När SCB häromdagen presenterade sin nya statistik över utlandsföddas sysselsättning var det ingen som försökte tolka den i termer av en arbetsmarknad där man köper och säljer arbetskraft. Det var som om arbetet faller från himlen och antingen har man tur att fånga det i luften eller inte. Så innan vi tittar på vad SCB-statistiken säger, låt oss påminnas om vad en arbetsmarknad är och vad arbetslösheten beror på.

Det finns olika typer av arbetslöshet, men den »klassiska« arbetslösheten förklaras bäst i termer av utbud och efterfrågan. Arbetsmarknaden är en marknad där arbetstagarna utbjuder sin arbetskraft mot betalning och arbetsgivarna köper det till det pris som lönen utgör. Arbetarnas löneanspråk möter arbetsgivarnas vinstanspråk i en jämviktspunkt som avgör reallönen och därmed sysselsättningen. Ju lägre reallönen är desto mer efterfrågas arbetskraften. Ett rationellt företag kommer därför att anställa folk så länge varje arbetare kan producera så mycket att priset för det producerade är minst lika högt som hans/hennes lön. Förenklat uttryckt.

Vad säger då SCB-rapporten? Att arbetslösheten bland utrikes födda är beroende på huvudsakligen två faktorer: tiden de har varit i landet och utbildningsgraden. Ju längre man varit här desto högre sysselsättningsgrad och ju lägre man är utbildad desto högre arbetslöshet. Om man koncentrerar sig på utbildningsgraden kan man dra slutsatsen att arbetsgivare uppenbarligen är rädda att lågutbildade invandrare inte är tillräckligt produktiva för att tjäna ihop sin lön, och på grund av stela arbetsmarknadslagar där man inte kan avskeda så lätt i tider då konjunkturen viker vågar man inte anställa. Men om det är problemet – hur löser man det då?

Arbetslösheten bland lågutbildade invandrare skulle minska om man sänkte kostnader för arbete. Eftersom det är den totala kostnaden som är intressant för arbetsgivaren (lönen, sociala avgifter, tillhörande skatter, samt relativa priset för företagets produkter) skulle man kunna öka sysselsättningen genom att till exempel sänka arbetsgivarutgifter, införa instegsjobb med subventionerad lön eller sänka tillhörande skatter. Det löser inte allt. Fortfarande skulle det behövas andra åtgärder som sänker jämviktsarbetslösheten: att personer snabbare paras ihop med lediga jobb, att konkurrensen uppmuntras eftersom den ökar efterfrågan och håller löneökningarna modesta, att man luckrar upp arbetsmarknadslagar som diskriminerar invandrare och premierar »insiders«, att man sänker marginalskatter på arbetsinkomster och därmed skapar en skillnad när man går från arbetslöshetsförsäkring till arbete. I SCB-statistiken ser situationen för de högutbildade invandrarna bättre och mer hoppingivande ut. Ändå skulle det även för denna grupp behövas effektivare språkinlärning, ökad geografisk rörlighet, effektivare »matchning« och åtgärder mot diskriminering.

Om allt detta är uppenbart, varför görs så litet? Visst görs en del, men de viktigaste åtgärderna är man försiktig med (eller opponerar sig emot) eftersom man är rädd att det eventuellt skulle kunna försämra för vissa grupper som redan är på arbetsmarknaden. Många talar om solidaritet med invandrare men när det kommer till kritan får solidariteten söka sig till något annat, ofarligare område.

Man kan säga att vi inte släpper in invandrare på arbetsmarknaden eftersom vissa grupper skyddar sin position. Frågan som måste ställas är hur samma grupper kommer att ställa sig när de upptäcker att det inte finns någon som kan betala deras pensioner. Är det inte dags för lite verklighet i denna debatt?

När jag var krönikör för »Godmorgon, världen!« i SR fanns det ett ämne som inte var populärt att tala om: skatterna. Varje gång jag föreslog en krönika om detta kunde jag föreställa mig vad som försiggick i andra änden av telefonkabeln: en producent som himlar med ögonen, tar ner luren från örat i en besvikelsegest – och efter en paus: »Men du, det där andra ämnet som du nämnde? Kan vi försöka oss på det i stället?« SR är inte ett undantag. Råkar man nämna skatter i någon tidningstext har det hänt mig att redaktören klippt bort avsnittet utan att ens fråga. När chefsredaktören för denna tidning ringde i allra sista stund och frågade om jag kunde hoppa in som veckans krönikör passade jag på: visst, jag har några tankar om skatter. Lång tystnad. »Äh … du har inga andra idéer?« Hej, lyssna! Den här mannen är så trängd att hans vanligtvis frånvarande röst är väldigt snäll nu och min krönika är hans enda räddning – ändå tvekar han! Då måste man ställa frågan: Vad är det som gör skatterna så osexiga att prata om?

Jag kollar svaret med några vänner. Uppseendeväckande nog har ingen av dessa vanligtvis välupplysta människor mer än elementära kunskaper om skatter. Vissa är likgiltiga, andra tycker att det är så sexigt att betala skatt att de inte ens bryr sig om vad Mona Sahlin tänker göra med dem om hon får chansen, och vissa muttrar argt. En filosofiskt lagd vän säger att skatter handlar om ekonomi och det är av begränsat intresse för honom. Jag försöker påminna om att skatter också, i filosofisk mening, signalerar en frihetsgrad, en självbestämmandegrad över ens liv eftersom skattenivån säger oss någonting om hur den ekonomiska makten över ens liv fördelas mellan staten och individen. Det kan väl inte vara av begränsat intresse för en filosof? Nej, det hjälper inte. Efter ett tag kläcker han svaret på frågan: »När du säger skatter, ser jag bara en inskränkt man som räknar tusenlappar.«

Herregud! Denne vanligtvis begåvade man har nu, när det gäller omfördelningssystem, förenklat världen till en infantil nivå. Plötsligt är individen per definition självisk och kollektivet altruistiskt – och låter man individer bestämma mer kommer världen att bli mer egoistisk. Alla försök att komplicera bilden, att påminna honom om exempel då världen har blivit bättre just på grund av individuella ansträngningar, att »en man som räknar pengar« kan också vara Bill Gates som sponsrar 90 procent av WHO:s försök att utrota polioviruset, slutade i hans fråga: »Men när sådana som Gates dör, vad gör vi med polio då?«

Jag tror att problemet ligger här, i den propagandistiskt enkla synen på världen som vi har anammat efter andra världskriget, i och med att välfärdsstaten fick alltmer att säga till om i våra liv. För första gången i världshistorien började staten sörja för allt fler områden. Rättfärdigandet av detta system krävde en förenkling i vilken staten var god och individen inkapabel och egoistisk. Att individen kunde vara både godhjärtad, självisk och generös, och att staten också kunde vara både altruistisk och paternalistisk, likgiltig och förtryckande fick inte plats i den hegemoniska diskursen. Den allvarliga omfördelningsdiskussionen flyttades till det akademiska rummet där Rawls och Nozicks fantastiska debatt om vilka skillnader i ett samhälle som bör rättfärdigas blev filosofisk i stället för praktisk, rättvisa blev tillplattad till egalitet, och vi enades om något slags »lagom« skattenivå där inte ens hälften av den ekonomiska makten över det egna livet tillhör en själv. I landet med världens lägsta självbestämmandegrad slutade vi diskutera frågan. Det blev liksom ointressant att prata om.

