Filmare och poet, dog den 23 oktober, 64 år gammal.
Ännu två veckor efter hans död hade inte Svenska filminstitutet på sin hemsida lagt till sista siffran i hans dödsdatum. För några dagar sedan dök det upp en siffra – men en felaktig. Som regissör är det svårt att bli mer bortglömd än så.
För kännedom: Jösta Hagelbäck dog på sitt köksgolv i Köping den 23 oktober.
De fina morgontidningarna uppmärksammar dödsfallet. Alla klipper varandra till samma pliktskyldiga notis: »Efter regiutbildning på Dramatiska institutet spelade Hagelbäck på 1970-talet in långfilmen ›Kejsaren‹, efter författaren Birgitta Trotzigs roman ›Sjukdomen‹. Filmen, som skildrar människoöden i ett invandrarhatande Skåne vid tiden för andra världskriget, blev både hyllad och prisbelönt. Jösta Hagelbäck blev 64 år.« Slut notis.
En och annan minnesgod cineast måste efter denna magra runa ha dragit slutsatsen att något gick rejält snett för Hagelbäck.
Vad ska man göra med alla dessa stökiga kulturpersoner, till på köpet en som gillade cowboykläder och pistoler, som på pin kiv snubblat bort sin begåvning och trillat död ner på köksgolvet?
Tja, på internet kan man i alla fall köpa en originalaffisch för »Kejsaren«, 60x80 cm för 149 kronor.
Den lokala morgontidningen Bärgslagsbladet skrev förstås mer i minnesartikeln. I Köping var han den karismatiske men ibland skrämmande kulturpersonlighet som Sverige inte orkade med. När stadens personligheter inbjöds att ställa ut sin favoritpryl på museet skickade Jösta inte in någon nallebjörn eller Mekano, utan sin blanka revolver, en kolsyrepuffra som han brukade skjuta prick med i lägenheten. När Rotaryklubben bad honoratiores om favoritrecept till en välgörenhetsskrift serverade Jösta en Cowboy Macka (sic!) byggd av Skogaholmslimpa, Falukorvskivor och ägg. Utstuderat anti, eller vad?
Det har inte getts någon bra förklaring till hans skumma intresse för blanka svärd och sexskjutare, inte mer än att den gode Jösta personifierade en grovhuggen manlighet. Skrovlig röst, filthatt, flaska, turbo på musikscenen. En galning i småstan, sa många.
En fantastisk vän, säger fotografen Thomas Ljungqvist, som gjorde en hyllad film om Gösta, »Desperadon från Kolsva«. »Så vill jag bli ihågkommen«, sa huvudrollsinnehavaren.
– En väldigt fin människa, som aldrig gjort någon illa, säger Mona Lundqvist, livskamrat sedan 24 år.
Sedan berättar hon att Jösta ständigt var besviken. Han hade ju så mycket att ge: musik, poesi, konst, radioteater- och filmmanuskript. Han öste på men fick sällan gehör. Han har lämnat ofullgångna verk efter sig, hela vinden full. Och det lokala tryckeriet har låst in poesiböckerna eftersom Jösta aldrig hade pengar. Och det en man som var kompis med Jack Nicholson och Paul Simon.
Han ruckade inte en tum på sina idéer. Han blev svårt osams med Jörn Donner, som 1978–1982 var vd för Svenska filminstitutet. Men när tiden rann ifrån honom darrade han på manschetten. Jag skulle ha gjort som den jäveln sa, brukade Jösta säga till Mona när det var för sent.
Jösta föddes i Kolsva som Nils Gösta Hagelbäck. I den lilla bruksorten har många kultur-, medie- och näringslivsprofiler slagits för sina liv, den senaste är väl Mats Jansson, SAS-chefen. De överlevande hade huvud att från början stånga sig upp genom glastaket. Jösta räknas inte dit. Tidigt kände han utanförskap, sökte sig till naturen och ensamhet för att få tänka i fred. »Hemma var det bråk, fylla och stök«, har han sagt. Om han grundlade sin manodepressiva läggning på en stubbe i skogen är oklart. Men han var aldrig som någon annan.
När han lyckades komma in vid Dramatiska institutets filmskola hade han vresighet, jävlaranamma och en otrolig energi med i bagaget. Efter kortfilmen »Besöket« blev det Hollywood, succé med »Kejsaren« vid Berlinfestivalen, skandal med tv-serien »Furstespegeln«, men världen var för slät för ångvälten Jösta. Gradvis trampade han igenom.
