rakt och snabbt, berömmer andra myndigheter. Verket för högskoleservice (»de har problem med en server, men 99 procent av ansökningarna är digitala«) och Bolagsverket (»det enda pappret de har är i entrén, resten är digitaliserat«).

Han känner HG Wessberg, Reinfeldts man, som var generaldirektör på Bolagsverket och försökte sig på öppen källkod. Skickade ut blanketterna innan de var testade, och lät kunderna komma med förslag på förändringar.

– Helt klart är att nästa generation lösningar kommer vara användardrivna. HG var tidigt ute där, vi har inte varit lika lysande ännu. Men det är där den stora utvecklingen finns som jag ser det.

Den avgörande haken i Sjöstrands relation till internet är dock en annan – integriteten.

1946 inrättades det svenska personnummersystemet och med det som grund och offentlighetsprincipen som redskap har Sverige byggt ett öppet, men kontrollerat samhälle.

Problemet, menar Sjöstrand, är att digitala uppgifter kan spridas till så många, så lätt. Därför föreslog han i vintras att man skulle sluta lämna ut uppgifter till sajter som Ratsit och Hitta.se.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Han skylldes för att vilja avveckla det öppna samhället, och för att sätta käppar i hjulet på utvecklingen.

Skatteverket gjorde en egen undersökning som visade att uppgifter om förmögenhet och inkomst var de tredje mest kränkande uppgifter människor kunde tänka sig spridda till en vidare krets utan eget samtycke.

– Jag tycker inte det är bra att sitta hemma och behandla stora mängder data om folk. Som myndighet måste vi förtjäna folks respekt, och att uppgifterna florerar på det här sättet inger inte förtroende. Den här diskussionen är inte färdig. Det spännande är ju att många som kritiserat mig tillhör den generation som har vuxit upp på nätet och som driver integritetsdebatten kring till exempel FRA.

Anneli Philipson: Demokratipolitikern som vill men inte kan bli vän med internet.

Hon satt hemma och åt middag, några vänner runt bordet. Bland dem en äldre bekant som utbrast:

– Anneli, du måste inse farorna med internet! De äldre får inte vara med! Du måste stoppa internet!

Det var några år in på 2000-talet, efter första boomen. Anneli Philipson, kommunalråd i Malmö, skulle snart få ansvar för demokratifrågor. Hon kom att strunta i sin vän. Tjänstemännen på kommunens e-service tjatade om nätdemokrati och Anneli Philipson bokade en resa till Bristol i Storbritannien. Det var på våren 2007.

– Där hade de gjort en sajt där folk kunde lämna in politiska förslag. Staden lovade att alla skulle utredas. Vi gillade anslaget, men egentligen var det bara som våra medborgarförslag – fast på internet, säger hon.

Medborgarförslag, som nämnder måste ta ställning till, finns i de flesta svenska kommuner. Men för styrgruppen i Malmö kändes det futtigt.

– Vi ville stärka den representativa demokratin, inte lägga över beslutsfattande eller ha folkomröstningar. Vi ville åt diskussionen.

Därför skapades Malmöinitiativet – en sajt där alla invånare kan komma med idéer om vad som borde göras i staden. På sidan kan man samla stöd för sin idé och diskutera andras.

2008 lanserades den. På ett år har 180 förslag skapats.

Några idéer, som den populära om ett bilfritt Möllevångstorg, har omformulerats till medborgarförslag och kastats in i kommunens remisssystem. I övrigt har politikerna inte blandat sig i diskussion på sajten. Det är också den främsta invändningen; hur mycket dialog blir det om de folkvalda inte deltar?

– Som politiker är sajten ett ställe att hitta inspiration och tankar. Men det har också funnits tekniska brister som att en person bara har kunnat göra en kommentar per förslag, vilket minskat politiker­närvaron. Det åtgärdar vi nu.

Malmö har hyllats för sitt arbete på internet. Men viktigare än plattformar och sajter är frågan om man verkligen ska ha dialog i alla frågor, enligt Anneli Philipson.

– Det finns en massa tekniska verktyg för att föra dialog, men det viktiga är att skapa ett aktivt tänkande hos förtroendevalda. Då är det bra att börja med frågan om man ska föra dialog om just den här frågan, för i en del frågor är vi redan låsta, har lovat saker i valrörelse, och då inger vi bara falska förhoppningar om vi öppnar upp oss för en dialogprocess.

Hon talar sig varm för effektivitets- och demokrativinster på nätet, men slänger också igen en dörr. Besluten ska politiker fatta. Punkt.

– Jag vill inte bära det dit att valen blir oviktiga och att människor känner att det liksom bara är att mejla direkt till kommunen om de vill ha förändring.

För henne kommer det digitala mötet aldrig överträffa det fysiska. Ögonen lyser upp när hon talar om sammanträden, demonstrationer, kraften i att människor möts fysiskt.

Hon finns heller inte på Facebook, och bloggar gör hon bara sporadiskt.

– Jag och internet är egentligen inte bästa kompisar. Jag känner ofta att det är en främmande värld som jag inte förstår.

Mer ur reportaget: Det slutna Myndighetssverige

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1015 kronor!

12 comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*