kul-lenin

Kulturelitens kärlek till Lenin

I politiken är det tabu att kalla sig för kommunist. I kulturvärlden upprörs få över Leninpriset.

[[Lars Ohly]] hade tackat nej till inbjudan. [[Mona Sahlin]] också.

På plats fanns däremot kulturpersonligheter och journalister. Sven Lindqvist, Lars Gustafsson, Anders Ehnmark, Robert Aschberg och Aftonbladets Lotta Gröning var några av dem som minglade i solskenet.

Det var den 19 juli 2008, Jan Myrdals 81:a födelsedag. Författaren och debattören hade bjudit 200 personer till sin gård i Västmanland, där han skulle gifta sig med mexikanskan Andrea Gaytán Vega.

Brudparet, klädda i mexikanska högtidsdräkter, vigdes av Statens kulturråds ordförande Mats Svegfors. Det bjöds på champagne, tequila och piña colada.

Mitt under festligheterna bad en långhårig hallänning om ordet. Lasse Diding – hotellägare, entreprenör och sannolikt en av få uttalade kommunister som fått utmärkelsen Årets företagare – presenterade en ny litterär sammanslutning: »Jan Myrdalsällskapet«. De skulle arbeta för en fortsatt spridning av brudgummens vänsterradikala texter.

– Dessutom tänker vi instifta ett pris som ska tilldelas olydiga författare. Det ska heta Leninpriset, sa Diding.

Gästerna applåderade och närmare 80 personer tecknade medlemskap i sällskapet.

Fyra år tidigare hade vänsterpartiets ledare Lars Ohly hamnat i blåsväder för att han kallade sig kommunist. Kritikerna menade att en trovärdig politiker inte kunde förknippas med ett så historiskt befläckat begrepp. En pressad Ohly meddelade att han skulle sluta använda ordet.

Kultureliten på bröllopet lät sig däremot inte uppröras över att deras värd öppet gett sitt stöd åt kommunistiska regimer, och dessutom försvarat massakrer i deras namn. Och nu har Jan Myrdal till råga på allt fått ett pris kallat Leninpriset tillägnat sig.

Är det så att det som väcker sådan indignation i politikersfären, bemöts med en axelryckning i kulturvärlden?

På lördag delas Jan Myrdals stora pris, Leninpriset, ut för första gången. Pristagare är religionshistorikern Mattias Gardell. Ceremonin äger rum på Lasse Didings Hotell Gästis i Varberg, där en Karl Marx-byst, bilder av Mao och revolutionära affischer pryder väggarna. I källaren ryms Leninbadet – en kopia av Smolnijpalatsets badhus, utrustat med kitschiga statyer, banderoller och målningar av kommunistledaren.

Ska priset tolkas i samma skojfriska anda?

– I första hand är meningen att få människor att haja till. Sedan vill vi att de ska tänka på vad som var Lenins uttalade politiska program, då på 20-talet, och inte på det som hände senare i de maktstrider som följde, säger Cecilia Cervin, Jan Myrdalsällskapets ordförande.

Lasse Diding, som också sitter i styrelsen för sällskapet, intygar att Jan Myrdal själv har godkänt namnet Leninpriset. Däremot säger han att det inte är uppkallat efter Lenin, utan refererar till det kulturpris med samma namn som delades ut under Sovjettiden.

– Vi tycker att temat olydiga författare sammanfaller med den roll som Leninpriset hade. Det var också ett kulturpris som gavs till vänsterfolk, säger han.
Pristagaren Mattias Gardell har inget att invända mot namnet.

– Jag är frihetlig och misstänksam mot all form av auktoritär socialism. Men jag har tagit emot en medalj av kungen utan att vara rojalist, så då kan jag väl ta emot det här priset utan att vara leninist.

När Jan Myrdalsällskapet formellt bildades på en stämma i november protesterade vissa medlemmar mot prisets namn. Men enligt Cecilia Cervin lät de sig övertygas när de förstod anknytningen till det ursprungliga Leninpriset. Hon tror att namnet kan ha en »propagandaeffekt«.

– Jan Myrdal har alltid sagt att man inte får blunda för sitt ansvar. Det är det vi vill lyfta fram. Tänkande människor som gillar att köpa amerikansk grapefrukt, de vill inte veta att USA torterar människor i demokratins namn. Så vi vill att folk ska hoppa till och säga »så förfärligt, vad är det här för tokstollar?«.