Genialitet, manodepressivitet och alkohol är ingen bra grogg.
Anständigheten kräver att Svenska filminstitutets databas förses med rätt datum.
Prenumerera på Fokus!
41 nummer av Fokus för bara 995 kronor!
2013-25
2013-24
2013-23
2013-22
2013-21
2013-20
2013-19
2013-18
2013-17
2013-16
Kenneth Eneroth skriver: ”Vad ska man göra med alla dessa stökiga kulturpersoner, till på köpet en som gillade cowboykläder och pistoler, som på pin kiv snubblat bort sin begåvning och trillat död ner på köksgolvet?”
Min far Jösta Hagelbäck snubblade inte bort sin begåvning. Han skapade in i det sista. Han har haft flera konstutställningar på senare år och gjort kortfilmer, haft spelningar med sin latinamerikanska orkester, skrivit poesi. Enligt min mening är skapandet i sig viktigast, inte att de ”fina” kulturinstitutionerna tog sig an hans verk. Visst förtjänade han mer uppmärksamhet, men han njöt av att måla, skriva, spela gitarr, göra kort- och långfilmer. Vissa som ”misslyckas” lägger ner sina projekt, men det gjorde aldrig min far.
Och det du skriver om pistoler. Vapen var en symbol för pappa; tecknet mellan liv och död. Det handlade inte om machism eller att verkligen döda ett djur (han var en oerhört känslig och varm man som inte ens slog ihjäl flugor). Han fascinerades av vapnens skönhet, hade en väldigt vacker sabel en gång i tiden och det är inget ”skumt” (som du skriver) med det. Han samlade på en massa saker som var symboliska för honom: fjädrar, böcker om olika indiankulturer, smycken, gitarrer.
Jösta trillade inte ner på köksgolvet, var har du fått den uppgiften ifrån? Han var trött, lade sig att vila och somnade in i döden.
Tyckte du att du var rolig när du skrev: ”Genialitet, manodepressivitet och alkohol är ingen bra grogg.” Det tycker inte jag, det låter respektlöst. Däremot var det bra att du skrev: ”Anständigheten kräver att Svenska filminstitutets databas förses med rätt datum.”
Mvh Lina Hagelbäck
Tyvärr är det oundvikligt att det personliga hamnar i konflikt med det offentliga. Jag beklagar Linas reaktion, men jag ville ge en ärlig bild av Jöstas liv och strävan. För övrigt blev Filminstitutets databas snabbt rättad.
Kenneth Eneroth
Filminstitutet kan inte se att Gösta H var en till gång men så har det alltid varit med högryttare som inte kan se en som gör film om sanningen .En sanning som dom alldrig kommer i närheten av .
Vi kan alla se hur dom ser ,
att se den vanliga mäniskans värkliga liv .Så vad Gsta gjord ska ni vara tacksamma för .
Jag har varit nära GöstaH när jag var ung och var med i käjsaren.Gösta var för rak för överheten som inte tålde sanningen .
Hans film var sanna och sanningen är alltid svår .Han visade mäniskan som den är (sanningen).
Det tål inte vi alltid att höra .
Vad har vi nu för fillmer i sverge ,
ingenting om arbtares sanning ingen vågar visa den.
Jag vill bara skriva och säga att min bäste vän Jösta Hagelbäck är odödlig, via alla fina och grova minnen, hans ständiga sökandet efter nästa steg, nästa äventyr, nästa uppdrag; ett snäpp till, sa han jämt och så höjde hans egen ribba. Jösta somnade stilla i sin säng med drömmen om att ständigt skapa något nytt och bli förstådd. Tack till alla er som uppmärksammar honom.
Av en händelse fick jag veta att Jösta inte finns längre.
Jösta! Min granne under några år i Helenelund. Vad ledsen jag blir när jag läser att Jösta är död.
Var med som statist i Kejsaren och vi hade massor av trevliga stunder tillsammans med sång
o musik. Vi kom ifrån varandra när vi flyttade
till Spanien. Har tänkt på dig många gånger, du finns i våra hjärtan…alltid. Kerstin Ausin
R.I.P.
Tack Jösta för din fantastiska målning som finns i mitt hem. För mej o min familj finns du för evigt i din djupa fina målning.