Vi älskar att hata USA men Kina är mysigt

Det ryktas om en Kina-hype. Yngre västerlänningar sägs inspireras till kinesisk livsstil med tillhörande seder och bruk. Trenden ska främja en lugnare vardag. Mycket te, många tofflor. Den ökända 996-modellen verkar ingen ha hört talas om, inte heller om den kommunistiska enpartistatens totalitarism. Mjuk makt hela vägen till ett allt hårdare Peking.

En ny omfattande undersökning från Pew Resarch Center följer i de gosiga spåren. 36 länders syn på Kina och USA har granskats och av resultaten framgår att svenskar numer hålls med en mer positiv syn på diktaturen Kina (27 procent) än på demokratin USA (19 procent). Likaledes gäller Xi Jinping (23 procent) kontra Donald Trump (11 procent). Är Ryssland och Putin tänkbara kandidater för trevlighet nu? Vad som helst synes möjligt.

Utvecklingen är jämförbar över nästan hela Europa och överlag sticker endast Israel ut ordentligt med 81 procent som hellre dansar nära USA än Kina. Siffrorna är inbrottssäkra i fråga om de svarandes bakomliggande resonemang men lyckas ändå antyda något besvärande om mediernas proportioner och visuella återgivning.

Tillgänglighetsheuristik innebär att människan tenderar att bedöma exempel hon först kommer att tänka på och minnas som mest relevanta. När nyhetskonsumenter dagligen och stundligen möter en svart svärm surrande rubriker om USA kommer dessa följaktligen sitta närmast mentalt.

I dubbel mening har bevakningen av USA en mångfaldigt större volym än bevakningen av Kina, som ofta kräver förkunskaper och borrar initierat i specifika frågor. Språkligt och kulturellt försprång kan inte ensamt förklara att USA framställs i påtagliga termer medan Kina skildras abstrakt. Den ena är bländande sol, den andra gäckande skugga. Trumps utspel kommer alltid att vara mer lockande och lagringsvänliga än artiklar om Kinas sociala kreditsystem. Känslomässiga utfall och hyperboler står i skarp psykisk motsats till mångordiga och sakliga analyser.

På sätt och vis speglar förhållningssättet Trumps och Xis väsensskilda temperament, vilket knappast stärker den allmänna opinionens förståelse. Hur kan det vara värre att Trumps pool blev grön i stället för blå än att Kina internerar minoritetsgruppen uigurer i omskolningsläger och håller den svenska medborgaren och förläggaren Gui Minhai kidnappad?

Ytterst tycks anseende och förtroende korrelera med och motiveras av tonfall. Kännedomen om Spaniens autokrat Franco är avsevärt högre än den om Portugals motsvarighet Salazar. Han, envåldshärskaren som inte trodde på centralvärme utan hellre byltade på sig inomhus, var lågmäld, utstrålade byråkrati. Uttalas domar som bakade drömmar passerar despoter i historiens utmark.

På demokratiindex hasar Kina omkring på plats 145. USA intar nummer 28, strax efter Frankrike. Förändring kan ske till nästa mätning. USA går i stora stycken i fel riktning. Än viktigare då att utgå från verklighetens omständigheter i stället för besvikelse. Det är rimligt att skatta relationen till ett land efter förväntningar, likafullt blir Kina inte mindre diktatur av att USA:s innevarande administration är destruktivt oförutsägbar och begår förlöpningar. Den enes frihet är inte den andres fångenskap.

Pews data visar att västvärlden saknar solid självbild, en själslig och politisk dysmorfologi som spelar intressen som vill försvaga den fria världens allierade i händerna. Att dess hittillsvarande ledare temporärt styrs av en misshaglig natur betyder inte att Xi har erövrat demokratisk kompass. Tänk om Kina-hypen inte bara leder till te och tofflor utan också vidare till den insikten.

Klara Klingspor är kulturskribent