tavlan

Tavla nr 3066

Så hjälpte svenska utrikesdepartementet Adolf Hitler att komma över ett favoritkonstverk.

Bara dagar efter Nazitysklands fall gjorde några amerikanska soldater en makaber upptäckt i en ålderdomlig saltgruva ovanför den lilla österrikiska byn Altaussee. Gömt bakom den sprängda ingången vilade tiotusentals tavlor. Det rörde sig om flera av konsthistoriens främsta mästerverk, såsom Johannes Vermeers »Astronomen«. Stulen från den franska Rothschildfamiljen i Paris. På en smutsig madrass låg Michelangelos marmorskulptur »Bryggemadonnan«. Panelerna i bröderna van Eycks berömda »Gentaltaret« från 1400-talet var staplade i en hög. Verken ingick i Adolf Hitlers personliga konstsamling, en samling som hade skapats genom plundringar över hela Europa. Konsten hade tagits från familjer som förföljts, fördrivits eller mördats, eller från museer som bränts till marken. Några hade förvärvats genom mer eller mindre tvingade köp, som bland annat betalats med royaltyn från »Mein Kampf«. Det var en konstsamling byggd på ett folkmord.

Samlingen skulle inhysas i Hitlers hjärteprojekt – Führermuseet, ett jättelikt konstmuseum i staden Linz i Österrike. Hitler hade tillbringat sina ungdomsår där, en tid som han senare beskrev som den lyckligaste i sitt liv. Det var här han enligt egen utsago hade upptäckt konsten, arkitekturen och Richard Wagner. I slutet av 1930-talet drog Adolf Hitler, med hjälp av arkitekterna Albert Speer och Hermann Giesler, upp de storslagna planerna för Linz. Staden skulle omvandlas till ett »germanskt Florens«, fyllt av teatrar, biografer, bibliotek och operahus. Det stortyska rikets kulturella centrum där Führermuseet skulle utgöra kärnan, en andlig manifestation av den germanska rasen. Samlingen skulle dels bygga på de klassiska mästarna, med tyngdpunkt på »nordeuropeiska« konstnärer som Rembrandt van Rijn, Johannes Veermer, Albrecht Dürer och far och son Cranach. Men Adolf Hitler planerade också att omstöpa konsthistorien och lyfta fram de konstnärer han själv ansåg hade förfördelats. Hit hörde de sydtyska och österrikiska 1800-talsmålarna. Såsom Arnold Böcklin, Franz Stuck och Eduard von Grützner. Konstnärer vars bildvärld Hitler själv hade vuxit upp med och vars stil han själv försökt efterlikna när han före första världskriget sökte in till konstakademin i Wien.

Bland de tusentals tavlorna som hittades i gruvan i Altaussee fanns en som gick de flesta betraktare förbi. Tavla »Nr. 3066«. Det var inte ett mästerverk av Rembrandt, Rubens eller Veermer, men ett verk av en konstnär som Adolf Hitler hyste särskilt starka känslor för: Franz von Lenbach. Han tillhörde realismen och blev i slutet av 1800-talet berömd för sina porträtt av tidens tyska storheter som Otto von Bismarck, Richard Wagner, Franz Liszt och kejsaren Vilhelm I. Järnkanslern Bismarck lät sig porträtteras inte mindre än hundra gånger av von Lenbach. Hitler skulle senare komma att äga ett flertal av dessa porträtt, varav ett hängde i hans alpbostad Berghof. Hans uppskattning av Franz von Lenbach låg onekligen i vilka personer han porträtterade, men det var inte den enda anledningen. Att Adolf Hitler nekades inträde till konstakademin sas vara hans oförmåga att avbilda människor, och von Lenbachs konst blev troligtvis ett slags kompensation för hans eget tillkortakommande.

