John McCain, den vinnande veteranen

Text: Anders Edwardsson

Bild: Scanpix

Att John McCain är före detta militär känner alla till. Mindre känt är kanske att hans vita hår, stela gång och lite fumliga kroppsspråk inte beror på hans höga ålder (snart 72 år) utan är men från tiden som krigsfånge i Vietnam 1967–73. När det kom till nordvietnamesernas kännedom att hans far var amiral utsattes han nämligen för systematisk tortyr för att pressa honom att delta i propagandasändningar mot USA. Misshandeln förstörde hans knän och skuldror, skräcken gjorde honom vithårig.

Går man längre tillbaka visar det sig att den unge McCain i skolan var en riktig värsting med öknamnet »McNasty«, och i det militära flera gånger dömdes för disciplinbrott. Under en period kurtiserade han en stripteasedansös med det exotiska tillnamnet »Marie the Flame of Florida«. John McCain är alltså en allt annat än typisk amerikansk högerpolitiker.

Han visade dock redan i unga år en stor ledarbegåvning och beskrivs av både vänner och fiender som en intelligent och framför allt modig person. Han har toppbetyg i engelsk litteratur, historia och statskunskap. När han som krigsfånge tvingades medverka i nordvietnamesiska propagandasändningar smög han in grammatiska fel i texterna han tvingades läsa upp framför tv-kamerorna för att demonstrera att han talade mot sin vilja.

Statusen som krigshjälte blev också en stor tillgång när McCain på 1980-talet gav sig in i politiken. Och efter att ha blivit senator 1986 började han gå sin egen väg. Han röstade exempelvis nej till Ronald Reagans förslag att låta USA:s marinkår delta i en fredsstyrka i Libanon, han har avslöjat korruption inom det egna partiet och kallade vid ett tillfälle en av den kristna högerns ledarfigurer för »son of a bitch«.

John McCains benägenhet att rösta efter eget huvud, alltid säga vad han tycker och hans vilja att i viktiga frågor samarbeta med demokraterna gav honom tidigt ett rykte om att vara en »maverick«, vilket betyder ungefär ensamvarg eller politisk vilde. Något som definitivt inte uppskattas inom det normalt mycket väldisciplinerade republikanska partiet.

McCain fick det också hett om öronen när han år 2000 såg ut att hota den ideologiskt mer renlärige George W Bush i primärvalen. Han anklagades då av »okända källor« bland annat både för att vara homosexuell och biologisk far till den mörkhyade flicka han adopterat från Bangladesh. Detta räckte för att kosta honom primärvalen i Södern.

Efter den 11 september 2001 har John McCain dock helhjärtat slutit upp på George W Bushs sida i kriget mot terrorismen, även om han kritiserat hanteringen av Irakkriget. Han har också inför årets primärval skärpt sin ideologiska profil, bland annat genom att lova permanenta Bushs skattesänkningar och tillsätta fler konservativa domare. Han driver sin gamla hjärtefråga om att minska de federala utgifterna och balansera budgeten – en högaktuell fråga eftersom budgetunderskottet nu är rekordhögt. McCain lovar också att om han blir president behålla trupper i Irak tills de kan komma hem med »seger och ära«.

För att kunna kröna sin karriär som USA:s president krävs dock att John McCain snabbt kan ena partiet bakom sig. Det kan bli svårt, för det är många republikaner som fortfarande inte betraktar honom som en »äkta konservativ«.

Angreppen från bland annat konservativa radiopratare som Rush Limbaugh och Anne Coultrer har samtidigt hårdnat. De beskriver honom som alltför liberal i frågor som skatter, invandring och miljöpolitik.

Men om han vinner republikanernas nominering lär partiet sluta leden. John McCain har nämligen visat sig kunna attrahera de marginalväljare som behövs för att i november kunna försvara Vita huset. Både Hillary Clinton och Barack Obama sägs vara nervösa för att få honom som motståndare. Och det är ändå det avgörande för republikanerna i slutändan .