Förhoppningsvis får det dem att tänka till och ta reda på vad vi faktiskt vill säga.

Finns det inte en risk att de ser er som tokstollar, men att diskussionen stannar där?

– Jo. Men vi tror att det finns ett värde i att gå mot strömmen. Det har Jan Myrdal alltid gjort själv.

Det påståendet är svårt att säga emot. I närmare ett halvt sekel har Jan Myrdal varit en av Sveriges mest kända vänsterdebattörer. Hans högstatusposition på 60- och 70-talet har dock urholkats i takt med hans många kontroversiella ställningstaganden.

Bland annat har Jan Myrdal vägrat ta avstånd från sina rapporter från Kampuchea, där han inte såg något av Röda khmerernas massmord. Han har försvarat Förintelseförnekaren Robert Faurisson, argumenterat för att massakern på Himmelska fridens torg var nödvändig och kallat samkönade äktenskap för »en samhällelig motsvarighet till skvadern – en blandning mellan tjäder och hare«.

Även det nya priset till hans ära har fått kritik. »Lek med tanken på att någon skulle få för sig att dela ut Hitlerpriset« skriver en ledarskribent i Nya Wermlands-Tidningen, medan den konservativa bloggen Tradition & fason kallar priset för »höjden av osmaklighet«.

Men med tanke på det kontroversiella namnet, och att det med en prissumma på 100 000 kronor blir en av Sveriges större litterära utmärkelser, har artiklarna varit få. I skrivande stund har få av de stora dags­tidningarna skrivit mer än notiser om Leninpriset.

Annat är det när kommunism diskuteras i politiken.

– Är det här ett skämt? säger Jenny Lindahl Persson och skrattar.

Vänsterpartiets informationschef har inte hört talas om Leninpriset. Efter en snabb förklaring konstaterar hon att upplägget för priset låter »rätt kasst«.

– Det som ger taskig bismak är att man vet vem Jan Myrdal är och vilka ruttna åsikter han har. Han försöker göra en dygd av att ha åsikter som inte är populära, till exempel att skriva skit om homosexuella. Det här känns som en liknande grej, säger hon.

Ändå skapade Jenny Lindahl Persson själv rabalder när hon 1998, som ordförande för Ung Vänster, sa i ett P1-program att det var »lite väl hysteriskt« att beskriva Lenin som en av världshistoriens största massmördare. Uttalandet möttes av massiv kritik. Sju år senare var det inte längre möjligt för Lars Ohly att kalla sig kommunist.

Hur kan då ett Leninpris passera relativt obemärkt i kulturvärlden, när ett politiskt uttalande om kommunism är sprängstoff? Förklaringarna skiljer sig åt beroende på vem man frågar. Från högerhåll hörs ofta uppfattningen att författare är socialistiska diktaturkramare.

Från vänster talas om en borgerlig smutskastning. I en artikel i DN Kultur (30/3) menar Kajsa Ekis Ekman att vänstern, men sällan högern, beskylls för samröre med dubiösa intressen: »Det går alltid till på samma sätt: en vänsterrörelse kopplas ihop med något förkastligt – guilt by association – och sedan tvingas alla inom vänstern att ta avstånd, för det man inte tar avstånd från är man.«

Jenny Lindahl Persson tycker att det har skett en förskjutning kring vilka ord som går att använda inom politiken.

– Det som var användbara begrepp för 10–20 år sedan är inte det i dag. Kommunism är ett exempel på ett ord som har blivit obrukbart.
Författaren Erik Wijk förklarar skillnaden mellan politikersfären och kulturvärlden med att man inte kan ställa samma krav på konstnärer och författare som på politiker.

– Författare måste få uttrycka sig bredare och otydligare, övergå till ironi och använda sig av medveten provokation. Deras roll är snarare att skaka om än att ha rätt. Man kan tänka sig en författare som hävdar de mest oacceptabla saker, men ändå fyller en funktion, säger han.

För Erik Wijk har Jan Myrdal varit en stor inspirationskälla. Samtidigt säger han att många av Myrdals ståndpunkter är problematiska. Han tror inte att den yngre, mer feministiskt inriktade vänstern bryr sig om 81-åringen och hans pris. Att priset heter Leninpriset tolkar han som ett utslag av humor, men ser ändå problem med namnet.