När Berlinmuren föll satte jag mig i min pappas lilla Fiat 750, tog ut framsätet eftersom jag redan då var väldigt lång, tryckte in Lou Reeds »Transformer« i kassettbandspelaren och höjde volymen så mycket den stackars apparaten orkade. Vi var fyra storvuxna killar som trängdes inne i drömmen om att vara med om förtryckets sönderfall. Den lilla bilen, tillverkad i de socialistiska fabrikerna i Jugoslavien, orkade inte med friheten utan brakade ihop efter några mil innan ens vi hade kommit ut ur landet. Vi stod där, på sidan om vägen, i regnet, med en bil som vi inte hade råd att reparera och bara skrattade. Det var nog den lyckligaste dagen i mitt liv.

Två decennier senare, vid ett planeringsmöte på SR för 20-årsjubileet av murens fall, eftersökte jag förslag för radioprogram den dagen.

– Det vore bäst att sända någonting om alla de som hoppades att de skulle få det bättre men som nu är så besvikna.

Jag stod förvånad.

– Hur menar du?

– Jo, vi bör berätta om alla de som hade det så bra med arbete, dagis och staten som tog hand om allt, och som nu är arbetslösa och bittra, besvikna på den marknadsekonomi som de hoppades på.

Sällan har jag varit mer stum. Personen som pratade hade naturligtvis vänstersympatier och jag var väl införstådd i det, men ändå. Hur kan en tänkande människa få ur sig något sådant? Varifrån kommer denna förbehållslösa kärlek till socialismen trots allt vi vet om den i dag?
Det tog mig ett tag men jag tror att jag kommit på det. Socialismen är ett tankesystem som är utformad utifrån idén att alla människor är barn. På samma sätt som barnen är beroende av sina föräldrar, anser man att de svaga är beroende av en stark och skyddande stat. Såsom föräldrar skyndar sig socialister att måla upp en rosenröd framtid. Vilket man ska göra med barn. För är barnen oroliga för att de ska dö, ska man nog inte svara: »Jovisst ska du dö, vad trodde du? Människor dör, det är bara så!« Med barn ska man vara försiktig och aldrig ställa stora krav på dem. När de gör fel ska man bestämma i stället för dem på samma sätt som socialismen bestämde över oss eftersom vi ju inte visste bättre. I ett sådant system finns inga värderingar, inga hierarkier, inga krav på prestation eller resultat. I den trygga socialistiska världen får alla barn sin guldmedalj.

Men vad är liberalismen då? Den verkar ha utformats efter vuxna människors världsbild. Den eftersträvar oberoende, det vill säga ett vuxet och ansvarsfullt liv fritt från alla dem som har varit ens förmyndare. Men friheten som liberaler eftersträvar innebar också möjlighet att misslyckas. Sant, människor blir arbetslösa, sjuka eller dör. Det händer. Ingen har lovat oss en mening med livet och den enda mening som finns är den som man skapar själv. Därför handlar liberaler i enlighet med det: försök, ansträng dig, annars kommer du ingenvart. I slutändan är det ändå resultat som räknas, för i den vuxna världen är det bara en som får guldmedalj. Det är hårdare när man är vuxen, man betalar hyran själv, man rensar torktumlarluddet själv, men det är också en skön känsla att kunna fixa sig själv. Att bli en självständig, oberoende och egen individ.

Konservatismen då? Den verkar spegla en gammal människas världsbild. Bevara, kontrollera, bemästra. Framför allt sina rädslor. Få världen att snurra lite långsammare så man hinner med. Håll din moral högt, ha respekt och höj dig över samtidens trivialiteter.

Så varför beundras socialismen trots alla dess avarter 20 år efter murens fall? För att det är skönt att leva i en Astrid Lindgren-värld.

Finanskrisens efterverkningar börjar ge sig till känna: en vilja till hårdare regleringar, en handelsprotektionism, och en övertro på regleringarnas meningsfullhet. Det som för bara några år sedan var förbehållet verklighetsfrämmande antiglobaliseringsaktivister och protektionistiska franska bönder är nuförtiden regeringarnas diskussionsagenda: Tobinskatt, reglering av bankernas verksamhet, förslag till kontracykliska kapitalbuffertar etc. Det senaste populistiska påhittet heter reglering av bonusar och är paradnummer i flera EU-länder.

Orsaken till det är naturligtvis den största finanskrisen som världen gick igenom på 50 år och tanken är att försöka förebygga en upprepning. Problemet såsom det är definierat i dag lyder: bankerna och andra kreditinstitutioner är »systemviktiga«, vilket gör att man inte kan låta dem falla. Och det i sin tur gör politikerna ovilliga att låta bankerna göra privata vinster medan förluster betalas med skattemedel. Med tanke på att enligt IMF:s beräkningar uppgår det totala stödet för det finansiella systemet i USA, Eurozonen och Storbritannien till ofattbara 6 132 miljarder euro (!) låter det sannerligen rimligt att försöka förebygga framtida utbetalningar av likadana summor.

Men trots att denna önskan är rimlig kvarstår många frågor som inte kommer att få ett lätt svar. Hur inför man Tobinskatt i Europa utan att inkludera USA eller andra länder där de är mycket mindre intresserade av den? Kan man begränsa bankirernas bonusar utan att göra samma begränsning för vd:ar för systemviktiga företag, entreprenörer eller fotbollsspelare? Hur höjer man kapitaltäckningsnivå utan att bankerna lockas ta ännu mer risk för att kompensera? Och var inte bonusar långt mindre relevanta för krisen än hopplöst inadekvata kapitaltäckningskrav? Med andra ord är huvudfrågan: Har vi ställt den rätta diagnosen?

