Det var en pessimistisk Mario Vargas Llosa som framträdde på bokmässan. Kommersen har trängt undan den värdefulla konsten. Och folk vet inte längre vad kvalitet är. Bara en sak kan, enligt Vargas Llosa, rädda vår förtappade tid: den traditionella kultursynen.

Resonemanget gick igen när Johan Lundberg, Axess chefredaktör, ledde ett panelsamtal med konstnären Marianne Lindberg De Geer, Thomas Steinfeld, kulturchef på Süddeutsche Zeitung, och Anna Brodow Inzaina, konstkritiker i SvD. Kvartetten enades om att det är priset och marknaden, inte kvaliteten och kritikerna, som bestämmer den nutida konstens värde. Och att det gått lite väl långt när en tysk delstat rymmer 20 museer för samtidskonst (alla med sin beskärda del av Pollock).

Men när analys övergått i gnäll opponerade sig Marianne Lindberg De Geer.

– Jag tycker att det är tråkigt att ni säger att samtidskonsten är dålig på ett sätt. Att det gamla är bättre. Vi har den värld vi lever i. (…) Så här har samtidskonsten liksom lyckats förhålla sig till alla de här parametrarna: det globala …

Johan Lundberg avbryter.

– Det kanske speglar en dålig värld.

Det är denna om inte dåliga, så i alla fall, i Lundbergs ögon, trångsynta värld som den nya antologin »Under omprövning« vill spränga. Eller snarare den totala konsensus han tycker sig se kring rådande konst-ideal. Här kan allt vara konst. Det estetiska (hantverket, det vackra) har tagits över av innehållet (det normbrytande, ofta fula).

Johan Lundberg, som är redaktör för antologin, är medveten om att han är ett rött skynke för många. Att han i debatten blivit synonym med en reaktionär konstsyn och livsåskådning.

I förordet vill han lugna läsaren. Huvudsyftet med antologin är »inte att propagera för figurativt måleri, wienklassicistisk musik, formbunden poesi eller andra utpräglat traditionsbaserade kulturyttringar«. Fast lugnet infinner sig ej. Särskilt inte när texter inleds så här: »Om det inte vore för Lenin, Hitler, Stalin, Mao och Pol Pot, skulle Le Corbusier räknas till 1900-talets stora monster.« Theodore Dalrymple, författaren till »Den inhumane Le Corbusier«, menar att den modernistiske arkitekten gjorde mer för att ödelägga det brittiska stadslandskapet än Luftwaffe. Och i »Flykten från skönheten« uppmanar Roger Scruton oss att vända ryggen åt den vanhelgande postmodernismen, och hänge oss åt »skönheten, som skänker oss sällskap och hemkänsla«.

Jag är den första att sörja okänsligt skövlade stadskärnor, eller irriteras över amatörmässigt gjorda skulpturer som tillbes på Charles Saatchis galleri i London.

Konsten, dess kvalitet och värde bör diskuteras mer, inte mindre.

Men när ord blir till påstridiga insekter, smäller jag helst till dem. Eller flyr därifrån.

»Under omprövning – en antologi om konst, kanon & kvalitet« ges ut på Atlantis.

Jag tillbringade söndagen med författaren Kerstin Thorvall. Kände hennes tunga morgonrock i en ovädrad södermalmslägenhet. Skrattade åt hennes sarkasmer. Kröp in i hennes bittra klagan (psykiatern är oengagerad, hemtjänsten dålig och sönerna snåla med besök). Boken »Dagarna med Kerstin«, i vilken Åsa Mattsson samtalar med en ålderstigen Thorvall några år innan hon gick bort, gjorde mig dyster.

Inte så mycket för att Kerstin Thorvall framträder som en narcissistisk och manipulativ person, och dålig förälder. Det finns många av den sorten. Detta är heller inget nytt. När en av sönerna, Gunnar Falk, häromåret talade ut i numera nedlagda Vi Biografi var det utan nåd: »För henne fanns bara ett jag, som krävde att andra slaktades.«

Thorvall levde ut sina ångestattacker och lustar. Hade sex med unga män. Stack från familjen och lämnade lappar på köksbordet. Och när hon sedan skrev om sina utsvävningar slog de manliga kritikerna tillbaka med full kraft. »Det mest förbjudna«, som kom 1976, fick Expressens Björn Nilsson att komponera de berömda raderna: »Kjolen åker upp och ner, upp och ner. Säga vad man vill om Kerstin Thorvall, på latsidan ligger hon inte.«

Samtalet i boken kretsar mycket kring intervjuoffrets utlevande sätt – att hon inte bad om ursäkt för att hon var kvinna, medelålders, kåt – och hur detta inspirerat andra kvinnor att frigöra sig. Och att domen blev hård, för att hon var kvinna. Hade Thorvall hetat Bergman hade ingen brytt sig om att hon var en kass förälder.

Så sant, så sant.

Det som blir särskilt tydligt med boken är hur effektivt bilden av den lidande konstnären plöjer sin väg. Fortfarande. Konstnärsmyten är inte alls död. Ta bara den enorma industri av böcker och filmer som tornat upp kring den engelska författaren Virginia Woolf. Och fundera på hur stor den hade varit om hon inte fyllt sina fickor med sänke den där marsdagen 1941 och vandrat ut i River Ouse.

Det fascinerar också mig, berättelser om den hypersensibla själens kval. Därför min dysterhet, på något plan känner jag mig medskyldig till alla plågade söner, döttrar, makar.

I »Dagarna med Kers­tin« märks en nära nog besatthet av andra stora författare. Strindberg. Han gjorde så. Marguerite Duras. Hon gjorde så. Släktskapet konstnärerna  emellan tas som en självklarhet. Också deras självuppfyllande lidande. På många sätt verkar Åsa Mattsson vara så absorberad av dessa jämförelser att hon glömmer att rota i det riktigt ironiska. Att Kerstin Thorvall, gammal, bitter och ensam som hon till slut blev, själv föll offer för en konstnärsmyt hon tidigare burit som en krona.

»Dagarna med Kerstin« av Åsa Mattsson och fotograf Caroline Roosmark ges ut på Norstedts.

Det gick inte att ta miste på upphetsningen i min vän musikkritikerns röst när han förstod att jag hade gått i samma filmvetarklass på universitetet som serietecknaren Mats Jonsson. Och besvikelsen när jag förklarade att vi inte alls umgicks och att jag inte figurerade ens som statist i hans kultförklarade »Hey Princess«.