– Risken är att alla tror att Jan Myrdal­sällskapet är fast i en kommunistisk våldstradition. Men jag antar att man måste ta namnet med en nypa salt. Om man tog Lenin bokstavligt så vore det väldigt problematiskt, säger han.

Är det då rimligt att skämta om Sovjetledaren som beord­rade terror, startade den hemliga polisen Tjekan och lade grunden till en regim som be­rövade miljoner människor livet? Lasse Diding vänder på frågan.

– Man får tänka på att segrarna alltid skriver historien. Jag tycker inte att bilden av den förskräcklige Lenin är helt rättvis, och jag är inte så säker på att den kommer att vara förhärskande för alltid.

Hur ser du på Lenin?

– Han var en historisk gestalt som fick tsarriket på fall. Det tyckte Hjalmar Branting också.

Kanske gjorde han det. Men det är svårt att tänka sig Lars Ohly säga samma sak.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer + julpremie för bara 1495 kronor!

36 comments

  • […] Anne Appelbaums Gulag – de sovjetiska lägrens historia. Enligt Fokus, som rapporterar om prisutdelningen, var kända personer ut Sveriges kulturelit närvarande, däribland Sven Lindqvist, Lars […]

  • sl skriver:

    Lenin ursurperade den borgerligt demokratiska revolutionen i Ryssland 1917, han störtade den valda regeringen och införde på något år enpartisystem, konfiskation av all egendom och statligt monopol på allt. Han störtade inte tsaren, det gjorde folket i februari 1917. Lenin stal revolutionen från folket åt sitt parti och avrättade tsaren. Något helt annat, faktiskt.

  • docma skriver:

    Lenin fick INTE tsarriket påfall!

    En av många kommunistlögner!

  • john bevegaard skriver:

    hej jag tycker ni måste nyansera debatten mera jan myrdal är en av få stora skriftställare i sverige med stor betyfdelse. han har många bra åsikter och en del mer kontroversiella mindre begåvade så att säga men han är en gigant en stor intellektuell i sverige som behövs i debatten helst i svenska akademien. han borde ju vara med där. självklart…mera nyanserade åsikter behöva högern får dominera för mycket med sina marknadslösningar och kapitalet börserna som ska styra våra libv. det finns andra alternativ också ju hälsn mer nyanserade åsikter behövs tycker jag mvh, . john bevegård.

  • silvermets skriver:

    […] hittar man intressanta artiklar på nätet. Den här artikeln publicerad av tidskriften Fokus år 2009 fick dock mina ögon att bli stora som tallrikar. […]

  • […] nu gör jag ett litet inhopp på Fokus. I senaste num­ret, ute i dag, har jag med en längre arti­kel om Leninpriset och skill­na­den mel­lan poli­ti­kens och kul­tur­värl­dens syn på […]

  • […] mannen bakom det berömda (beryktade?) Jan Myrdalsällskapet, en stiftelse som varje år delar ut Leninpriset till ”olydiga författare”. Så varje sommar ökar rödvinskonsumtionen markant i […]

  • […] I media: SVD1, 2, Dagens Bok, Newsdesk, Fof, AB1, 2, Corren, EX1, 2, Jinge, DN, Fokus, Arena, Läs även andra bloggares åsikter om Bin Ladin i våra hjärtan, Mattias Gardell, […]

  • […] Fokus har tidigare skrivit om Leninpriset, Pol Pot-priset och kulturelitens leninvurm. […]

  • […] publicerade för ett tag sedan en artikel med utgångspunkt i Leninpriset, som instiftats till Jan Myrdals ära. Läs den om du tvivlar på behovet av den här sortens […]

  • Roger Windahl skriver:

    En ”skribent” skriver följande ovan: ”Jan Myrdal är något man skrapar från under skon. Han är värd noll, och förtjänar att förpassas till historiens sophög. Där kan han gnugga sig mot de andra våldsfanatikerna, t.ex Lenin.” Vilket språk! Vilket intellekt! Vilka humana värderingar och moget resonemang! Inlägget väger noll, och skribenten verkar, med tanke på det låga och enfaldiga språket, vara väldigt insatt, beläst och frisk… Vilken debatt, sakligt och relevant! Vad uppnår du med att förnedra andra som du inte har läst eller kan. Du kan inte ha det lätt din stackare, vilket även gäller fler ”skribenter” ovan, mindervärdighetskomplex och bist på insikt och visdom vittnar det explicit om. Men jag tolererar Er och accepterar andras åsikter! Enfaldiga inlägg är det gott om…