Jag tror inte det. Problemet i tankegången är att man utgår från att varje systemviktig institution är så pass stor eller sammanvävd med andra att den måste räddas. Denna tankegång är en motorväg till helvetet. För ingen vinstsökande busi­ness bör existera utan en möjlighet till bankrutt. Varför det?

Det mest paradoxala beviset varför konkurser måste finnas är just Lehman. Det är nämligen troligt att utan dess fall skulle det aldrig varit möjligt att mobilisera de stora resurserna som krävdes för att stoppa den kris som hotade hela det finansiella systemet. Tesen är inte min men den är troligen sann. Med andra ord tror jag att det största misstaget inte var att låta Lehman falla. Om det finns ett misstag så var det att tillåta att ekonomin och finanssystemet blir så sårbara. Såsom Lord Turner, ordförande för brittiska motsvarigheten till Finansinspektionen, formulerar det: Om bankerna är för stora att falla, då är de – för stora.

Frågan är naturligtvis i grund och botten ideologisk. Neoklassiska högern brukar tro att marknaden, också den finansiella, fungerar rationellt och effektivt och att den hittar sitt ekvilibrium bara staten inte blandar sig i med regleringar såsom den gjorde. Keynesianska vänstern brukar vanligtvis hävda att informationsbrist, mänsklig irrationalitet och aktörernas förväntningar omöjliggör för marknaden att fungera rationellt, vilket berättigar statlig intervention, såsom det har hänt. Det finns naturligtvis lika många bevis och forskare på ena sidan som det finns på andra. Det är klart för mig. Det som är mindre klart är varför varje försök att bättra på sin popularitet gör Anders Borg, Angela Merkel och Nicolas Sarkozy till goda socialister?

När Malmö stadsbibliotek upptäcktes gallra tonvis med böcker häromdagen upprördes många skribenter. Tonläget blev förvisso uppskruvat (»bokbål« et cetera) men visst förstår vi skribenternas upprördhet, eller hur? För vem vill inte att böcker bevaras för framtiden, skapas utrymme för, vårdas i all framtid?

Denna ädla bevarelseönskan är lika gammal som skriftrullen och biblioteket. Ptolemaios den andre, som skapade västerlandets första riktiga bibliotek i Alexandria, ville åstadkomma »det universella biblioteket«, där alla världens skriftrullar, allt mänskligt vetande finns samlat. Och denna önskan har upprepats genom historien många gånger. Senast i e-form, då den nya informationsteknologin och digitaliseringsmöjligheter lockade Kaliforniens statsbiblioteksansvariga att utlova ett »universellt digitalt bibliotek med världens alla böcker«. Men vad är detta för slags dröm?

Ett bibliotek som innehåller »all världens böcker« gestaltar inte bara en romantisk önskan om gränslöshet utan också en rädsla att gallra, välja bort böcker, vara tvungen att avgöra deras kvalitet och värde för eftervärlden. Det är en önskan om en kanonfri värld där ingen har makt att utesluta, prioritera, inneha kvalitetsformuleringsprivilegium. En önskan som går på tvärs mot Cecilia Wikströms (fp) idé om en svensk litterär kanon som hon lanserade för några år sedan. För enligt dessa kanonmotståndare är en litterär kanon alltid genomsyrad av makt, hierarkier och en »dold läroplan«.

Vilket naturligtvis stämmer. Betyder det att en kanonfri, hierarki- och gränslös värld är bättre? Denna önskan om en icke hierarkisk värld är inte bara romantisk; den är samtidigt dum. Tänk er följande exempel: studenter på sin första universitetsföreläsning hör professorn förverkliga ett kanonfri universitet: »Vad då kurslitteratur? Ta bara vilken som helst av alla världens böcker inom vilket område som helst!« Tror du att de stackarna har en chans att lära sig något inom överskådlig tid? Skulle du vilja vara en av dem?

En rankningsfri värld där »allt vetande« och alla böcker betyder lika mycket är en tom värld, en mardröm, en gestaltning av meningslösheten där alla betydelser och kvalitetskriterier gått förlorade. Att önska sig den världen eller ett sådant bibliotek är att förväxla »allt« med »allt som är värt någonting«, det kvantitativa antalet böcker med den kvalitativa betydelsen av dem.

Visst etableras böckernas värde i en social kontext och måste därför alltid förhandlas fram av människor, i en maktkonflikt mellan olika betydelser och diskurser. Men om vi ryggar för denna djupt mänskliga förhandling kan vi lika gärna ersätta Malmöbibliotekets personal och oss själva med en dator. Därför menar jag att Malmös stadsbibliotek behöver rensa böcker. Inte för att »skapa plats för annat« (såsom någon av de ansvariga utryckte det) utan för att utöva den svåra konsten att välja, ranka och prioritera, eller med andra ord utöva det uppdrag de har.

För att övertyga sig om vilken mardröm ett bibliotek där »alla böcker finns« skulle vara rekommenderas Borges briljanta novell: Biblioteket i Babel. Där målar Borges det meningslösa letandet bland otaliga våningar, trappor, byggnader och hyllor på vilka finns all världens skit med en sådan intensitet att man krymper ihop av rädsla inför en sådan värld. Trots att Borges skrev sin novell redan på 1960-talet, när pratet om det »kanonfria biblioteket« var som starkast, är han fortfarande aktuell. Bevarad för eftervärlden. Inte för att vi samlar på »alla« författare utan för att han är värd det.

Tillfrågad i radio om hon tycker att det behövs mer och bättre undervisning om EU i skolan svarade vänsterpartiets första namn i EU-valet, Eva-Britt Svensson: »…ja, om … man menar att man verkligen får en objektiv och saklig information«. Intressant svar. Det antyder att den information om EU som vi får i dag inte är objektiv och saklig och att medborgarna i detta land skulle tycka mer som Eva-Britt Svensson om de bara visste sanningen.

Är det så? Ligger det någonting i vänsterpartiets, junilistans och sve­rigedemokraternas rop efter »sanningen om EU«? Är vi andra en lätt-hypnoti­serad massa som den icke objektiva
och okritiska rapporteringen om EU förfört?

Jo, det ligger en hel del i det. Det finns forskning som bekräftar att den
nationella rapporteringen om EU för­vrider bilden av unionen. Fast åt andra hållet: rapporteringen om EU vrider bilden till det sämre. Och på så sätt skapas och förmedlas fördomar om EU. Hur då?

