Slätstruken rebell. Trots att han kommer från Wisconsins ekonomiska elit lyckas Paul Ryan utstråla enkel arbetarpersonlighet, vilket förväntas gå hem bland väljarna i den amerikanska mellanvästern.

INTpaulryan1

Mannen med planen

Hans kropp är byggd på ost och öl. Men Paul Ryan blev Romneys man för sin kompromisslösa högerhjärna.

När den kristna högerns politiska elit samlades i Washington på en konferens förra sommaren fick en av huvudtalarna, Paul Ryan, hård kritik av kristna aktivister för att han nämnt ateisten och den nyliberala fixstjärnan Ayn Rand som sin ideologiska förebild.

Efter att Ryan hållit ett tal om vikten av att fokusera på ekonomiska snarare än värdekonservativa frågor sprang en ung katolsk man från organisationen Faithful America efter honom med en bibel i handen och ropade:

– Kongressledamot Ryan, jag heter ­James Holst, jag är kristen, katolik precis som du, och jag skulle vilja fråga dig varför du baserar din budget på Ayn Rands extrema ideologi, snarare än de värderingar om ekonomisk rättvisa som finns i Bibeln?

Det tog Ryan nästan ett år att komma med ett tillfredsställande svar.

På våren 2012 började han nämnas som potentiell vicepresidentkandidat. När Mitt Romney besökte Wisconsin inför delstatens primärval visade sig de två ha god personkemi. Paul Ryan ansågs vara redo för den nationella scenen. Han behövde bara anpassa sitt budskap till den kristna högern.

I en intervju lyckades Ryan då förklara att hans budgetförslag inte alls stred mot katolsk tro, utan tvärtom var format av den. Tron hade lärt honom att staten inte borde göra något sådant som Gud kunde göra. En katolsk teolog kritiserade Ryan för att »medvetet missförstå« religionen i försök att motivera sitt »maniska hat mot staten«, men för många republikaner framstod Ryans förmåga att ena partiets ekonomiska höger med den kristna högern som en gåva från himlen. Längtan efter en ny republikansk ekonomisk politik har växt sedan George W Bush lämnade Vita huset och ingen personifierar den utvecklingen bättre än Paul Ryan.

Paul Ryan, i dag 42 år, formades under ­sökande tonår av filosofer som Rand, Friedman, Hayek och von Mises. Han läste den konservativa tidskriften National Review och anlände som ung idealist till Washington i början 1991, där han fick jobb hos Jack Kemp, den republikan som då arbetade mest envetet med att förvalta Ronald Reagans arv.

Trots att Ryan suttit i kongressen sedan 1998 ses han fortfarande som en upprorsmakare och rebell. Inför kongressvalet 2010 lanserade han sig som en del av en trio unga republikaner som skulle representera en radikal förnyelse. Trion kallar sig »Young Guns« och består utöver Ryan av Eric Cantor, från Virginia, och Kevin McCarthy, från Kalifornien. De vill »återvända till idealen vi tror på: ekonomisk frihet, begränsat statligt inflytande, livets helighet och familjevärderingar«. När republikanerna vann en historisk seger i kongressvalet ansåg de sin tes bevisad – i förlustvalen 2006 och 2008 hade partiet inte var tillräckligt renlärigt höger.

Cantor blev majoritetsledare i representanthuset efter valsegern 2010. Ryan presenterade ett ambitiöst budgetförslag, »The path to prosperity«, som under republikanernas primärval 2012 blev ett lackmuspapper – var man en »riktig« konservativ stod man bakom den.

Kärnan i budgeten är en rad kraftiga förändringar i de välfärdsprogram som demokraterna utvecklat sedan 1930­-talet. Medicare, sjukvårdsprogrammet för äldre, ska delvis privatiseras, anslaget för matkuponger till barnfamiljer med ekonomiska problem ska halveras. Han vill skära ner 800 miljarder dollar i Medicaid, sjukvårdsprogrammet för låginkomsttagare.

Dessa besparingar är förutsättningarna för en rad skattesänkningar som vida överträffar dem som Bush genomförde.

Ryan har sagt sig se den tyranni som skildras i Ayn Rands romaner i Obamas presidentskap, och han har kritiserat Obama för att ha »startat ett krig mot demokratisk kapitalism, individualism och frihet«. Lösningen är, enligt Ryan, att fler borde läsa Rands romaner, eftersom, »det är precis hennes sätt att tänka, att skriva, som behövs just nu«.

– Ska vi förbli ett land för företagsamhet och kapitalism, eller ska vi förvandlas till en europeisk socialdemokrati? sa Ryan på ett tal i fjol.

Hur kan dessa bitvis radikala idéer övertyga mittenväljare i vågmästardelstater som Wisconsin och Iowa?

Delvis genom att paketera dem som nödvändiga reformer, snarare än att tala om nedskärningar, hoppas republikanerna. Bara timmar efter Ryans utnämning tidigare i augusti i år skickade republikanernas kampanjkommitté ut mejl med talepunkter för hur förslagen bör presenteras:

»Säg inte ›välfärdsreform‹, ›privatisering‹ eller ›vi diskuterar alla tänkbara alternativ‹, utan säg i stället ›stärka‹, ›säkra‹, ›rädda‹, ›bevara‹, ›försvara‹«.

Men dessa talepunkter har inte hindrat en svallvåg av kritik från demokrater och liberala debattörer.

– Ryans budget skulle innebära en katastrof för medelklassen och fattiga. Medicare-kostnaderna skulle flyttas till pensionärer och han vill göra drastiska nedskärningar i Medicaid, säger Timothy Noah, journalist på liberala The New Republic och författare till boken »The Great Divergence«, om den växande ojämlikheten i USA.