År 2002 kom Mats Jonssons själv-biografiska serieroman, som utspelar sig i rökdimmorna på Filmhusets lunchrestaurang, i studentrummets skräpiga hångeltillvaro och på indiepopsöder-krogen Hannas i Stockholm. I ett enda slag gjorde den honom till 90-talets och Expressen Fredag-generationens mest träffsäkra uttolkare. Och överstepräst bland alla de indiepoppare, rockkids, synthare och gothare som då befolkade östra och mellersta Södermalm.

Med lite åldersdistans blir Mats Jonssons sardoniska vardagsbetraktelser än bättre, än festligare, märker jag vid en omläsning av »Hey Princess« (aktuell som nyutgåva, Galago). Stadiet »ung, pank, olyckligt kär och obscent självupptagen« är sedan länge passé, nu återstår bara igenkänningen, inte skammen.

Att »Hey Princess« släpps på nytt har med den fristående uppföljaren att göra, »Mats kamp«. I den har Mats blivit 28, flyttat ihop med sin kärlek Victoria och håller på att växa upp, något. Men han plågas av tanken på att vara en föredetting. I en serieruta hytter Mats med näven framför nyöppnade restaurangen »A la Turka« som flyttat in där Hannas tidigare låg: »Och just när jag ritade en generationsroman om indiekulturen, så dog den!«

Mats Jonssons underfundighet och träffsäkerhet är intakt. I alla fall nästan. Mats kamp är, liksom Knausgårds, en kamp om det där så uttjatade att få vardagen att gå ihop som småbarnsförälder. Mats blir nämligen pappa, till Ellen. Och där någonstans blir teckningarna emellanåt för slitna: de sömnlösa nätterna, relationsbråken, dagishämtningarna …

Fast så plötsligt, mitt i allt det där, bränner samhällskritiken till – livet på föräldrakooperativet »Tok-klok« är en uppvisning av konsumtionssamhällets mesta förlorare: barnen. Som skolas till statustänkande och loja värderingar.

I »Mats kamp« blottas föräldraskapets riktigt svåra utmaning: att inte tappa det mentala greppet. Att inte ge vika för uppförandekodex och duktighetshets. Och att inte tappa orden. Att berätta om den glädje ett barn ger en, utan att falla ner i schablonen, och förminska både sig själv och sitt barn, går det överhuvudtaget?

Det är som om Mats Jonsson, tids nog, inser sin begränsning och i stället för att brista ut i en kärleksbalad till sin dotter, avslutar med en svart, värdig serieruta. Och ordet: »Tack«.

»Mats kamp« och nyutgåvan av »Hey Princess« ges ut på Galago förlag.

För några år sedan åkte journalisten Björn af Kleen runt i landet och intervjuade delar av den svenska godsägaradeln. De som befolkar de anrika slotten och herresätena, och ­heter saker som Gyllenkrok, Wrangel, Piper, Cronstedt, af Petersens.

Resultatet blev boken »Jorden de ärvde«, vilken tecknar bilden av en snorrik och privilegierad samhällsklick. Enligt af Kleen äger adeln söder om Dalarna en yta långt större än Gotland. Familjens egendomar kan hållas intakta med stöd av ett feodalt system – fideikommiss – som ger äldsta sonen rätt att ärva hela härligheten. Döttrarna får nada.

Trots att systemet sedan länge är formellt avskaffat, förlängs fideikommiss till höger och vänster i vårt avlånga land av moderna politiker. Sossarna är de största fideikommisskramarna, lojalt stöttade av institutioner såsom Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet.

Kulturhistoriskt värdefulla saker mår bäst av att stanna inom egendomen, och adeln och patriarkerna kan det där med att förvalta kulturarv, ser ni!

Samma grevar och grevinnor intar scenen på Stockholms stadsteater, i en samtida bearbetning av Ludvig Holbergs klassiska komedi »Jeppe på berget« där Björn af Kleens bok använts som inspirationskälla. Pappa baron (mästerligt spelad av Sten Ljunggren), hans två söner, och – gudbevars – dottern är ute och slänger med jaktpiporna på sina ägor när de hittar den stackars fattiga och försupna och av sin fru sönderslagna »bonnjäveln« Jeppe sovandes ute på åkern. Baronen vill spela honom ett spratt, och den äldste sonen kommer med ett förslag som roar honom: de ska klä upp bonden, låta honom tro att han är baron, och sen lägga tillbaka honom på åkern igen.

Historien kan vi: »Baronen« Jeppe blir samma otrevliga despot som han själv tidigare så föraktat: girig och elak. Han slår sina »tjänare« (sönerna och pappan utklädda) och våldtar dottern. Efteråt är pappa baron ändå nöjd med sensmoralen: Se barn vad som händer med den som går från »skiten till eliten«!

Roligast på scen är adelsfolket – deras stroppighet och totala brist på självdistans. Värre är det med den fattiga bondens fixering vid John Lennons »Working Class Hero«, då sätter förutsägbarheten in.

»Jeppe på berget« lär ge nytt bränsle i debatten om teaterns förlorade själ. Så sent som i helgen påminde Nils Schwartz (20/8, Expressen) i en recension av en dramatiserad Kjell Johansson-roman om den sjuka patientens diagnos: »den svenska teatern har slutat tro på sig själv«.

Fakta från Björn af Kleens bok rabblas styvmoderligt och sporadiskt under pjäsens gång, och jag är glad att jag läst boken innan jag satte mig i salongen. Stadsteatern bjuder inte direkt på någon fördjupning i frågan. Ändå sätter jag hopp till att pjäsen ska blåsa liv i debatten om fideikommissets kvarleva (när boken släpptes slukade en arg barons stämning av af Kleen mediernas uppmärksamhet).

I slutscenen tar greven med sig sin förstfödde son för att se till godsets kultur­arbetare: korna. Inga kor, inget öppet landskap, ingen kultur, säger han.

I dessa tider lever vi.

»Jeppe på berget« har premiär i morgon fredag på Stockholms stadsteater. I regi av Ole Anders Tandberg.

Först fixar man det där goda kaffet, och sen – förväntan, salighet och snopenhet. Att bläddra igenom bokförlagens höstkataloger får betraktas som en högtidsstund för den lässugne. Framtiden, som tills nu legat där likt en osmörad macka, fylls genast med alla möjliga tänkbara pålägg (tankar, berättelser, debatter). Den här gången har branschtidningen Svensk Bokhandel dessutom proklamerat att det ser ut att bli den starkaste bokhösten på länge. Och ja, förväntan får sitt. Katalogerna är tjocka. Av krisstämningen som tidigare förpestat bokbranschen märks intet.