Till exempel, har ni hört den där om att EU har en stor och ofta korrumperad byråkrati? Säkert. Junilistan har till och med en valaffisch med texten: »Stoppa EU:s fusk och slöseri«. Och Eva-Britt Svensson säger i intervjun i radion att EU »har löne- och administrationskostnader som är otroliga«.

Så fram med faktaboken. Hur stor är EU:s budget, dess administrativa kost­nader och det eventuella fusket?

EU har en administration vars totala kostnad utgör strax under sex procent av EU:s budget, enligt EU-upplysningen, Europeiska kommissionens webbsida, BBC, faktaboken »The European Union« etc. I den summan ingår också lokaler och pensionskostnader. De precist sagt 5,7 procenten av EU:s budget för 2008 är alltså de där »otroliga administrationskostnaderna«, som Eva-Britt Svensson pratar om. Det slöseri som junilistan vill stoppa.

Budgeten då? Hur stor är den? Åter­igen, faktaboken: den »stora« EU-budgeten är cirka två procent av ländernas samlade BNP. Vill ni veta hur stor del av Sveriges BNP som den budget som Anders Borg hanterar varje år motsvarar? Det vill ni inte. Tro mig. För det räcker inte ens att lägga till en nolla.

Och »fusket« då? Hur utbrett är det fusk som junilistan vill stoppa? Säkert större än rimligt, det kan vi vara överens om, men det är ändå bra att prata siffror och statistik. Av de hundratals transaktioner som EU gör varje år fann revisorerna år 2006 två transaktioner som man ifrågasatte på allvar. Intressant, eller hur?

Missförstå mig inte. Jag försöker inte propagera för EU och dess gröna skogar. Och inte heller emot. Det är inte mitt ärende här. I min värld har både kritiker av och förespråkare för EU en lika given som självklar plats. Däremot försöker jag hålla mig borta från populismen och populister. Eftersom de utnyttjar den okunnighet som en del människor tillåter sig.

Den som vill ha roligt en halvtimme framför datorn rekommenderas ett besök på BBC:s eller Europeiska kommissionens webbsida där man kan läsa om »EU myths«. Ett både nyttigt, roligt och nödvändigt besök så här några dagar före valet. För där hittar man en hel del av alla dessa myter som en del svenska och europeiska populistiska politiker sprider inför EU-valet, i ett sista desperat försök att fiska någon EU-kritisk röst. Det är faktiskt så att EU denna gång väcker känslor, man skrattar ju hela tiden.

På den första dagen räddade han världsekonomin. På den andra återgav han mening åt Nato. På den tredje gav han oss en uppenbarelse av en kärnvapenfri värld. På den fjärde försonade han islam och väst och på den sjunde vilade han i sin Air Force One på väg tillbaka till sin himmel. Det är bara en fråga kvar efter besöket av Mr Populär i Europa: varifrån kommer den gränslösa beundran för denna man?

Kanske för att han, för oss européer, representerar något onåbart, en ouppnåelig dröm om att allt är möjligt, om en social mobilitet utan gränser? Det är klart. En svart man, med mellannamnet Hussein, som på bara en generation klättrar upp från omöjligheten att rösta – till presidentposten. Tala om social mobilitet!

Denna mobilitet som USA erbjuder är unik. Jämför med Europa: är det tänkbart att ha en kurd som statsminister i Sverige? En turk som kansler i Tyskland? En arab i Palais de l´Élysée? Nej. Nog finns det anledningar för européer att beundra både Obama och landet som möjliggör en sådan resa.

Så varför kan inte samma resa bli verklighet i Europa? Rasism? Nej, det är lite mer komplicerat. Européerna har gjort ett annat val: vi vill försäkra oss mot elände och fattigdom, som vi har historiska erfarenheter av, och därför är vi måna om välfärdsstaten. Den europeiska staten ska fördela välfärden, hjälpa de svaga, se till att vi alla lever ett anständigt liv, oavsett hur bra vi lyckas. Därför har vi skapat starka försäkringsnät och ideologiskt mobiliserat mot framgångssträvan: »du ska inte tro att du är nåt!« Och det blir inte heller så mycket mobilitet om man vid varje steg bromsas, om staten fördelar välfärden så fort den skapas och om målet är en utjämning av skillnader.

Amerikanerna tänker tvärtom: staten ska hålla sig borta från »mitt liv, mina pengar och mig« och låta mig göra mitt bästa. Ett sådant system tillåter de duktigaste (som Obama) att ta sig fram, och låter de svaga ligga kvar (som i det Chicago han jobbade i). Staten bryr sig varken om det ena eller det andra, vilket resulterar i stora skillnader och ojämlikhet, som amerikanerna, till skillnad från oss i Europa, accepterar. Vill man ha en social mobilitet ska man inte låta staten omfördela för mycket av välfärden utan snarare uppmuntra framgångssträvan: »du får behålla hela resultatet av ditt arbete«, menande: låga skatter, liten omfördelning, framgångsbeundran, men också – den taskiga baksidan – svag hjälp om du misslyckas.

Det är sant: de svaga har det bättre i Europa. Problemet är bara att utebliven mobilitet i Europa cementerar deras position. Europeiska invandrare förblir »i utanförskapet« i generationer, amerikanska blir presidenter.

De som lyckats. De andra, ligger utslagna på gatan. Så vilket samhälle skulle du välja för dina barn?
Jag vill så klart att min dotter ska kunna ta sig fram och inte förbli »en invandrares dotter«. Jag vill ha ett samhälle där den sociala mobiliteten är möjlig. Där hon kan åstadkomma det hon drömmer om. Den som förnekar henne den rätten är antingen privilegierad eller avundsjuk, som vägrar invandrare och svaga möjligheten att skapa ett bättre liv. Å andra sidan: är jag beredd att skapa ett sådant samhälle om priset är att min dotter (ifall hon kollapsar på vägen) förblir liggande på gatan? Knappast. Jag vill ha ett socialt försäkringsnät, en välfärdsstat, a-kassa, en möjlighet för även de svaga att leva ett värdigt liv.

Uppenbarligen verkar det vara svårt att ha både och. Vad gör man då? Då lever man i Europa och beundrar Obama, som representerar USA.

Fallet med läkaren som gav ett spädbarn en dödlig dos morfin efter att respiratorn stängdes av upprör Sverige. Frågan är varför.

För att det handlar om ett barn? Om att en läkare grips? Naturligtvis. Men det känns som om chocken var större än så, som om händelsen bröt mot en oskriven regel. Mot vad då? Jag tror att den bryter mot vår syn på döden.