  • […] media har vi även dragit på oss under april månad. Tidsskriften Fokus har i pappersupplagan refererat till oss beträffande Patrik Magnussons inlägg om det så kallade […]

  • Kurre Speed skriver:

    Hitler byggde justa vägar

  • Stefan Lindgren skriver:

    Hjälp mig nu nån. Vem var det som satte stopp för första världskriget? Vem införde allmän rösträtt i Ryssland när ännu bara c:a 10 procent av svenskarna hade det? Vem införde 8-timmarsdagen och semester (före Sverige)? Vem gjorde ryssarna läskunniga? Vem införde dagis på fabrikerna – innan svenskarna tänkt tanken? Vem gav Finland och Baltikum fria? Ett barnbarn av en kalmuckisk slavinna.
    Han rörde världens söm, som Brecht skrev.

    • Peter Dickson skriver:

      Ja, Stefan, vem var det? Det kan i varje fall inte ha varit Lenin eftersom Ryssland inte ens var med i första världskriget när det slutade. Och någon rösträtt värd namnet fick inte Ryssland förrän cirka sjuttio år efter hans död. Man kan resonera om bakgrunden till Lenins politik och sätta den i relation till den allmänt desperata situationen i Ryssland då men det är svårt att snacka bort följande fakta:

      1) Lenins oktoberkupp var en olycka för Ryssland och Europa
      2) Lenin var sällsynt hänsynslös och brutal och personligen ansvarig för mångas onödiga död
      3) Även om Stalin var ännu värre är Lenin delansvarig till Stalins terror eftersom han var arkitekten till systemet som möjliggjorde den
      4)Alla försök att framställa Lenin som demokrat faller på sin egen orimlighet – hans livsverk var att upprätta proletariatets DIKTATUR och han arbetade målmedvetet för att stänga de få demokratiska institutioner som fanns i Ryssland

  • David Jn. skriver:

    Lenin är den envåldshärskare som hamnar på sjunde plats i världshistorien vad gäller massmord, enligt Rummel. Helt klart därmed en av historiens värsta massmördare och inte precis någon småhandlare.

  • […] Anne Appelbaums Gulag – de sovjetiska lägrens historia.   Enligt Fokus, som rapporterar om prisutdelningen, var kända personer ut Sveriges kulturelit närvarande, däribland Sven Lindqvist, Lars […]

  • Jörgen skriver:

    Att kalla Lenin en av historiens värsta massmördare ÄR nog lite hysteriskt. En massmördare var han, men i jämförelse med Stalin, Hitler, Pol Pot, Franco, Mao, Djungis Khan, Timur Lenk m.fl är han nog ändå en småhandlare.

  • Ingemar skriver:

    Stiftelsen BlueEye i Stockholm meddelar stolt att man delar ut Pol Pot-priset, Hitlerpriset, Stalinpriset och Pinochetpriset i år, 2009. Allesammans var enligt stiftelsens ordförande rejäla karlar som gjorde stora insatser för kulturen.

    Speciellt Pinochet vill stiftelsen uppmärksamma för att han hade den goda smaken att rensa ut sina motståndare på utomhusarenor, under publikens jubel.

    Alla kulturpersonligheter som vill bli nominerade kan maila på blåögd@hotmail.com

  • […] Posted in politik by Victor Malm on april 8, 2009 Vissa människor upphör aldrig att förvåna, däribland Jan Myrdal. Sållar mig till skaran som hellre tävlar om Pol Pot-priset. Taggad med:jan myrdal, lenin, pol […]

  • Adam skriver:

    Du missförstår, Mathias. ”Kanske gjorde han det” syftar på Branting.

  • mathias skriver:

    ang historiska fakta kan man konstatera att skribenten inte heller har koll på februari kontra oktoberrevolutionen. ”Kanske gjorde han det?”