Saligheten närs av kvalitetsförfattarna: det fullkomligt kryllar av dem. Stig Larsson ger ut tre opublicerade texter. Kerstin Ekman är, efter vårens utsvävning i florans värld, tillbaka i romanformatet. Tio år efter Torbjörn Flygts rosade roman »Underdog« kommer nu fortsättningen – »Outsider«. Aase Berg är aktuell med sin sjätte diktsamling »Liknöjd fauna«. Och Horace Engdahl perforerar samtiden med en cigarett (»Cigaretten efteråt«). För att nämna några svenska författare. Men även den översatta litteraturen verkar ha återvunnit mark. Brombergs förlag, som envist stått emot deckartrenden, ger i höst ut böcker av internationella storheter som Umberto Eco och Jonathan Franzen. Romaner av till exempel Siri Hustvedt, Roberto Bolaño, Joyce Carol Oates och Haruki Murakami är (åter) i antågande. Och så blir det ännu mer av den norska varan Karl Ove Knausgård – det är dags för tredje delen i romansviten »Min kamp«.

Bland höstens reportageböcker ser jag särskilt fram emot att läsa »Matens pris«, en litterär uppföljning på radioföljetongen med samma namn. De som slutade äta kött efter att ha läst Jonathan Safran Foers »Äta djur«, lär aldrig återuppta denna rutin. Matvidrigheter i all ära, men nog borde varje journalist dagdrömma om att göra »en Gellert Tamas«, skriva den där samhällsberättelsen som går under huden på en hel generation läsare och kritiker (»Lasermannen« kom 2002). Spelar Bernt Hermeles berättelse om Röda Korsets giriga välgörare Johan af Donner, »Guldsot«, i denna dimension?

Snopenheten, ja den infinner sig när man inser att allting trots allt är sig väldigt likt. Samma deckarförfattare ler mot oss från glansigt papper – Läckberg, paret Ahndoril (alias Lars Kepler), Nesser, Marklund, Edwardson, Mankell, Guillou. Samma Knausgård nöter morgonsofforna. Tillåt mig därtill gissa att Julian Assanges berättelse slår ut allt annat i höstens biografiskörd, medialt. Och att »Happsy, happy«, en bok om skilsmässans välgörande kraft, i redaktörsregi av Maria Sveland och Fokus-krönikören Katarina Wennstam, blir den animerade fortsättning på vårens manlighetsdebatt som alla gått och längtat efter.

Nyp dig i armen – du lever.

Det är bara tiden som stannat.

Niklas Rådström hyllas för sitt porträtt av författaren, konstnären och tillika nära vännen Stig Claesson, i folkmun kallad Slas. På omslaget: ett svartvitt fotografi av Slas ungefär så som vi är vana att se honom. Uppslukad av skissblocket, kalufsen gömd bakom en keps. Innanmätet: en berättelse om en djupgående vuxenvänskap med Stig Claesson som den 25 år yngre Niklas Rådström tog över från fadern, författaren Pär Rådström, och gjorde till sin.

Efter Slas död 2008 refererade man till honom som till en karikatyr. En skön snubbe som gillade bärs, var bilden folk gav. Han reducerades till en seriefigur, »ett slags kulturlivets Tuffa Viktor«. Det tyckte i alla fall Niklas Rådström, han blev förbannad. I boken »Stig« vill han visa Stig så som han upplevde honom; komplicerad, mångbottnad, kärleksfull, trofast.

Att Slas söp i perioder är allmänt känt. Rådström är noga med att påpeka att han bara umgicks med honom när han var nykter. Kontakten var som mest intensiv på åttiotalet och nittiotalet. I början blev det lunch och bastubad varje dag på hotell Reisen. De reste ihop, boxades, samtalade, sa att de älskade varandra på telefon.

Rådströms bok förtjänar att hyllas, den är mycket bra.

Men någon hyllning till Stig Claesson är det inte. Hyllningar är outhärdliga att läsa. Kärleksbetygelser och hyllningar är inte samma sak. Detta förstod också Nils Claesson, Slas son, vars bok »Blåbärsmaskinen« kom 2009. I den skriver han om sin av folket så älskade pappa. Han målar upp bilden av en dominant, manipulativ, ofta dyngrak och stundtals elak person som slukade sin omgivning i ena änden, malde ner den, för att sedan spotta ut saker i andra änden. En konstnärlig process, likt en blåbärsmaskin.

Karaktärsmord blev utslaget. För detta fick han försvara sig i tv-sofforna. Minns det indignerade tonfallet. Hur kunde man skriva så om sin egen far? För den som orkade lyssna var det så uppenbart att han höll av sin pappa. Därför ville han inte att bilden av honom skulle vara halv. Litteraturkritikerna tyckte att Nils Claesson var för bitter. Jag blev upprörd då, i ljuset av Niklas Rådströms bok blir jag mest förundrad. Ser inte folk att Niklas Rådström och Nils Claesson skriver på samma bok? Inte med samma finess, nej. Inte ens med samma fokus – Rådström vill komma åt Stig Claessons flit, nyfikenheten, blodet som aldrig koagulerade. Nils Claesson skildrar det pris han fått betala; ett hukande inför den stora konstnären. Kungen. Men målet är detsamma: att ta sig bakom schablonen Slas och frigöra Stig. Nils visar hur det känns när missbruk äter upp en familj inifrån. Rådström sätter ord på det: »Missbruket var för honom (…) ett slags adelskap, en den känsliga människans krigsblessyr och det pris som var och en som ville leva ett fullödigt liv var tvungen att betala.«

Stig Claesson snackade bara skit om folk han brydde sig om, resten var inte värda att ödsla tid på. Det vet Niklas Rådström, och det vet Nils Claes­son.

Niklas Rådströms »Stig« ges ut på Albert Bonniers Förlag.

En modern poet trampar sig i detta nu fram längs de svenska landsvägarna. På sin splitternya och av ett känt multinationellt datorföretag sponsrade cykel. Utrustad med rumpkräm, cykelbyxor, liggunderlag, trumpet, hela köret.

Poeten heter Daniel Boyacioglu och är på väg ner till Gibraltar. Sen ska han cykla hem igen, och vara tillbaka i augusti, är det tänkt. Men för Boyacioglu handlar det inte om ett spektakulärt frilufsprojekt, utan om att söka efter en för honom ny poesi. Han lessnade på att sitta i soffan och skriva.

Resan går att följa på hans twitter och blogg. Den 29 maj skriver han: »igår var kämpigt, jag trampa 112 km i kraftig motvind hela vägen. röven mjukna, knäna sa ifrån.« Det är inte bara den fysiska ansträngningen som verkar ta på krafterna, också fästingar, stängda vandrarhem och stadshotell där ungdomar sjunger med i monsterhits som »Det är bögarnas fel«. Daniel Boyacioglu berättar en historia om sin odyssé genom Europa, eller är det i själva verket själva dikten?