Före moderniteten, på medeltiden, var döden en naturlig del av livet. Man skulle ständigt påminnas om den. Man byggde kyrkogårdar mitt i byn, bredvid kyrkan – för att varje söndag uppmärksamma alla på människans egen förgänglighet. Offentliga avrättningar av brottslingar var regel och massan skulle betrakta fången som skulle »knipas med glödande tänger i bröstet, armarna, låren och vaderna för att sedan slitas i stycken av fyra hästar«. För det var inte bara straffet utan också döden man skulle bevittna. Sjuka levde bland de friska och döden var därför ett synligt och oundvikligt faktum.

Sedan kom moderniteten, strävan efter kontroll och allt det som denna strävan möjliggjorde: »förbättringen« av våra liv och löftet om en morgondag. Detta löfte krävde en kamp emot döden. Redan i början av moderniteten började man förpassa kyrkogårdar utanför städernas kärna och synfältet, avrättningarna gömdes i slutna rum och döden skulle inte längre vara ett allmänt skådespel.

I stället blev döden ett »problem«, något onaturligt som vi ska göra allt för att bekämpa. Det stora uppdraget blev därför att bota sjukdomar och förlänga livet. Om man inte kunde besegra självaste döden i sig, skulle man bekämpa dess orsaker. Man kunde »göra någonting åt det«, bete sig »förnuftigt«: vara aktiv, motionera, sluta röka, äta sex till åtta skivor bröd om dagen, äta inget bröd, etc. I och med avlägsnandet av döden ur våra liv, tappade vi också språket för den. »Det känns som om jag inte vet vad jag ska säga« känner man när man kommer in i ett dödsmärkt hem.

Med denna definition av döden som »ett resultat av en i sin essens botbar sjukdom« – förvandlades döden till ett misslyckande. Därför fick den också en orsak, för att vi ska veta vem som misslyckats och varför. Som Bauman elegant formulerade det: Vi hör inte längre talas om folk som bara »dör«, alla dör av någon orsak, något som vi misslyckades att bekämpa: hjärtsvikt, lungkollaps, cancer … Och när någon dör, städar vi undan alla spår så snabbt som möjligt, bilolyckor rensas upp innan andra bilar tillåts passera, bårhusen är blänkan­de rena.

Därför blir vi upprörda när en läkare inte bara misslyckas med att bekämpa döden, ett barns död, utan också bryter mot modernitetens löfte om livets förlängning. Hon grips. Hennes handling visar inte bara spår av hög morfindos, utan även på en otrohet mot den stora illusionen. Oavsett faktum att dessa minuter hon eventuellt förkortade är meningslösa och kanske smärtsamma. Men nej. Vi vill inte vara delaktiga i detta. Vi vill ha kvar vår illusion.

Därför vägrar vi lära oss hur sjukvården ser ut, särskilt den som behandlar patienter vid slutet av livet. Vi vill inte veta om att varje dag, bokstavligen varje dag, väger läkarna beslutet att sätta in en verkningsfull medicin och därmed rädda liv eller avstå från det på grund av behandlingens höga kostnader. Vi blir förvånade när vi hör att läkarna avbryter vården, stänger av respiratorer, låter folk dö. Vi vill leva i illusionen att »alla resurser satsas«, och att »vetenskapen röner framgångar«. För vi vill undvika att umgås med döden, med dess banalitet, icke-rationalitet, nyckfullhet, och tanken att dess oundviklighet kanske upphäver livets mening.

Skolverkets rapport om tillståndet i svenska skolan kom, passerade och lämnade inga spår efter sig. Rapporten beställdes som ett svar på anklagelserna att regeringen (läs Jan Björklund) blåser upp förfallet i svenska skolan, men när rapporten i stort bekräftade Björklunds bild, har få medier gjort det till en första sidans nyhet. Varför?

För att människor inte gillar att höra om skolan i förfall? Knappast. Skolan är inte folkpartiets och Björklunds viktigaste gren av en slump utan för att den engagerar väljare. Kanske för att journalister inte gillar Björklund? Njaa, det finns säkert några men det kan knappast gälla en hel journalistkår. Det enkla och brutala svaret är att medier, tyvärr, styrs av nyhetsvärdet. Nyheten om Björklunds eventuellt friserade siffror har mycket stort nyhetsvärde. Nyheten om att »vi hade fel, han hade rätt« har ett nyhetsvärde nästan lika med noll.

Men det finns ett annat svar också. Anledningen till att allvarliga journalister nappade på denna »information« är nog att vi alla, inklusive journalister, måste förenkla världen för att den ska bli hanterbar. Sociologen Niklas Luhmann kallade en gång förtroendet för »en mekanism för reduktion av sociala världens komplexitet« och hävdade att tilltro till de egna förväntningarna är ett nödvändigt grundelement för ett fungerande socialt liv. Visst har han rätt. Ni som läser denna krönika litar på mig när jag påstår att Skolverket bekräftade Björklunds version, eller hur? Men jag har gjort en förenkling, naturligtvis. Rapporten är mer komplicerad än så.

Lägger man till det faktum att min förenkling inte är den enda utan att också rapportförfattarna har gjort sitt när de summerade en mycket komplex verklighet på några få sidor, kan man lätt hålla med Luhmann: det sociala livet kräver en komplexitetsreduktion. För ni orkar väl inte kontrollera varje artikel ni läser? Det är ju därför vi tar genvägar och litar på »egna förväntningar«. På så sätt blir Nuder »skum«, Persson »buffel« medan Anna Lindhs fläckar tvättas bort så fort de uppstår. Även när det är bortom all rimlighet.

Det finns dock två problem med detta Luhmanns resonemang. Det första är att det faktum att medierna måste reducera verkligheten alltmer börjar utnyttjas. Nödvändig komplexitetsreduktion parad med mediernas allergi mot faktakontroll och det olyckliga faktum att nyhetsvärdet styr kan därför få allvarliga konsekvenser för både medier och demokrati. Med andra, brutalare, ord: vänta er att nästa riksdagsval blir fullt av smutskastningskampanjer och skumma »avslöjanden«.

Logiken som dessa »avslöjanden« baseras på är enkel: om någon, för tionde gånger i rad, måste förklara att »jag har inte gjort det« så börjar även vanliga människor tänka att: ingen rök utan eld … Och när sanningen till slut visar sig vara en bluff kommer ingen att bry sig om det där. »Inget nyhetsvärde.« Tror ni att jag är cynisk? Testa. Är det någon som minns att Marjasin till slut blev friad av rätten förutom Marjasin själv?