  • […] Läs artikeln »Kulturelitens kärlek till Lenin«. […]

  • […] http://www.fokus.se/2009/04/kulturelitens-karlek-till-lenin/ Skrivet av Seved Monke | Kategorier Uncategorized |Publicerat 8:56 8 april, 2009 […]

  • Monika i Ludvika skriver:

    Tänk att det finns en massa ursäkter för dikatur när det kommer från vänster. Lika patetiskt som vanligt!

    Varför tar inte dessa flummare till vänster och köper ett land någonstans så kan de skapa sitt socialistiska lyckorike, så slipper vi andra dras med skiten!

    DÖD ÅT KOMMUNISMEN!!!

  • […] Englund ur rejält, när han gick loss på Mattias Gardell för att han tagit emot det så kallade Leninpriset av Jan Myrdal. Och det handlar alltså inte om att Myrdal är en stockkonservativ stofil som […]

  • […] han vara i behov av en bok om ryska revolutionen, för på svaret på frågan om hans syn på Lenin svarade han: Han var en historisk gestalt som fick tsarriket på fall. Det tyckte Hjalmar Branting […]

  • […] Kulturelitens kärlek till Lenin Sandt og usandt i niqabsagen […]

  • Mats skriver:

    Rött eller brunt, vad är skillnaden? Kommunismen och nazismen är båda våldsförhärligande ideologier där ändamålen alltid helgar medlen, och där alla former av grymheter kan förklaras bort i efterhand. Är de här människorna helt historielösa? Vet de ingenting om världen de lever i?
    Daniel: Lenin ÄR en av de värsta massmördarna genom alla tider. Han grundlade gulagarkipelagen och gjorde Stalin till sin närmaste man, han gjorde statskupp mot en lagligt vald regim och grundade den värsta förtryckarregimen genom tiderna. Under hans ledning grävdes Vitahavskanalen med slavarbetskraft, vilket kostade ungefär 200000 människor livet (kanalen gick sedan aldrig att använda eftersom den var felkonstruerad). Att hylla en sådan människa genom att instifta ett pris i hans namn är att spotta på alla hans offer.

  • […] I kulturvärlden och politikervärlden förhåller man sig olika till kommunism och Leninvurm, vilket Fokus skriver om i senaste numret. […]

  • Bosse skriver:

    ”Sedan vill vi att de ska tänka på vad som var Lenins uttalade politiska program, då på 20-talet, och inte på det som hände senare i de maktstrider som följde”

    Ja varför inte instifta Hitlerpriset och fokusera på hans konstnärliga gärningar på 20-talet, autobahn och andra bra saker. De där jobbiga ”maktstriderna” som kom sen behöver vi väl inte bry oss om..

  • […] By Rasmus Klick här för att läsa om det nyinstiftade Leninpriset i Fokus och klicka här för att lyssna på Kalibers […]

  • Eddec skriver:

    Komiskt och samtidigt tragiskt. Att Gardell inte har vett att tacka nej till detta pris förvånar kanske inte, han har ju ett liknande förhållande till sanningen som Myrdal.

    T.o.m. självklara historiska fakta är tydligen svårt att hålla reda på:
    ”Han var en historisk gestalt som fick tsarriket på fall”
    Jag trodde att han gjorde en statskupp mot den (demokratiska) regim som verkligen fick tsarriket på fall. Att Branting verkligen tyckte detta förefaller otroligt..

  • […] 3rd, 2009 Just nu gör jag ett litet inhopp på Fokus. I senaste numret, ute i dag, har jag med en längre artikel om Leninpriset och skillnaden mellan politikens och kulturvärldens syn på kommunism. (Det är en […]

  • NB skriver:

    Jan Myrdal är något man skrapar från under skon. Han är värd noll, och förtjänar att förpassas till historiens sophög. Där kan han gnugga sig mot de andra våldsfanatikerna, t.ex Lenin.

  • Daniel skriver:

    Varför skapade det ”rabalder” när Jenny Lindahl Persson protesterade mot att Lenin kallades ”en av världshistoriens största massmördare”? Det ÄR ju lite väl hysteriskt att påstå nåt sånt.

    Och vem har sagt att man måste gilla allt en person har gjort för att se att han gjort bra saker? Jag skulle inte ha problem med att ta emot ett Leninpris. Däremot skulle jag ha problem med att ta emot det av Jan Myrdal, eftersom han är en stockkonservativ böghatare som försvarar Iran och Kina.