Den senaste tiden har vi sett flera exempel där poeter söker sig bort från de hårda bokpärmarna till andra format. Kristofer Flensmarck väckte stor uppmärksamhet när han för några veckor sedan släppte sin diktsamling på twitter, i realtid; »Ingmar Bergman Kristofer Flensmarck Fragment«.

Samtidigt fortsätter poeten, författaren och tillika akademiledamoten Lotta Lotass att söka nya vägar för sin lyrik. På senare år har hon bland annat gett ut en diktsamling i form av lösa blad i en låda (»Den vita jorden«, 2007) och låtit verk växa fram digitalt på nätet (»Redwood«, 2008, »Hemvist« 2009). Häromveckan släpptes hennes »Fjärrskrift«, en diktsamling på en 50 meter lång telexremsa. Alltså poesi som metervara, fast inte som på Ikea – för alla. Upplagan är mycket begränsad. Det rör sig om 100 numrerade exemplar. Frågan hon ständigt får är om hon inte är rädd att uppfattas som elitistisk, smal – inte för alla? Det finns en outtalad misstro mot poeter att de faktiskt inte VILL bli lästa.

Konstigt nog verkar liknande misstro finnas mot poesi som cyklas eller twittras fram. Bäh! Det där är ju bara för att de vill ha uppmärksamhet, får man höra. »Det där är performance, inte poesi!«, utbröt en kollega indignerat under ett möte.

En telexremsa må vara svårare att placera i hemmet men att läsa den kräver samma koncentration som att följa bläck på vitt papper. Inte mer, inte mindre. Däremot kan det i mötet mellan en urålderlig kommunikationsform som telefaxen, eller en samtida som twitter, och de framvällande orden uppstå mindre explosioner.

Att poeterna skulle ägna sig åt ett slags mediala nödrop tror jag inte på. Rimligare är att se det hela som en förvissning; så länge det finns kändislitteratur och deckare att välja bland går poesin därifrån som en finansiell förlorare. Man har inget att förlora. De som lyssnar lyssnar. Telex eller twitter, sak samma.

Lotta Lotass »Fjärrskrift« ges ut på Drucksache förlag. Följ Daniel Boyacioglu här.

Med stor makt följer stort ansvar, brukar det så fint heta. Men hur många gånger har inte historien visat att somliga, och inte så få, ger fullständigt fan i det? Högdjur som låtit sig förföras av maktens arrogans, som utnyttjat sina privilegier till anständighetsgränsen, som trätt över den, och som inte sällan låtit någon underställd betala för kalaset. Tryggt förvissade om att deras medbröder inget sett eller hört. Det är en sorglig insikt, en insikt som självfallet inte får förlama och leda till mindre vaksamhet – utan en större sådan. Men inte heller förhasta och på förhand döma ut. Inte förrän domen fallit i målet mot den avgående IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn – som står anklagad för våldtäktsförsök på en hotellstäderska i New York – vet vi om vi med rätta kan placera honom i de maktkorrumperades inte så stolta skara.

Men det är mer än så som står på spel. Det är i det allmänna debattklimatet som ett samhälles anständighet prövas. Hur hårt och väl försvarar de som utgör sig för att vara den fria världens livvakter den enskilda människans värde? Hur hårt och väl försvarar de principen likhet inför lagen? Efterspelet kring Dominique Strauss-Kahn är långt ifrån intellektuellt hederligt. Lika bergfast som den fallna Europa-digniteten försvaras av sina kamrater – däribland den inflytelserika franska filosofen Bernard-Henri Lévy och Frankrikes tidigare kulturminister Jack Lang – vill andra stämpla våldtäktsman i pannan på honom. Men i allt det här går det också att urskilja en tydlig principiell hållning på kultursidornas debattsidor. Ingen står över lagen. Ingen ska dömas innan dom fallit, och så vidare. Ordbytet pågår, högt och ljudligt.

Det kastar ett nytt och skamfullt ljus över den slapphet som präglade kulturklimatet hösten 2009 när den polsk-franske regissören Roman Polanski anhölls på Zürichs flygplats på begäran av USA. 1977 stod han anklagad för att ha våldtagit och drogat en flicka på 13 år – en sexuell kontakt han själv erkänt – men sedan flytt landet. Nu ville man ställa honom inför rätta. Minns vad som hände: ett flertal mäktiga filmarbetare skev på ett upprop till Polanskis försvar. Kom igen, han är ju ändå stor konstnär! Bakom uppropet stod namn som Martin Scorsese, David Lynch, Tilda Swinton och svenske Mikael Håfström.

Polanski utlämnades aldrig till USA.

Fortfarande hör jag slappa middagsargument från kulturfolk som tycker att Polanski-affären är överspelad. Det är ett av de största intellektuella sveken i modern tid. Och det pågår fortfarande.

I det riktigt ruttna verkar ingen vilja rota.

Den här tiden på året, och just i dagarna, infaller en av möparnas främsta högtider.

Möp: militärt överintresserad person, alltså, om uttrycket inte skulle vara bekant.

Själv stötte jag på det för första gången under en konferens på historiska institutionen vid Stockholms universitet, tidigare i vår – i ett ämne som borde vara angeläget att rannsaka i vidare kretsar: Nazityskland, andra världskriget och Förintelsen i svensk populärkultur. (Flera av forskarna som deltog i symposiet medverkar i en antologi på temat, som planeras till årsskiftet.)

En ansenlig del av de uppenbarligen allt fler möparna är upptagna, fängslade eller besatta av just andra världskriget – som tog slut den 8 maj, för nu 66 år sedan. 1945.

En rundringning i förlags- och tidskriftsbranschen verifierar. Jodå, andra världskriget är ett »säkert säljande motiv«, som en person i chefsställning uttrycker det. Andra röster vittnar om detsamma. Med bilder, rubriker och symboler ur detta stoff ökar upplagan med omkring 25 procent, enligt en initierad redaktör. En klar Hitler-faktor finns. Och en tysk general säljer bättre än en amerikansk.

Termen möp lär förresten härstamma från förlagsvärlden. Med avseende på en viss kategori läsare. Kanske även en viss kategori författare. Men bland förläggarna själva återfinns naturligtvis också en och annan dito; vilket som är frö respektive planta i sammanhanget är svårt att urskilja.