Det andra problemet är att erkännandet av nödvändigheten av komplexitetsreduktion och behovet av tilliten till egna förväntningar minskar journalisternas ansvar. För det går inte att ha ansvar för någonting som är nödvändigt. Som Kant sade: Ansvaret förutsätter den fria viljan och en medveten aktör. Och om förenklingar är »nödvändiga« så finns det inget ansvar. Med andra ord: vi kommer inte att få en bättre demokrati än vi själva, journalister och media gör den till. Frågan är bara om denna mening låter oroväckande eller lugnande?

Vad handlar den pågående gaskonflikten mellan Ukraina och Ryssland om? Pengar, skulder och priser, som många påstår? Försök att få så mycket betalt som möjligt innan gaspriset faller? Försök att få bort »omotiverade prissubventioner« för Ukraina? Knappast. Alla de som hävdar att ekonomin är huvudfrågan i denna konflikt måste förklara varför då samma Gazprom är villigt att ge gas nästan gratis  till Sydossetien, Abchazien och Transnistrien? Och aldrig driver in några skulder i utbrytarrepublikerna? Och varför subventioneras gasen till inhemska ryska privatkunder och industrin om Gazproms ekonomi är så viktig.

Denna konflikt, såsom alla om gas, handlar främst om politik. En politik i vilken Ryssland använder energiråvaror som vapen. Visst, allt gömt bakom en Gazprom-slöja av »marknadsekonomi« men … Tittar man på det »privatiserade« bolagets handlingar, upptäcker man att hela bunten av ministrar och vice premiärministrar i styrelsen inte sitter där för skojs skull. För det som Kreml inte gillar bestraffas och bekämpas med energivapen. Ett par exempel: När Georgien respektive Ukraina valde en »fel« västvänlig regering i stället för den av Kreml föredragna ledde det till prishöjningar på 100  respektive 450 procent. När den planerade valutaunionen med Vitryssland sköts på framtiden – prishöjningar. När Litauen sålde sitt raffinaderi till amerikanska i stället för till ryska oljebolag – ingen olja till raffinaderiet. »De kan bada vid den kusten nu«, meddelade Moskva. När Estland stiftar lag om »utlänningar« (som påverkar etniska ryssar) – gasstopp. När Ukraina inte vill ge upp kontroll över sina transitledningar – gasstopp. När Tyskland tvekar om att bygga Nord Stream – smörjer vi före detta kanslern Schröder med en styrelseordförandepost med mycket saftig lön. När de fortfarande tvekar (tyska valet kom emellan) – visar vi EU att Ukraina är ett »opålitligt transitland som stjäl er gas«. Så nu måste vi börja bygga den där gasledningen som ska hjälpa oss att effektivare stänga ute de olydiga staterna och leverera gas till de snälla och rika.

Sedan 1991 har Ryssland, världens största gasexportör, stoppat leveranser till olika länder över 40 gånger. För mig låter det som: i går tanks – i dag gas. Jag har därför tidigare skrivit att den enda lösningen för stabil fred och välstånd i Europa är att inkorporera Ryssland i EU. Problemet är att det Putin-ledda Ryssland inte vill inkorporeras. Putins ambitioner sträcker sig till en återerövrad stormaktsposition, vilket kräver »realpolitik«, rå makt och oberoende. Vilket är precis motsatsen till hur EU bildades. Då kom Frankrike och Tyskland överens om att det är just beroende som skapar fred och därför tillät varandra insyn i kol- och stålproduktionen (som på den tiden var avgörande som råvaror i vapenindustrin). Och just detta beroende lyckades bygga en av de längsta perioderna av fred i Europas historia. Men den liberala idén låter inte bra i Putins öra. För han vill hellre att européer ska vara rädda för dem.

Kommer Putin vinna den här kampen? Knappast. Visst är det svårt att om och om igen sträcka ut handen till någon som hela tiden slår en på fingrarna men risken finns att leken snart kommer att spelas på ett lite annorlunda sätt. Bulgarien har annonserat att de kommer söka lån från EU för att bygga bort ryskt energiberoende, Slovakien vill starta sina gamla kärnkraftverk, baltiska länder vill diversifiera importvägar och resten av EU:s leveransvägar och delvis leverantörer. Det verkar vara så att det endast är det serbiska gasbolaget som planerar att stämma Ukraina för nuvarande gasstoppet. Och den rättegången kommer bli rolig att följa.

Är det verkligen bara jag som blir förvånad över att man 2008 diskuterar ett förstatligande av bilindustrin? Att Lars Ohly pratar om det förvånar inte. Hans dröm verkar vara Trollhättans version av DDR-bilen »Trabant« som han kan åka landet runt i och låta sig porträtteras gravallvarlig framför. Men är det verkligen så att fler drömmer sådana drömmar?

Det som förvånar nästan lika mycket är att så få vågar ta en principdiskussion. Jag kan delvis förstå tanken bakom det. Är människor och deras jobb i fara pratar man inte principer. Men problemet är att utan en principiell diskussion om huruvida privat äganderätt ska ligga till grund för frihet och därmed demokrati förvandlas hela diskussionen till nationalistiskt käbbel med nostalgiska undertoner.

»Det är svenska jobb vi måste rädda.« Ahaaa. Vad bra. Fortsätt ni bara rädda jobb i en industri som fortfarande inte fattar på vilken sida om miljökatastrofen vi befinner oss, den stora nödvändiga omstruktureringen av bilindustrin kommer säkert av sig själv. Och ännu snabbare om ni fortsätter pumpa ännu mera pengar in i »svenska« företag som Saab.

Eller om man tar ett exempel från andra sidan av den politiska paletten: »Staten är inte en kompetent ägare.« Nehej. Det känns betryggande att veta. Särskilt med tanke på att staten just i denna stund äger 52 företag som omsätter sisådär 320 miljarder kronor och har cirka 190 000 anställda. Och att denna regering har bestämt sig att låta de flesta ha kvar en »inkompetent ägare«.

Det egentliga problemet med den här debatten är att vi inte längre pratar principer och ideologier. Att ingen vågar stava sig till Marx påstående om att privat ägande är källa till ojämlikhet. Och att ingen erbjuder Lockes eller Hayeks motargument om att statligt ägande minimerar, hotar och kränker den individuella friheten. Och så länge ingen vågar debattera till exempel Amartya Sens påstående om att friheter; politiska, ekonomiska, sociala och civila, förstärker varandra, och att den ekonomiska handlingsfriheten inte bara tenderar att vara en motor för ekonomisk tillväxt utan också att vara »det praktiska medlet för att få det slags liv vi vill leva«, kommer vi att vandra i en skog av nebulösa argument.