Anmärkningsvärt med tavla »Nr. 3066« var att den porträtterade personer som borde ha gjort den omöjlig. Tavlan med titeln »Herr und Frau, doppelbildnis« (Man och fru, dubbelporträtt), avbildade den tyska matematikern och konstnären Alfred Pringsheim och hans hustru, skådespelerskan Hedwig Pringsheim. Båda med judiskt påbrå.

Att porträtt av judar kunde ingå i Hitlers samling var dock ett uttryck för att nazisterna ibland lade större vikt vid konstnären än motivet. Det var inte minst sant i fallet med Rembrandt, som var den av nazisterna kanske mest eftertraktade konstnären. Han porträtterade ofta Amsterdams judar och även motiv från Gamla Testamentet.

Men det verkligt anmärkningsvärda med tavla »Nr. 3066« var inte att den visade ett par med judiskt påbrå – utan att den hade kommit i Adolf Hitlers ägo genom svensk försorg.

Tavla »Nr. 3066« hade hamnat i Linz-samlingen 1943, när den förvärvats från Haupttreuhandstelle Ost, en myndighet som hanterade konfiskerad egendom. Myndigheten hade grundats av Hermann Göring för att stjäla egendom från polska och judiska medborgare och sälja denna till ledande nazister och de tyska nybyggare som skulle utvidga tyskarnas »lebensraum« i öst.

Priset för tavlan var åttahundra tyska riksmark, ungefär trettiotusen kronor i dagens värde. En summa som knappast reflekterade tavlans verkliga värde. Vid samma tid hade Hermann Göring betalat sjuttiofyratusen riksmark för en von Lenbach på en öppen auktion. Att nazisterna ofta »köpte« konfiskerad konst var ett utslag för den legalistiska formalitet de var besatta av. Stölden skulle med andra ord se »laglig« ut.

Enligt de tyska konfiskeringsdokumenten hade »Herr und Frau, doppelbildnis« före kriget ägts av Franziska Rothenberg, en polsk kvinna av judisk härkomst som var bosatt i Wien. När Österrike i mars 1938 annekterades av Nazityskland tvingades hon fly till Kraków i Polen. Rothenberg som ägde en relativt omfattande samling med konst anade förmodligen vad som skulle hända med egendomen om den föll i nazisternas händer. Därför deponerade hon fyrtiofem tavlor och fem mattor hos det polska generalkonsulatet i Wien, i hopp om att de skulle vara säkra där. Lite mer än ett år senare, i september 1939, startade andra världskriget med det tyska anfallet på Polen. Ett land som under tysk och sovjetisk ockupation skulle upphöra att existera, vilket också gällde för utlandsbestickningarna – inte minst de som låg inom Nazityskland. Men då Sverige påtagit sig ett så kallat skyddsmaktsuppdrag åt Polen, hade all egendom på det polska konsulatet i Wien överlämnats till det svenska generalkonsulatet i staden. Med i överlämningen följde också Rothenbergs konstsamling.

Adolf Hitler var besatt av konst som en andlig manifestation av den germanska rasen. Här visar han Hermann Göring »The Falconer«, en målning av den österrikiske 1800-talsmålaren Hans Makart.

Franziska Rothenbergs öde i Polen är okänt, men det mest sannolika är att hon gick under tillsammans med nittio procent av den polska judiska befolkningen, då tre miljoner människor mördades. Det skulle dröja femton år, till 1954, innan någon efterfrågade Rothenbergs konstsamling. Då skickade en kvinna vid namn Antoinette Korn, som var bosatt i Paris, ett brev till utrikesdepartementet. Hon var ensam arvinge till Franziska Rothenberg och bad att få veta vad som hänt med samlingen, en fråga som de svenska myndigheterna hade svårt att svara på. En utredning startade, som visade att konsulatet redan i oktober 1939 återlämnat tavlorna och en matta till Rothenbergs fastighetsförvaltare Franz Wache, som hade anförtrotts att hyra ut hennes lägenhet i den fastighet som hon också var delägare i.