Kortversionen av rubriken för projektet nazi- och krigsreferenser i populärkulturen är förresten »nazipop«, i de mejl som utväxlas mellan deltagarna. Termen sätter ljuset på en av tendenserna i sammanhanget: refererandet till Tredje riket, führern, nazismen och dess yttersta konsekvens Auschwitz synes bara bli fler. I alla möjliga och omöjliga kombinationer och kontexter; åtskilliga kopplingar till ämnessfären är omotiverade, och påtagligt oreflekterade. En del populärkulturella nazireferenser liknar mest flirt. Som inom vissa rockgenrer, med naziemblem som rekvisita. Och hur är det egentligen med seriefiguren Rocky? En del hänvisningar som uttrycker ett avståndstagande avslöjar samtidigt, och i själva verket, en fascination för brunskjortornas värld – och vädjar förstås till den läsande och lyssnande publiken på motsvarande sätt.

När en av projektledarna för nazipopstudien, Tanja Schult, på telefon presenterade sin och kollegornas bokidé för ett antal förlag fick hon från flera håll höra: om det finns ett hakkors på omslaget kan den nog sälja.

Det säger något om vår samtid. Och vad den gör med oss.

En vårmorgon, när jag läser min morgontidning, faller blicken på en annons i botten på kulturdelens förstasida. »Resor för själen« står det sirligt högst upp; resebyrån ifråga gör reklam för sina resor till Polen, och räknar upp delmålen i den rundtur som ingår i paketet. Först nämns Auschwitz. Besöket där lämnar ingen oberörd, utlovar arrangörerna.

Sammankopplingen mordfabrik-själsupplevelse är inte bara besynnerlig. Den är morbid. Vämjelig.

Man kan undra vilka som lockas av en sådan slogan.

Nazityskland och därmed förknippade fasor, förbrytelser och figurer har ännu makt över sinnena. Och kan utnyttjas.

Bland forskarna inom nazipopprojektet bollas uttryck som Holocaust-industrin, ritualisering, instrumentalisering, trivialisering och Metaphores of Evil: sammantaget begrepp som borde mana till eftertanke kring vårt kollektiva minne, och hur vi vårdar det.

Ja, Tredje riket, führern och hakkorset har kommit att bli metaforer för det onda – symboler för självaste urondskan – i den förenklade, svart-vita föreställningsvärld som dominerar populärkulturen. Det är en del av fenomenet nazipop. I brist på andra urondskor, kan man ana. När hin onde själv bortrationaliserats, i sekulariseringens spår, behövs någon annan figur att projicera allt djävulskt på. Nazister och deras attiraljer blir användbara sinne­bilder i oändliga variationer av ont-och-gott-historien. Och mer och mer av kliché.

Idéhistorikern Louise Nilsson skriver på en studie om »Kriget som underhållning« – om andra världskriget, Förintelsen och nazismen i svenska deckare. Intressant och angeläget, med tanke på deckargenrens exempellösa framgång. Nilsson tar succéförfattaren Camilla Läckbergs »Tyskungen« som exempel. I en av de inledande scenerna hittar hjältinnan en nazistmedalj i en kista uppe på vinden.

Fyndögonblicket dyker upp redan på tredje sidan i den spektakulära storyn. Ve och fasa!

»… bilder från alla journalfilmer och dokumentärfilmer hon sett från andra världskriget hade flimrat förbi på hennes näthinna. Vad gjorde en nazistmedalj här i Fjällbacka? I hennes hem?«

En motsvarighet till våldsporr, menar Louise Nilsson om deckarförfattarens sätt att skildra och förhålla sig till det upphittade föremålet och hela dess associationssfär. Hon kände själv ett väldigt obehag då hon läste just det avsnittet. Naziporr – invävd för att kittla, exploatera, fängsla.

Att metoden och berättarattityden är succébefrämjande säger i sin tur återigen något om breda lager av den läsande allmänheten. Och om opinionen, synbarligen.

Liknelsen kanske är opassande, men själv kommer jag också att tänka på »Monty Python« och John Cleese, när jag i efterhand läser Läckbergs rader om det olycksbådande fyndet och huvudpersonens reaktioner. Det är något dråpligt över situationen – förmodligen oavsiktligt – som faktiskt mycket träffande fångar den svenska inställningen i den så kallade skuldfrågan i ett snapshot. Fast kanske inte på det sätt som författaren avsett, det heller.

Också andra forskare kommenterar det talande i bilden. Ett främmande hot någonstans utifrån har abrupt dykt upp i det trygga, välordnade lilla samhället. Oh, aliens! Nazister! Här i en variant på temat the monster within, odjuret som nästlat sig in, innanför dörren.

Sådant är ju ännu det svenska synsättet på skeendet i vår omvärld under naziåren. På tyskarnas och våra egna roller i synnerhet.

Det var dom.

Vi har inte gjort något.

Förmodligen är det någonting just med det. Att vi stod bredvid och tittade på, medan terrorn, krigsaggressionerna och masslakten pågick i vår närhet. Eller blundade. Tysklandskännaren och författaren Barbro Eberan – nu aktuell med boken »Var Hitler en demon?« – hör till dem som efterlyser en betydligt grundligare uppgörelse med Sveriges handlande under krigsåren, än den som gjorts hittills. Hon tror bland annat att de allt fler referenserna till nazitiden i svensk populärkultur har att göra med att det moderna Sverige faktiskt söker en skuld. På ett mer eller mindre medvetet plan.

Konstnären-författaren-kulturen kan gestalta och formulera våra känslor. Och en svensk hållning. En dåtida, såväl som en nutida.

Som Barbro Eberan ser det är den nu påbörjade diskussionen om nazipop ett exempel på hur en djupt nergrävd skam över vårt agerande under naziåren yttrar sig i våra dagar. Det är på tiden att Sverige erkänner den, anser hon. Något vi kanske har större anledning till än andra europeiska länder.

Den som underlåter att ta itu med ett skuld- och skamkomplex kommer också fortsättningsvis att trollbindas av allt som spelar upp dess ledmotiv. Det har både folksagorna och psykologin lärt oss. Så länge vi inte rensar upp i detta hörn av folksjälen förblir förmodligen trion hakkors-Hitler-nazister också lösenord i en lukrativ business.

Konstvetaren Tanja Schult pekar på det dilemma som alla som sysslar med Förintelsen konfronteras med: att de lever på nazisternas förbrytelser, profiterar, bygger akademiska karriärer på temat. Inklusive hon själv; hon är inriktad på bland annat minneskultur, och har skrivit en avhandling om Raoul Wallenberg-monument. Nu studerar hon Dan Park och hans provocerande gatuaffischkonst, som ofta innehåller nazireferenser, och nazisymboler. Vad står de för, egentligen? Det är Schult inte riktigt på det klara med än. Hon är hur som helst lyhörd för alla former av omotiverade hänvisningar till nazismen. Kanske för att hon kommer från Tyskland – som kommit mycket längre än svenskarna i bearbetningen av det tunga förflutna.