Under tidigt 1900-tal ägde staten infrastrukturföretag som ställde krav på omfattande investeringar såsom telefon- och järnvägsnäten. Argumenten för statligt ägande var att risken för dålig avkastning var för hög för privata ägare. I de allra flesta fall visade det sig vara fel. Lite senare under 1900-talet ville staten ha inflytande över landets basnäringar såsom skog och stål. Det ansågs »nödvändigt«. Problemet är bara att det enda nödvändiga blev att stänga eller sälja de flesta av dessa företag efter många år av förluster. Under 1970-talet ägde staten (»tillfälligt«!) industriföretag med ambitionen att värna sysselsättningen. Hur illa det gick med till exempel varven och hur mycket pengar som kastades i sjön utan att på lång sikt rädda sysselsättningen, är nog känt för alla.

Därför förvånar det inte att lika dåligt underbyggda argument hörs i dag. Det som förvånar är att tanken dyker upp i en tid då de flesta av oss blir alltmer medvetna om att det här landets framtid varken ligger i bilindustrin eller i storföretag. Och mest av allt överraskar det faktum att så få pratar om att utnyttja krisen till att omstrukturera vissa branscher, satsa stort på nödvändiga förändringar och investeringar, småföretagande, klimatanpassning och småskalig initiativkraft. För vad skulle det vara bra för?

Läs mer om: varvskrisen, bilkrisen

Vad f** orsakade detta finanshelvete? Den första, liberala förklaringen, går ut på påståendet att störningar i marknader är av ondo: marknaden och kapitalismen fungerar bäst när politikerna inte blandar sig i. I detta fall har de blandat sig i och se hur roligt det blev.

Det finns en annan socialistisk förklaring också, som går ut på att detta handlar om girighet. Vill man gå ännu mer till vänster brukar det heta att krisen är bevis på att kapitalismen äter upp sig själv. »2008 är för liberaler vad 1989 var för socialister« och Hugo Chávez, som redan har börjat fira det magnifika slutet, påstår att krisen är det slutliga beviset på att »IMF borde slänga sig i väggen«. Vilken av dessa förklaringar stämmer?

Det är sant att Clintons administration (som ville hjälpa fattiga att få sitt eget hus utan att det kostade administrationen någonting) blandade sig i marknaden genom att tvinga två stora statliga bolåneinstitut att öka utlåningen av pengar till dem som inte var kreditvärdiga. I och med detta ingrepp i marknaden skapade politikerna långivningskarusellen och husbubblan som med tiden (och med hjälp av konjunkturen och räntan) resulterade i kaos. Visst. Men räcker denna förklaring? Knappast, för varför spred sig detta vansinne vidare?

Bland annat för att bankerna (och deras ledningar), såsom många andra ledningar i aktiebolag, huvudsakligen bedöms efter några nyckeltal: hur mycket avkastning har man skapat i förhållande till insatt kapital.

Det finns två sätt att påverka detta nyckeltal: det ena är att öka resultatet, det andra att minska kapitalet. Den besvärliga sanningen är att det är lättare att minska kapitalet än att förbättra resultatet! Framför allt minska det egna kapitalet som är dyrt. Jovisst, ekonomerna ler här: kapitalstrukturförändringar spelar ingen roll för resultatet. Visst är lån billigare än eget kapital men det ökar risken. Ändå: man behöver inte vara beteendevetare för att förstå att jag kommer att föredra att öka risken om min bonus är kopplad till ett sådant nyckeltal. Om jag minskar eget kapital så åker både avkastningen på den och min bonus upp utan att jag gjort någonting. Hoppsan, det här var roligt. Ekonomer ler igen: belöningen ökar risken och marknaden sätter pris på risk! Men vad ekonomerna inte tar med i beräkningen är att denna risk endast spelar roll när det handlar om mina egna pengar. Och eftersom pengarna bankerna använder inte är deras – hoppsan där åkte min bonus upp igen. Visst, det är lite riskabelt men … hoppsaaan!

Hur långt kan man fortsätta på det här sättet? Som sagt: the sky is the limit. Men inte för girigheten! I början av året fanns det banker i USA vars belåning var 100 gånger större än eget kapital. Låter det rimligt? Tänk själv: om du går till en bank och säger att du vill låna 10 mille för ett hus fast du bara har ynka 100 tusen i egna pengar kommer de att kasta ut dig genom dörren. Men inte om en annan bank frågar samma fråga. Fram till det ögonblick då alla banker och alla företag får samma tanke i samma stund: »om alla andra gör som vi – jäklar!« Dra tillbaaaaaaaaaka! Och »finanskrisen« är ett faktum.

Så vem startade den? Hmmm. Det är lockande att ansluta sig till ideologiska förenklingar om girighet, politiker eller kapitalmarknadens struktur. Jag tror däremot på ett mycket mindre spännande svar: alla tillsammans. Både »marknaden«, politikerna och kapitalmarknadens struktur. Det mest ironiska av allt är att både politikerna och bankdirektörerna nu kommer till skattebetalarna och ber om förlängt mandat. För vad då, kan man undra?

Tjugo år och tre krig efter murens fall måste man fråga sig: Vad har vi lärt oss om Ryssland under dessa år? En hel del och ingenting. »Det euroasiatiska svarta hålet«, som Jimmy Carters säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski kallade landet, är fortfarande okänt för oss, möjligt att beskriva endast genom det område hålet tangerar. Vi vet att någonting finns där, vi vet det genom att se effekterna på omgivningen. Men vi bara gissar hur det ser ut inuti, i hålets innersta kärna. I Kreml.

Inifrån det svarta hålet ser världen annorlunda ut. »Du frågar mig vad Ryssland är i dag? Ryssland är Gazprom«, sade min väninna som är chef för det konstnärligt mest intressanta stället i dagens St Petersburg. »När Sovjetunionen föll sönder kostade ett fat olja i Ryssland cirka två dollar. Idag kostar det 120 dollar. Allt välstånd, all stolthet som vi ryssar fick tillbaka efter många år av förnedring, beror på gasen och oljan. Därför är det inte så konstigt at vi vill monopolisera leveranser av energi. Det är allt vi har, det är vi gjorda av. Vi är Gazprom.«

Efter en stunds tystnad fortsatte hon: »Ni i EU vill ha egen pipeline från Azerbajdzjan – då bygger vi South Stream. Ni vill inte vara totalt beroende av oss – då går vi in i Georgien och säkrar monopol på energileveranser. Och bara så ni vet, ni kommer att behöva oss – för lång tid framöver.«

Trots brutaliteten förstod jag henne. I olje- och gasexporterande länder brukar intresset för demokratin sjunka i takt med att oljepriset stiger. Men, sa jag till henne, jag ser också ett annat Kreml, än det du beskriver. Det obegripliga, oberäkneliga, det som skräms bara för att »det är bättre att dina grannar fruktar än älskar dig«.

