Ytterhögern på frammarsch

Med en månad kvar till EU-valet biter vänsterpolitiker på naglarna. Ytterhögern väntas få minst 25 procent av platserna i EU-parlamentet. Partigruppen Identitet och demokrati (ID), med bland andra Marine Le Pens gamla parti Nationell samling och tyska Alternativ für Deutschland, spås växa med 30 procent jämfört med valet 2019. Och även den andra partigruppen på högerflanken, European Conservatives and Reformists (ECR), spås gå kraftigt framåt. Gruppen består av exempelvis Sverigedemokraterna, polska Lag och Rättvisa och den italienska premiärministern Giorgia Melonis parti Italiens bröder. Tillsammans kan ECR och ID bli större än hela den socialdemokratiska gruppen, Socialists and Democrats (S&D).  

– Det kommer att bli svårare att hitta majoriteter, säger Göran von Sydow, chef för Sieps, Institutet för europaforskning. Prognoser från Sieps pekar på att parlamentets historiskt största parti, konservativa EPP,  kommer att öka sin storlek något. I den sitter de svenska Moderaterna och Kristdemokraterna. Den socialdemokratiska gruppen väntas däremot minska, liksom den gröna och den liberala gruppen.  

– Det innebär att EPP kan bli vågmästare. Hur kommer de att göra? Vilka koalitioner tänker EPP ingå? säger Göran von Sydow. 

Matilda Ernkrans (S), vice ordförande för riksdagens EU-nämnd, är inne på samma linje. 

– Allt beror på vad EPP väljer att göra, säger hon. 

Nu undrar svensken förstås: Kan det bli ett Tidö-avtal på EU-nivå? Svensken undrar kanske också hur det största partiet kan bli vågmästare? Fast EU-parlamentet står inte på Helgeandsholmen och det utser inte heller någon EU-regering i Bryssel. I Sverige samarbetar socialdemokrater och moderater sällan, men i EU är sådana samarbeten över partigränserna betydligt vanligare. Det har skapat stabilitet i församlingen med över 705 politiker (720 efter valet i juni) från 27 länder.  

När EPP och Socialdemokraterna i förra EU-valet 2019 tappade den majoritet de besatt tillsammans, blev det skakigt. Den liberala gruppen Renew Europe har varit mandatperiodens vågmästare, alltså den sorts politiker som både konservativa och socialdemokrater kan gilla, beroende på sakfråga. Så har EU-parlamentet också fått igenom både en stramare migrationspolitik och en ambitiös klimatagenda.  

Men hur blir det då framöver, i den kommande mandatperioden? 

– Jag är väldigt orolig, säger Matilda Ernkrans.  

– Vi kommer inte samarbeta med högerpopulister. Och det bekymrar mig att Ursula von der Leyen har öppnat för samarbete med ECR, alltså gruppen där Sverigedemokraterna sitter.  

Göran von Sydow ser också en annan möjlig utveckling: 

– Grupperna förändras i samband med val och en snackis är om ECR och ID kommer att slå sig ihop efter valet. Då får de fler rapportörsposter och mer talartid, säger han.  

– Hur parlamentet ser ut präglar dessutom vilka förslag Kommissionen lägger fram. De vill ju inte komma med något som är chanslöst i parlamentet. 

Man kan förstås undra över hur pass väl EU-parlamentets ljusblå storstadsmoderater à la Tomas Tobé kan synka med representanter från den franska bonderörelsen, den som blockerade infarterna till Paris med traktorer veckor i sträck i vintras i protest mot EU:s jordbrukspolitik. Men räknar man mandaten i Sieps valprognos ser läget mindre dramatiskt ut. Även i det nya parlamentet skulle EPP samla en majoritet tillsammans med socialdemokrater och liberaler och få 406 av de 720 platserna. 

Fast Bryssel är inte Stockholm. Partidisciplinen är sådär. Minskade marginaler kan göra skillnad.  

– Det krävs bara att några större enskilda partier går emot för att hindra en majoritet, sånt har hänt, säger Göran von Sydow.  

De politiska förändringarna då? 

– Jag är mest orolig för Rysslandsfrågan, säger Matilda Ernkrans.  

Oron är begriplig. Högerpopulisterna låter knappast som Winston Churchill på sin tid som alltid var misstänksam mot Moskva. I Sverige har Jimmie Åkesson sagt att stödet till Ukraina har en övre gräns och borde få en egen budget.  

I EU-parlamentet skulle Ukrainastödet från EPP och grupperna vänster om dem kunna räcka fram till nästa EU-val 2029, om valprognoserna står sig. Bland högerpopulisterna finns även Rysslandskritiker och det rysslandsvänliga ungerska partiet Fidesz har inte släppts in i partigruppen ECR. Europarådet, alltså medlemsstaternas regeringar, kan därmed bli ett större problem än EU-parlamentet om högerpopulistiska, rysslandsvänliga regeringar röstas fram.   

Klimatpaketet då, EU:s gröna giv och Fit for Fiftyfive? Som Göran von Sydow på Sieps säger; mycket lagstiftning är redan antagen. Och beträffande flyktingfrågan tror Matilda Ernkrans att migrationspakten håller. Den blev klar i januari och EU-kommissionen fick ge sig. Att få igenom en tvingande bestämmelse om att medlemsländerna ska ta emot flyktingar solidariskt enligt ett kvotsystem var omöjligt. Varje land har nu i stället rätt att köpa ut sig för två miljoner kronor per flykting. Men modellen tar inte höjd för vad som händer om en ny flyktingkris utbryter. Och om alla länder vill köpa ut sig, vad händer då med flyktingarna? Eller om det bara blir fattiga länder som tar emot flyktingar, på grund av pengarna, vad säger befolkningen i de länderna då? När nya migrationsbeslut måste fram riskerar axeln EPP-Socialdemokraterna-Liberalerna ändå att knäckas.  

I en nyss utkommen rapport från Timbro med ett index för auktoritär populism visar statsvetaren Andreas Johansson Heinö att de nationalkonservativa partierna i Europa har vuxit stabilt i 30 års tid. Oavsett politisk historia. Oavsett hur de andra partierna har agerat. 

– Förklaringen är det politiska innehållet. Samma sorts förslag och argument går hem i land efter land. Det finns en efterfrågan på invandringskritik, på nationalism, på EU-skepsis och anti-elitism. Sverige är i dag ett av bara fyra europeiska länder av totalt 31 som inte har haft ett sånt parti i regeringsställning, säger Andreas Johansson Heinö.  

En trend är också att EU-skepsisen har blivit ”mjuk”.  

– Många av de högerpopulistiska, nationalistiska partierna har backat från utträdeskrav och blivit mer pragmatiska. Det blev påtagligt efter Brexit, givet svårigheterna för Storbritannien. Rysslands krig mot Ukraina har också påverkat. Nu använder man i stället EU för att driva sina frågor. De har flyttat nationsgränserna till EU:s yttre gräns, säger Johansson Heinö.  

– Att vara svensk, det var förr att vara icke-dansk. Så är det inte längre. Från ett nationalistiskt perspektiv är det många som uppfattar att vi är en del av en västerländsk civilisation som nu är hotad av krafter utanför. Europa är inte längre ett hot mot vår identitet, vi är en del av det, det är så man resonerar.  

Han pekar samtidigt på splittringen i den sortens partier. 

– Framför allt när det gäller Ryssland.  

 ***

Läs även: Så lyckas du som EU-parlamentariker

Läs även: Har Folklistan en chans?