Nej, vi får inte glömma. Vi måste minnas. Men det viktigaste är att vi reflekterar kring hur vi minns och vad vi lärt oss av det vi minns.

66 år efter att de överlevande i nazisternas dödsläger befriades, och Tredje riket besegrades, är det sorgligt att höra att hakkors säljer. Säljer svenska böcker. Och andra kulturyttringar.

Jag klickar mig in på några tidskrifts-hemsidor. Tre magasin i historiebranschen – alla ges för övrigt ut av samma förlag. Typläsaren är en man på drygt 40. Att månadstidningen Militär Historia startades 2009 är ett faktum som talar för sig. Den fick raskt 20 000 stadiga köpare. Allt om Historia – med en upplaga på cirka 35 000 – hade Hitlers namn på sex av tolv tidningsomslag 2009. På det tionde med kriget som paradnummer stod det i stället nazisterna. 2010 var antalet tre av tolv. I år handlade det första numret om »Kampen mot tyskarna«, och i april kunde den intresserade läsa om »Hitlers väg till makten«. Populär Historia – upplaga cirka 34 000 – uppvisar liknande statistik. Tidskriften gör på sin nätsida också reklam för en dvd-dubbelbox som den hängivne kan köpa för 998 kronor: Hitlers hantlangare I & II … alla tolv delarna på en gång. Något inte bara för möpar. Tydligen finns också en inte oansenlig mängd nazistiskt överintresserade. Nöpar.

Ylva Herholz är journalist och författare.

Fakta | Nazipop

Vårens böcker om nazismen och andra världskriget:

»D-dagen«
Antony Beevor, Historiska Media

»Hitlers underhuggare«
Christer Bergström, Hjalmarson & Högberg

»SS-Totenkopf – Hitlers döds­division«
Rupert Butler, Fischer & Co

»Var Hitler en demon?«
Barbro Eberan, Carlssons

»De avgörande slagen I & II«
J F C Fuller, Historiska Media

»Tyskar och allierade i Sverige«
Lars Gyllenhaal, Fischer & Co

»Vita rockar och bruna skjortor«
Ulf Högberg, Atlantis

»Jag var Hitlers chaufför«
Erich Kempka, Fischer & Co

»Ivans krig«
Catherine Merridale, Historiska Media

»Svenska i Gestapos tjänst«
Johan Perwe, Carlssons

»Döv i Tredje riket«
Lothar Scharf, Recito

»Den blodiga jorden«
Timothy Snyder, Bonniers

»Hitlers första krig«
Thomas Weber, Historiska Media

»Hitlers första nederlag«
Niklas Zetterling & Anders Frankson, Norstedts

Hur ser den kultur ut som ger oss vingar? Frågan kan tyckas medvetet avigt hållen men måste ställas. Det är nämligen den sortens kulturpolitik Håkan Juholt vill bidra med, den som »utrustar människor med vingar«.

Socialdemokraternas nytillträdda partiordförande har missat få tillfällen att lufta sina visioner om ett nytt samhälle med ett välmående kulturliv, värdigt hans sociala demokrati.

Installationstalet inleddes med ett citat av Stina Oscarson, Orionteaterns dåvarande konstnärliga ledare, som uttryckt oro över att kulturen, som tidigare varit en viktig del av vår samhällsmodell, nuförtiden bara handlade om »pengar, marknad och marginalisering«. Mot denna utveckling tänkte Håkan Juholt ta strid, lät han meddela. Budskapet har sedan upprepats i debattartiklar och intervjuer, och nu senast i förstamajtalet. Ingen ska behöva stå utanför kulturlivet, alla ska få vingar, inte minst våra ungdomar. Därför tänkte han storsatsa på den kommunala musikskolan. Den första stenen i Juholts stora »kulturlyft« var lagd. Men sen då?

Den omedelbara glädjen över att en politiker – som inte måste – lyfter kulturfrågan smulas lika snabbt sönder av den retoriska plattheten.

I en intervju i SR:s »Kulturnytt« häromdagen (2/5) när han får frågan om vad han verkligen menar med ett kulturlyft blir svaret: »Det handlar om resurser, det handlar om inställning, det handlar om prioritering, det handlar om att vi ska göra det på alla nivåer, att vi måste ha en dialog med kommunpolitiker, landstingspolitiker, regionpolitiker, att vi från statens sida anslår medel till det, att vi har det här synsättet att kulturen är utvecklande, att det berikar demokratin, att det inte är en uppoffring (…) Det handlar om en stor verktygslåda.” Detta vill han också: ”utrusta medborgarna med nycklar att få ta del av utbud, men också att fler får möjlighet att medverka och själv producera. Så det är både att konsumera men också att få vara med att producera.« Nycklar? Verktygslådor? Vingar?

Oförmågan att säga någonting substantiellt om kulturens värde eller kulturpolitikens funktion och ställning, skulle kunna förklaras med politisk taktik. Hellre lansera något snabbt och luddigt, och bygga en profil, än att bli profillös som Reinfeldt! (Häromveckan rapporterade svenska turister i Istanbul hur Juholt under sin semester skrutit om hur han på bara några få veckor lyckats bli förknippad med kulturfrågan – till skillnad från Reinfeldt som efter fem år vid makten inte associeras med någon fråga.)

Juholt talar gärna om kulturen som en fri och obunden kraft. Samtidigt är han inte sen att understryka kulturens nyttoeffekt, och kopplingen till produktivitetstillväxten: kulturen gör att ungdomarna lär sig mer i skolan och de arbetsföra producerar mer på arbetsplatsen. Folk blir friskare. Frågan om kulturen ska tjäna sig själv eller samhället är en av de mest grundläggande ideologiska frågorna. Här tycks Håkan Juholt vilja smeka dem medhårs allihop: kommunpamparna och kulturarbetarna.

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, skrev Esaias Tegnér.