Fastighetsförvaltaren hade i Rothenbergs frånvaro begärt att få kvittera ut hennes konst från konsulatet, då det skulle göra det lättare att »hyra ut lägenheten på fördelaktigare villkor«. Något som konsulatet, utan Franziska Rothenbergs godkännande, gick med på. Verken hämtades ut och signerades av hennes före detta hushållerska.

Antoinette Korn menade att det svenska konsulatet inte hade haft någon befogenhet att lämna ut verken och krävde ersättning för samlingen. Ett krav som ignorerades från svensk sida. UD menade att man gjort rätt som utlämnat tavlorna till fastighetsförvaltaren. Korn fick aldrig någon kompensation från svenska myndigheter och inte heller någon ursäkt för utlämnandet. Trots att UD i ett brev till henne 1958 medgav att man borde ha skyddat egendomen:

»I avsikt att såvitt möjligt skydda enskilda personers intressen torde man emellertid från svensk sida ha underlåtit att till de tyska myndigheterna utlämna enskild egendom.«

Utanför konsulatets väggar hade Franziska Rothenbergs egendom varit skyddslös. 1942 konfiskerades den och hamnade hos Haupttreuhandstelle Ost. Året därpå såldes »Herr und Frau, doppelbildnis« till Hitler-samlingen och registrerades som »Nr. 3066«.

Paradoxalt nog var det förmodligen detta köp som gjorde att målningen efter kriget kunde återlämnas till Antoinette Korn. Hitlers konstsamling, liksom återfunnen konst från hela Tyskland, samlades efter kriget upp i München och registrerades. Enligt arkiven från The Munich Central Collecting Point, som programmet hette, var tavla »Nr. 3066« den enda som återlämnades till Korn från Rothenberg-samlingen. Hon fick tillbaka tavlan 1957.

Händelsen lyftes fram i en utredning av utrikesdepartementet 2002, som hade initierats av Anna Lindh. Men Rothenberg-fallet gavs ingen större uppmärksamhet, och nämndes bara på några sidor i den hundrasidiga rapporten. Utredarna brydde sig inte heller om att gräva djupare i vart Rothenbergs samling hade tagit vägen när den lämnat det svenska konsulatet. De hade förmodligen inte gillat vad de funnit.

Fakta | Hitlers favoriter

När Hitler skulle skapa sitt museum, Führermuseet, i staden Linz i Österrike ville han inte bara få med konstverk av klassiska mästare utan också lyfta fram sydtyska och österrikiska 1800-talsmålare, däribland Franz von Lenbach. Linzprojektets förste direktör, Hans Posse, undvek att köpa in dessa målare, då han inte ansåg att de nådde upp till standarden på resten av samlingen. Efter Posses död 1942 tillsatte dock Hitler en direktör som var betydligt mer välvilligt inställd till hans konstnärliga idoler. I slutet av kriget bestod Linz-samlingen av närmare 5 000 konstverk, varav ett stort antal tyska 1800-talsmålare som skulle tillägnas ett centralt galleri i Hitlers museum.

Fakta | »Man och fru«

Tavlan som svenska UD utlämnade till Nazityskland hade titeln »Herr und Frau, doppelbildnis« (»Man och fru, dubbelporträtt«), och avbildade den tyska matematikern och konstnären Alfred Pringsheim och hans hustru, skådespelerskan Hedwig Pringsheim. Båda judar. Tavlan är knappt en meter bred och 70 centimeter hög. Under 1930-talet, när paret var i åttioårsåldern, lyckades de emigrera till Schweiz tack vare sina goda kontakter med kretsar som stod nazitoppen nära. Alfred Pringsheim hade bland annat varit en av Richard Wagners mecenater. Parets dotter, Katia, var gift med författaren Thomas Mann.

Anders Rydell är aktuell med boken »Plundrarna: Hur nazisterna stal Europas konstskatter« på Ordfront förlag.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1325 kronor!

2 comments