Allt som var värdefullt förr är likgiltigt nu
Till sist sitter man där och stirrar ner i en låda och letar efter bevis på att man existerar.
Toppbild: TT
En glad nyhet mitt i allt elände som utspelar sig i den stora världen är att i den lilla världen har min 88-åriga mor piggat på sig efter infektionen som nästan tog kål på henne. Nu sitter hon upp och äter på egen hand och kan emellanåt le. Men när hon ska börja berätta något hinner hon ofta bara till halva meningen innan hon har glömt bort vad det var hon skulle säga. Tonfallet i inledningen, attacken, är först den vanliga; hon fångar min blick, men kommer av sig och tystnar. Formuleringen liksom rinner ut i sanden. Hon ser plötsligt disträ ut, och jag rättar till hennes peruk som hamnat lite på sniskan.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det är ändå skönt att hon lever sina sista år i en skyddad bubbla. Utvecklingen globalt hade bara bekräftat hennes övertygelse om hur rutten världen är – allt baserat på hennes personliga erfarenhet. Nu är hon på ett tryggt hem med snäll personal och hon har glömt vad jag jobbar med. Inte bara det. Hon ger tusan i det. Hon minns inte ens att jag var på Nobel-festen i höstas, ett säkert tecken på att något har förändrats.
Vi städar i mammas lägenhet och alla dessa prylar som var så viktiga och absolut inte fick kastas bort är henne nu totalt likgiltiga. Låda efter låda går till Myrorna. Det skulle aldrig ha fallit henne in att dödsstäda. Allt var viktigt och värdefullt förr. Nu bor hon mer sparsmakat i rummet på äldreboendet. Hon har utsikt mot en sluttning med några träd. Genom hela livet älskade hon björkar. Det har hon glömt nu.
Det blir väl så på äldre dar. Man börjar checka ut. Bara efter femtio har jag personligen blivit märkbart mildare till sinnes och mer förlåtande inför misstag och pinsamheter, fel och oförrätter. Fortsätt ytterligare 38 år i den tangentens riktning och jag kommer, om jag har lyckan att bli välsignad med ett så långt liv, att ge fullkomligt tusan i så gott som allt. Vad blir kvar? Barnen. Kanske hunden. Kaffe och bulle i solen.
Googlar man vilken kost man ska äta för att slippa bli dement finns det en ljusglimt bland fullkorn, grönsaker, bär och nötter – nämligen att ett glas vin om dagen ska hålla Alzheimer borta. Det finns en baksida också: för många glas kan framkalla samma sjukdom. Måttlighet gäller, med andra ord, som med så mycket annat här i livet. Men ändå. Ett litet glas champagne kan ju sätta sprutt på den tristaste vardag.
Mamma anförtror mig att hon är utsänd på ett hemligt uppdrag. Vad det går ut på är oklart, det är just vad hon försöker luska ut. Vem som skickat henne är också oklart, men någon typ av utomjordingar eller hinsides figurer rör det sig troligtvis om. Det är förresten inte bara hon, de är flera som har samma mission, utskickade av … "UFON?" frågar jag. Mamma nickar. "Jag hör inte hemma här", säger hon sedan.
Hon är en bättre absurdist än Beckett nu för tiden. Efter middagen, en makaronipudding som hon ätit med god aptit, öppnar hon lådan i nattduksbordet och stirrar tyst ner i den. Länge. När jag till slut undrar vad det är hon söker, svarar hon med ett tonfall som om jag vore en komplett idiot: "Jag letar efter bevis på att jag existerar."
Så sent som i januari, före infektionen, kunde hon fortfarande skämta. Ibland vill jag väcka henne, få kontakt med den riktiga personen därinne, bakom den trötta blicken. Då pratar jag som vanligt med henne, som förr. Hon börjar svara, med samma gamla eftertryck, men så går luften strax ur henne och hon har glömt vad det var hon skulle säga.
Jag rättar till peruken, som hamnat lite på sned och räcker henne kaffekoppen. Snart är våren här, mamma, säger jag.
***
Läs även: Gamla ska bo nära en krog vid havet