Peter Håkansson är medelålders, medelmåttig, medelklass. Han är journalist till yrket och producerar den ena medeldistansnotisen efter den andra, bor i en förort på medelavstånd från Stockholms city, har ett medelgott till dåligt förhållande till sin fru och tonårsdotter. Självförtroendet är medel (eller hur ska man klassa någon som ser sig som en onödig man?). Han skrider den gyllene medelvägen fram. Helt enligt den romerska skalden Horatius måttfullhetsideal. Han tar sig inte för långt ut till havs men stannar inte heller för nära stranden. »Den som valt den gyllene medelvägen undflyr fult förfall i för usel stuga…«

Med knuten näve betraktar Peter sin omvärld: sin tvära och avoga fru, dotterns likgiltighet inför hans existens, chefens mästrande, idioter som låtsasslåss i Mc Donalds­kön, fotbollssupportrar som beter sig som svin på läktaren, pojkar som säger »hora«. Fiender överallt. Ändå håller han tyst. Men så händer det; några småpojkar utsätter dottern Sofi för ett övergrepp i simhallen. Sakta rämnar rädslan som så länge tagit strypgrepp på Peter. »Falling Down«-raseriet sätter in.

Peter Håkansson finns inte på riktigt, han är en fiktiv huvudperson i Erik Helmersons aktuella roman »Den onödige mannen«. Ändå har Peter Håkansson varit ett samtalsämne som hittat ända fram till morgontidningarnas ledarsidor. Inte så konstigt kanske med tanke på att boken marknadsförts som »ett medelklassens försvarstal«, och den moderna mannens prekära situation är ett ämne som engagerar.

Erik Helmersons roman har tagits emot med stora delar oförstående: Vad menar han? Vad vill han säga? Och man upprörs över huvudpersonens outhärdliga mesighet. Som om det vore orimligt att någon alls är så harig. Arbetarbladets Bodil Juggas tycker på det stora hela att det är en onödig roman om en stackars man som inte får vara det lejon han önskar. Hon ser en absurd världsbild och moralisk underton: »Skärpning, folks. Tyck inte synd om er själva bara för att ni är arbetslösa eller utförsäkrade eller uppväxta i förslummade bostadsområden.« Juggas spekulerar kring Erik Helmersons nästa jobb – talskrivare åt Reinfeldt? (I dag är han ledarskribent på DN.) Sanna Rayman, ledarskribent på SvD, tycker å sin sida att romanen är en träffande beskrivning av en känsla som alla kan känna – oavsett samhällsklass: »Förnimmelsen av ett förlorat samhällskontrakt och en försvunnen anständighet…«

Det går att läsa in båda dessa tolkningar i berättelsen om Peter Håkansson. Om man så önskar. Eller så kan man konstatera att vi – oavsett om ledaren heter Reinfeldt eller Juholt – lever i ett samhälle som premierar den tysta. Den gyllene medelvägens filosofi. Här håller man blicken inåt. Här finns litet utrymme för det vi så fint kallar civilkurage. För den som håller sig på mattan väntar en utlovad belöning alltför välsmakande för att ignoreras:

»Den som valt den gyllene medelvägen undflyr fult förfall i för usel stuga…«

»Den onödige mannen« ges ut på Norstedts.

 Jag kan inte låta bli att dra på smilbanden. Sven-Harry Karlsson vill uppfattas som den bästa byggmästaren i branschen. Ändå väljer han att öppna ett konstmuseum som knappt fått bort sitt byggdamm. Eller som det står i programbladet: »Ett nytt museum är (nästan) färdigt.«

Hissens räcke bågnar likt en väldig banan när man lutar sig mot det, lösa sladdar slingrar sig ner från taket, en dörrkarm gapar tom på fogmassa eller vad man nu kan tänkas fylla sådana glipor med. Nu låter det som ett fattighus. Och det vet vi alla att det inte är. Den guldglänsande mässingsfasaden som vetter mot Vasaparken i Stockholm har närapå återgivits lika flitigt i media den senaste tiden som Håkan Juholts mustasch. Genom en högsmal och spegelblank passage, som får besökarna att se ut som statister i tv-serien »Dallas« snarare än museibesökare, och förbi fotografen Jens Assurs studio slussas man till den helglasade entrén. Sedan avtar prålet. Blir mer trä och vitt. Mer folkhem. Tre utställningsrum, ett filmrum. Kapprum och toaletter. 150 miljoner kronor har den snart 80-åriga byggherren Sven-Harry Karlsson slantat upp för kåken som öppnade för allmänheten i söndags. Fast då ingår också bland annat en restaurang med uteservering, 18 lägenheter, och högst upp – en exakt kopia av rummen i hans gård Ekholmsnäs – där hans egna privata samling av framför allt svensk samtidskonst ska visas upp (öppnar i december). På källarplanet får man sig ett smakprov. Några av Lena Cronqvists berömda bronsflickor leker i ett hörn. I ett mörkt rum. Bara så där. Men så har han ju också sagt att han vill avdramatisera konsten. Den där Sven-Harry Karlsson. Lars Kleen, vars högresta skulpturer av gamla bräder, armeringsjärn och vantskruvar nu ställs ut i konsthallen, får leva med att hamna i byggherrens skugga. En mecenat iförd guldhjälm som säger att huset ska glänsa av guld som farbror Joakims kassavalv, är en udda fågel i konstvärlden. I en ledare i SvD (24/3) upprörs Per Gudmundson över att »Kulturnytts« konstkritiker Mårten Arndtzén gnällt på bygget, och kallat det »lite halvsnålt, mitt i storhetsvansinnet«. Det är symptomatiskt för synen som råder på kulturredaktionerna, enligt Gudmundson: »Där är riktiga kultursatsningar kommunala. Där är kapitalister giriga, även när de donerar förmögenheten till det allmänna goda.«

Jag kan inte alls se attackerna som Per Gudmundson ser. Kanske för att byggmästaren valt att beskriva sitt museum »som en tyst demonstration mot girigheten«. Eller för att han likt en konstens Ingvar Kamprad inte säger sig behöva några Ferraris och använder ord som »tossig«. Eller mest troligt – för att Sven-Harry Karlsson vet hur man förhäver sig med humor (en i övrigt vanlig förekommande bristsjukdom i konstvärlden).

På väg bort över Vasaparken vänder jag mig om och kastar en blick på museet. En genial protest mot girigheten eller ett juvenilt skrävelbygge? Både och, hade nog byggherren själv svarat på den frågan. Lite tossigt sådär. För här kommer Sven-Harry Karlsson tjolahej tjolahoppsan-sa.

Sven-Harrys konstmuseum ligger vid Vasaparken i Stockholm och öppnade i helgen.

I veckans nummer av Fokus skriver Josefin Olevik om översättarnas makt över världslitteraturen, en text som kompletterades med en lista över Sveriges främsta översättare. Och de upprörda mejlen lät inte vänta på sig, frågan alla ställer sig är: Hur kunde vi missa att ta med Ingvar Björkeson? Denna prisbelönta översättargigant som har översatt en mängd litterära klassiker däribland Dantes ”Den gudomliga komedin”, Vergilius ”Aeneiden” och Homeros ”Iliaden” och ”Odysséen”.