Även från höger har det kommit invändningar.

David Stockman, budgetchef under Ronald Reagan i Vita huset, har skrivit att budgeten »saknar såväl trovärdiga siffror som tuffa policybeslut«. Enligt Stockman kommer Ryans »svävande kampanjretorik« inte leda till mycket mer än att de två rikaste procenten i landet blir ännu rikare.

Fast generellt gillar konservativa amerikaner Ryan. Internt ses han som en ­hyperintelligent policynörd som vågar ta de stora kliven för att göra något åt underskott och det ohållbara välfärdssystemet.

Den konservativa aktivisten William Bennett har kallat Ryan den viktigaste tänkaren i det republikanska partiet 2012, efter Mitt Romney.

Enligt Grover Norquist, den konservativa lobbyisten, är Paul Ryan viktigare än så.

– Om Romney blir president kommer Ryan skriva lagarna.

Paul Ryan kommer från Wisconsins ekonomiska elit, men det distrikt han representerar som kongressledamot är inget välbärgat område. Snarare är det ett av delstatens fattigaste – Rock County, och huvudstaden Janesville, där Ryan växte upp, är själva sinnebilden av den amerikanska mellanvästerns opretentiösa landsbygd.

Det är en värld av snöiga småstäder och spegelblanka insjöar, där man äter friterad ost till middag, dricker Miller Lite och köper storpack med cigaretter i kedjevaruhusen längs motorvägarna.

Ryan har bott i den världen hela sitt liv och han talar den amerikanska mellanvästerns språk:

– Min kropp är byggd på ost, bratwurst och Miller-öl.

Han har en förmögenhet på knappt 5 miljoner dollar – mestadels ärvda pengar – men är ändå betydligt bättre än Mitt Romney på att utstråla en enkel arbetarpersonlighet. 2008 vann Barack Obama stort i Rock County: 64 procent av rösterna, mot 35 procent för McCain. Men två år senare blev Paul Ryan omvald i distriktet och den kontroversiella, konservativa guvernören Scott Walker vann nyligen med stor marginal.

Genom att utse Paul Ryan till vicepresidentkandidat visar Mitt Romney sin analys: Presidentvalet 2012 kommer att avgöras i samhällen som ser ut som Rock County. Vita småstäder i mellanvästern, i delstater som Iowa, Ohio, Missouri och Wisconsin, där många av den vita lägre medelklass som röstade på Obama för fyra år sedan känner sig besvikna och är redo att prova något nytt.

Precis som Ronald Reagan på 1970-talet har Paul Ryan framställt sig som en modern nytänkare i ett parti som lider av att de uppfattas som bakåtblickande.

Han har ett pojkaktigt utseende och en lite punkig framtoning. Han börjar sina arbetsdagar tidigt på morgonen med ett stenhårt träningspass i gymmet på Capitol Hill, med Rage Against the Machine och Led Zeppelin strömmande ut ur hörlurarna. På fritiden ägnar han sig åt våghalsiga machosporter som bågskytte och fiske i Wisconsins forsar och floder, där han spettar fiskarna med spjut, eller fångar dem för hand.

Han har en uppenbar attraktionskraft bland konservativa kärnväljare, bland mellanvästern och även bland storstadens moderater som ser honom som en seriös intellektuell snarare än en religiös populist från Södern. Men han har även en attraktionskraft för låginkomsttagare. Han har jobbat som servitör och tränare på ett gym, säger Reihan Salam, konservativ debattör på National Review.

Salam jämför Ryan med den tidigare danska statsministern Anders Fogh-Rasmussen, som han menar också hade en anarkolibertariansk bakgrund, men framgångsrikt kunnat regera ett socialdemokratiskt land. Risken för demokraterna, anser Salam, är att de kritiserar Ryans idéer för Medicare, sjukvårdsprogrammet för äldre, mer än Medicaid, bidragssystemet för de fattiga.

– Det vore mer befogat att attackera Ryans plan för Medicaid, för där vill han faktiskt göra stora nedskärmingar. Anledningen är att Medicaid inte har samma politiska potens. De som oroar sig för nedskärningar i Medicaid är redan lojala demokrater, medan de som oroar sig för Medicare är mittenväljare, säger Salam.

Mitt Romney valde Paul Ryan för att han står just långt till höger. Romney saknar, i likhet med förlorande kandidater som John McCain och Bob Dole, en medfödd trovärdighet hos den mest konservativa högern. Samtidigt är det riskabelt att kampanja tillsammans med en så radikal högerpolitiker som Ryan.

Den moderata konservativa debattören David Frum är skeptisk till Ryans ökade inflytande i partiet och kallar honom för »2000-talets Barry Goldwater«, en referens till den kompromisslöst konservativa presidentkandidaten som ledde partiet till ett stort nederlag i valet 1964. Om Romney vinner med Ryan vid sin sida har han å andra sidan ett tydligt mandat för att regera med konservativ politik. Med en majoritet i kongressens båda kammare kan Obamas USA försvinna lika snabbt som det en gång kom.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1225 kronor!

2 comments

  • […] vanlig snubbe från Wisconsins landsbygd (som “byggt sin kropp på korv och öl” som han sade i min Ryan-artikel). Romney-kampanjen hoppas även att utrikespolitiken ska vara en valvinnare i dessa delstater. De […]

  • […] en anställd. Martin Gelin inleder i veckans nummer sin bevakning av presidentvalet i Fokus med en granskning av vicepresidentkandidat Paul Ryans ekonomiska […]