Det Kreml som låter nationalism och xenofobi växa så mycket att det skrämmer många, inklusive utländska investerare, vilka ni är i desperat behov av. Det Kreml som har kastat åtskilliga miljoner dollar i pr för att övertyga oss om att »EU inget har att frukta från Gazprom« samtidigt som man brutalt exploaterar energipolitiken i utrikespolitiska syften. Ett Kreml som provocerar sina västliga grannar genom att regelbundet kränka deras luftrum och som ägnar sig åt destabiliseringslekar med Transdniestrien och Moldavien, Ukraina och Kazakstan. Det premoderna, korrumperade Kreml, förklarar jag.

»Ni ser det för att ni vill se det«, svarade hon. »Men faktum är att ryssarna inte har bestämt sig vilken väg vi ska gå. Vi vet inte om vi vill vara del av det väst som vi beundrar så eller om vi ska bygga ett nytt ryskt imperium med Ukraina och Vitryssland. Det kommer att bli underlägset ert men det kommer i alla fall vara vårt.«

För en stund var vi överens: Ukraina kommer bli det stora testet på vilken väg Ryssland väljer. Om Kreml vill skapa ett nytt imperium måste Ukraina vara med. Och med tanke på att det finns starka känslomässiga band (Ukraina är för ryssar det som Kosovo är för serber: landets heliga vagga) och att Ukraina är ett delat land, så kan man ana framtiden.

Sedan fortsatte hon lugnt: »Du vet, det finns ett sätt att öppna upp det ni kallar svarta hålet … genom att utvidga EU till att omfatta även Ryssland. Det är den enda möjlighet som både maximerar Rysslands makt och ger landet en varaktig roll i världen, samtidigt som det lugnar dess grannar inklusive er i EU… Till och med Nato skulle vi kunna köpa då. Jag vet, det låter utopiskt dessa dagar. Ingen kan tänka sig det, vare sig ni eller vi. En idé som blev förkastad innan vi ens har hunnit tänka den. Men det är en bra utopi.« Vi satt där tysta en stund. Det kändes som om vi var två konstnärer utan beröring med verkligheten. Och vi var ledsna för det.

När jag var liten offrade man människor på kommunismens altare. På ett eller annat sätt. Förtalade dem som inte var kommunister, sabbade deras chanser till anställning eller anständigt liv, spottade i deras glas när de vände ryggen till, och i vissa nödvändiga fall – gjorde lite mera otäcka saker. Den som tycker att detta låter äckligt och förnuftsvidrigt förstår inte vilken mening en bra idé kan ge till ens liv. Det var nödvändigt och den som gjorde det var sann. Och vann respekt.

Nu är det passé. Dålig smak, helt enkelt. Att vara kommunismens hantlangare är dårskap och ofattbart förakt mot andra människor, som knappast behöver påpekas längre. För alla håller med. I princip. Förvisso har idén mist sin glans men människor behöver fortfarande ett altare. Nuförtiden har konsten blivit ett sådant ideal vars sanning, lidelse och renhet tillåter att man gör andra illa. Givetvis inte lika gräsligt och brutalt, men man kan ändå sätta på några estniskor framför en kamera för att visa »västvärldens förhållande till dessa människor«, man kan experimentera med porr och barn, eller så kan man skriva tjocka »bibelaktiga« böcker som beskriver ens kärastes barnlöshet i groteska toner. Då är man nämligen »absolut sann«, trogen konstens ideal i en akt av »nödvändighet«. Intressant, eller hur?

Här vill jag gärna bli missförstådd på rätt sätt. Den som tror att detta faktum gör dessa människor till dåliga konstnärer – den förenklar världen mer än behövligt. Det är just det faktum att dessa konstnärer är beredda att offra allt och alla, inklusive sig själva, på konstens altare som gör dem till intressanta konstnärer. För konsten mår bra av det. Dessa personer har inte gjort något annat än att i valet mellan människor och konst välja konsten. Och de har valt det för att det var många som applåderade varje gång de har gjort bra konst. Respekt – som i vårt samhälle fås för det man har presterat, inte för det man avstått från att prestera. Det är ju problematiskt men som jag sade: det gäller att förstå idéernas dragningskraft. Det är ju inte för inte som de största brotten mot mänskligheten alltid har begåtts i den större lyckans och sanningens namn.

Dock finns det andra problem med det. Jag har sedan länge påstått att konstnärer och intellektuella har marginaliserats på grund av sin ovilja att ta maktens anspråk på allvar. Antingen det handlar om deras ovilja att lära sig räkna eller ha makt. Och att ekonomiska eliter har utnyttjat detta faktum skamlöst för att ta bort intellektuella och konstnärer från maktpositioner. Sverige har förvandlats till ett samhälle där allt färre intellektuella sitter i maktens korridorer som nuförtiden bemannas av räknenisseliten, som i och för sig kan räkna. Bara ingen ber dem skriva en kommentar till siffrorna!

Jag har protesterat mot det. Men dessa konstnärliga utfall gör det svårt att protestera lika högljutt. För vi är många som inte vill att maktpositionerna befolkas av människor som inte hyser kantianskt humanistiska värderingar och som är beredda att offra några människor för någon förförisk idés skull. Därför gör dessa utfall det svårt att hävda intellektuellas och konstnärers rätt till maktpositioner lika självklart. För »de visar ju att de inte har något sunt omdöme, eller?«.

Till skillnad från vatten kostar inte respekten någonting, skriver Sennett. Varför är det då så svårt att få den? För att i vårt samhälle vinns den med prestationen. Och eftersom idén heter konsten nuförtiden, ja då är det bara att prestera.

Om det är några som skadas på vägen – äh, lite svinn får man väl räkna med. Sann konst kräver det.

Det går inte att läsa ett dokument om EU utan att bli fullproppad med meningslösa fraser om »Europas olikheter«.

Vi i Europa är så, så väldigt olika varandra nuförtiden att man till och med anser det vara en styrka! Stämmer det?

Läsaren med lite längre minne erinras om att en sådan självuppfattning är något nytt för européer. I början av 1900-talet såg man sig själv som en homogen, nästan biologiskt sammansvetsad kultur, överlägsen andra civilisationer. (Läs mer…)