u02_raw_160901_219-1

Långvägare i svensk film

I två decennier har SF:s programdirektör Sture Johansson bestämt vad svenska folket ska se på bio.

Sture Johansson pratar snabbt. Vi möts på Götaplatsen i hjärtat av Göteborg. För ett år sedan öppnade SF Bio en biograf med inriktning på smalare film här, och han berättar entusiastiskt om profileringen. Förhandsvisningarna av dokumentären om fotografen Robert Mapplethorpe gick här, och »The Danish girl« med Alicia Vikander visades i flera salonger efter att hon vunnit en Oscar. Samma filmer kunde göteborgarna också se ett stenkast nedåt Kungsportsavenyn, på den oberoende biografen Bio Roy. Liksom många andra små biografer tycker de att SF Bio har för stort inflytande på marknaden. Men det håller inte Sture Johansson med om.

– Jag förstår vart man vill komma med det resonemanget, men jag kan inte styra var en distributör väljer att lägga sin film.

Sture Johansson gick från att sopa popcorn och riva biljetter på Nya Ritz i Stockholm till att bestämma vilka filmer som ska visas på större delen av Sveriges biografer. Han har varit programdirektör på SF Bio i snart 20 år och är, enligt en omröstning arrangerad av Göteborgs filmfestival, fjärde mäktigast i Filmsverige efter Svenska filminstitutets vd, kulturministern och vd:n för Film Väst. Hans största huvudbry just nu är regeringens nya filmpolitik, som innebär slutet för filmavtalet som styrt svensk filmmarknad sedan 1960-talet. »Rent maktmissbruk« kallar han den. Bland annat kommer man att plocka bort de 10 procent av biljettintäkterna som tidigare gått till svensk filmproduktion, och höja biljettmomsen från 6 till 25 procent.

– Det blir tufft för oss, men för småbiografer är det katastrofalt. Det Harry Schein gjorde med filmavtalet, att låta 10 procent gå direkt tillbaka till produktionen, var genialt. Nu ska vi få pengar ur statsbudgeten som alla andra. Finns det någon garanti för att de pengarna verkligen går till svensk film?

Men Svenska filminstitutet, som nu får större inflytande, verkar ändå vara nöjt?

– Tyvärr. De som har varit med och fattat beslutet på institutet saknar tillräcklig kunskap om branschen. Det är obegripligt, folk står och skriker på barrikaderna, men man lyssnar inte.

SF Bios nästan monopolliknande ställning på den svenska biografmarknaden cementerades när den konkurrerande kedjan Astoria Cinemas, tidigare Sandrews, gick i konkurs 2007. Nummer två är Svenska bio, som till 49 procent ägs av SF Bio. Resten äger Peter Fornstam, som också sitter i SF:s styrelse.

Sture Johansson började som 18-åring i mitten av 1970-talet riva biljetter på Ri-teatrarna i Stockholm. Han hade så mycket åsikter om servicen och utbudet att han till slut värvades till drifts- och programsidan. Ri-teatrarna  arrenderades av ett ekonomiskt svajigt Europafilm 1981, som sedermera köptes upp av Bonnier och fusionerades med ett lika förlusttyngt SF 1984. Sture Johansson fick ansvar för programsättning, nyetableringar och drift av alla SF-biografer på landsorten mellan Jönköping och Luleå. De flesta av biograferna var nedgångna singelbiografer som behövde moderniseras.

– Det fanns många spännande tankar att ta in då, till exempel studier som visade att ögat mådde bättre av att titta nedåt från en gradäng än uppåt från en platt golv, minns han.

Biljettkassan datoriserades, personalen vidareutbildades och plötsligt kunde man välja på tre filmer en julhelg i Luleå, i stället för en enda. Samtidigt blev kraven från amerikanska distributörer hårdare. Allra helst ville de att biografer skulle binda upp sig för  filmer för en längre period, oberoende av hur sedda filmerna blev. Många biografer kämpade för att gå runt. Sture Johansson åkte till Hollywood och gjorde det han gör bäst: pratade.

– De tyckte att jag var en uppstickare, men jag kunde med räkneexempel förklara vår position och vårt nya tankesätt. Vi var tvungna att börja respektera varandra mer.

1998 var Bonniers stora omorganisering av SF klar, och biografverksamheten samlades under bolaget SF Bio AB med Sture Johansson som programdirektör. Samma år kom räddningen för svensk film, i alla fall om man ska tro Sture Johansson.

– På 1990-talet hade de flesta svenska filmskaparna ett stort Bergmankomplex. Missförstå mig inte, jag älskar Bergman, men många svenska filmer som kom då var mörka och tunga. Men så kom »Fucking Åmål«. Den tog sig ur det tungrodda, och hade så många bottnar. Vi lät den gå i ett par veckor, och ryktet om den började sprida sig. Tredje veckan small det bara till.

»Fucking Åmål« återuppväckte Sture Johanssons intresse för svensk film. En snabbtitt på kommande premiärer under hösten och vintern visar dock att bara 8 filmer av totalt 81 är svenska.

– Vi har aldrig visat så mycket svensk film som vi gör nu. Men åtta svenska filmer under ett halvår är för många, de konkurrerar ju med varandra. Det är en utmaning att få svenska filmskapare och distributörer att använda hela året och inte bara släppa allt under hösten och runt jul. Det ska finnas svensk film hela året.

Du har väl ändå stor makt över hur filmerna läggs?

– Nej, jag har inte så stor makt. Det är ett samarbete mellan distributörerna och SF Bio. Det finns producenter och distributörer som tycker att det var bättre när de kunde gå till Sandrews. Jag hade kanske föreslagit ett datum som de inte gillade, då gick de till Sandrews och så fick vi två svenska filmer samma datum. Då gick det åt pepparn för en.

Sture Johansson ser det som en seger att producenter och distributörer inte längre är rädda att prata om filmer som kommersiella produkter. Han hävdar att SF aldrig har varit så konkurrensutsatt som i dag. Men hoten stavas inte Sandrews eller Astoria, utan Netflix och HBO.

– Vi måste kämpa för att nå igenom mediebruset. Visar man inte de stora amerikanska actionfilmerna, då har man inte heller råd att visa det som är smalare. Det är roligt att se 300 personer komma ut från »Tarzan«, lite gladare. Att se ett starkt drama, som franska »Sommaren -71«, är en helt annan upplevelse som också ska finnas . Den stora utmaningen är inte att göra en bra film, utan att få folk att hitta till den. 

Prenumerera på Fokus!

Fokus, 144 kronor per månad!