Det finns inget tillfredsställande svar på den frågan, annat än att det var en miss från redaktionens sida (inte skribentens). Ibland ser man inte skogen för alla träden. Ingvar Björkeson ska givetvis vara med på en lista över våra främsta översättare.

Och till alla våra läsare – fortsätt höra av er med era kloka synpunkter och tankar.

Minns ni prolongeringssoffan? Den möbel som regissören Staffan Olzon pratade om i »Aktuellt« i början på förra året när debatten om sexuella trakasserier inom scenkonsten rasade som bäst. En soffa på teatern dit en manlig maktperson tar en skådespelerska för att så att säga förhandla om arbete. Lite sex på soffan i utbyte mot ett förlängt (prolongerat) kontrakt. Att det verkligen gick till så på svenska teatrar hade Olzon fått berättat för sig från flera kollegor.

Jag kommer att tänka på den där prolongeringssoffan när jag läser Lena Adelsohn Liljeroths och Nyamko Sabunis debattartikel i Dagens Nyheter (10/3). Där slår de fast att kulturvärlden präglas av ojämlikhet, och lovar att satsa 17,5 miljoner kronor under tre år för att stärka kvinnors ställning inom tre områden: film-, musei- och musikområdet.

Trots att kulturen är ett progressivt område är det fortfarande männen som dominerar där, enligt Adelsohn Liljeroth och Sabuni. »Vad detta beror på kan vi bara spekulera i, men det underlättas nog inte av att många kulturredaktioner leds av män och att det är oroväckande ofta män som porträtteras på tidningssidor och i nyhetsinslag.«

Påståendet om manshegemoni på kulturredaktionerna har de fått äta upp, eftersom det inte stämmer (i själva verket är 69 procent av kulturcheferna vid de 25 största dagstidningarna kvinnor). Och artikelförfattarnas så kallade stickprov har också fått utstå en del spe – de surfade bland annat in på en stor kultursidas webb och noterade att författarna under »aktuella böcker« uteslutande var män.

Att artikeln lämnar mycket övrigt att önska är en sak. Men själva frågan – mer pengar till kulturen för ökad jämställdhet? Det borde väl vara bra. Inte minst när den förra mandatperiodens satsning på jämställdhet inom scenkonstområdet presenteras som modern till bättre rekryteringar: år 2006 fanns endast en kvinnlig chef på våra nationalinstitutioner, i dag fem!

Att Dramaten under Marie Louise Ekmans ledning nu spelar fler kvinnliga dramatiker är toppen, men hur mycket handlar det om att hon är kvinna? När Line Knutzons »Hantverkarna« hade premiär på stora scenen våren 2010 var det tredje gången på 31 år som en pjäs av en kvinnlig dramatiker spelades där. Ändå innehades chefsstolen under flera år av en kvinna, Ingrid Dahlberg (1997–2002). Det visar att det här med att räkna kvinnohuvuden är en tämligen meningslös lek. Marie Louise Ekman är en visionär, ett barn av sin tid. Kvinna eller inte, det spelar mind­re roll.

I egenskap av kvinna kan det vara tröttsamt att ständigt bli »satsad på«. Det finns också en risk att det direkt motverkar det ädla syftet, och föder misstankar att kvinnor curlats in i det konstnärliga rummet.

Därav prolongeringssoffan, en symbol för den mest sjaskiga formen av manlig makt. Med mer pengar har man råd att transportera soffan till närmsta soptipp. Men det hela kan bli en skenmanöver, om den ändå lever kvar. Mentalt.

Vid den här tiden för flera år sedan hyrde jag ett vackert men stelfruset sommarhus i Normandie. Där satt jag i några månader, blickade ut över bondbyns stolta kyrktorn och skrev. Ensam.

Vistelsen låg smärtsamt nära klichébilden av en skrivande människas dröm om avskildhet. Och jag trodde att jag skulle bli retad för det. Det blev jag inte, i stället sa alla: »Jaså, du gör en Bodil Malmsten.«

Några år tidigare hade författaren sålt sin lägenhet i Stureby, köpt ett hus i Bretagne och skrivit om sin första tid där – »Priset på vatten i Finistère«.

Så stor var hon, Bodil Malmsten, att hon lyckades radera en klichébild från vårt kollektiva medvetande och där i stället placera sig själv. Hon blev synonym med ett sätt att leva, och en hel landsände. (Det spelade ingen roll att jag inte ens bodde i Bretagne, utan i Normandie, och att Frankrikes blåsiga Atlantkust varit hemvist för en rad prominenta svenskar före henne, inte minst Stig Dagerman som skrev »Bränt barn« där.)

Så stor är hon Bodil Malmsten, att hon nu – efter tio år i Frankrike – markerar sin hemkomst med en två timmars föreställning om sig själv. »Enligt Bodil Malmsten« är ett slags iscensatt författarafton i två akter. Under första akten sitter hon på en stol och läser, står stilla och läser, vankar fram och tillbaka och läser, bland annat ur »Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån«. Temat är svek. Andra akten är mer teatral, livlig och personlig. Strykandes runt en orange läsfåtölj ger hon oss bilder från uppväxtåren: den gnistrande norrländska snön, herrgårdsosten, lagården, självmordsförsöket.

I Bodil Malmstens värld är det mesta dystert, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att hon föddes ledsen. Men svärtan saknar sällan underfundig skruv. Som till exempel när hon säger att hon med flytten ville fly sig själv men insåg att det inte gick eftersom hon tagit sig själv med. Malmsten briljerar i karghet. Kanske är det därför hon känner att hon måste plocka ner sig själv emellanåt. Lika ivrigt som hon räknar upp hur många böcker och pjäser hon skrivit, erinrar publiken om genomslaget hon fick med dikten »Ett bloss för moster Lillie«, och påpekar att hon fått medalj av kungen, lika ivrigt backar hon. Vi ska inte förvänta oss någon teater, hon är ingen skådespelare, bara uppläsare, och hennes böcker handlar egentligen bara om att hon inte kan skriva dem. Så håller det på. Som om hon står där på scenen med den norrländska skulden under armen.

»Bodil Malmsten är som en amerikansk intellektuell«, sa min vän efter föreställningen. Det är sant. Hon påminner om författare som Joan Didion och Siri Hustvedt. De har båda skrivit böcker om sina egna mentala resor. Skillnaden är att de inte ber om ursäkt.

Det borde Bodil Malmsten inte heller göra.

»Enligt Bodil Malmsten« spelas runt om i landet, kolla in luger.se