»Vi bygger ingenting längre. Inget fungerar längre.« Så sa Michael Moore till Larry King på CNN häromveckan. Fullkomligt oemotsagd. Hans långrandiga, vilsna utbrott kulminerade med orden: »Det går inte att få nån att svara i telefon längre.«

Just det där sista är extra intressant. Michael Moore förtärs uppenbarligen så till den milda grad av sitt slentrian­mässiga hat mot tekniska landvinningar och ekonomisk effektivisering att han låter själva tiden klä skott för sina bekantas ovilja att lyssna på hans smörja. Men Larry King lyssnar, om än med ett överseende flin över läpparna. Världen lyssnar. Moore svamlar sig fram på så vältrampade stigar att man knappt höjer på ögonbrynen. Det är den i otid upprepade lögnens eroderande kraft: till slut förutsätter man att det väl måste ligga någonting i den.

Den civilisationshatande ståndpunkten har också vunnit legitimitet genom att ha anhängare ur så till synes vitt skilda läger. Vad har en avdankad marxist, en konsumtionskritisk präst, en kulturkonservativ filmregissör och vilken gammal dussinhippie eller new age-flummare som helst gemensamt? Just det: avståndstagandet från samtiden. Förfasandet över framstegen. Vänster som höger, ateist som religiös – alla får plats vid gnällbordet. Ingen borde bli förvånad över att extremhögerpartiet sverigedemokraterna går till val på att rabbla gamla förljugna socialdemokratiska folkhemsideal.

Så länge vänsterns samhällsvision rent mekaniskt tog sig uttryck i förstatligande, styrning och planering av den industriella produktionen var det hela om inte annat konkret och därmed debatterbart. När någon utan att darra på rösten utbrast att centralt fastslagna behovsprinciper borde få styra utbudet av varor och tjänster hade man liksom något att ta spjärn emot. Och så länge kyrkan höll sig till att bråka om tidens sedliga fördärv var det lätt att vifta bort som ett smått charmigt inslag i den brokiga människofaunan. Men vad ska man svara dem som sitter och gnyr om att »det sker inga möten längre« eller att »samhället har blivit så kallt« eller »alla bara jobbar ihjäl sig för att få köpa ihjäl sig« eller »den som har mest prylar när han dör vinner« eller »i cyberrymden hörs det inte när man gråter« eller »det finns ingen verklighet längre« eller »förr i tiden var allt mer autentiskt«?

Ett ganska välavvägt svar vore förstås »håll käften, snorunge« (som det så autentiskt hette när jag var liten och gnällde för mycket). En läro­rik och perspektivvidgande erfarenhet kan vara att gå och ställa sig vid randen av en gammal ättestupa vid någon fornlämning och fundera på om man själv och ens närstående hade ansetts hålla måttet i den varma, härliga, kommunikativa bygemenskap som rådde förr i världen. Eller varför inte besöka en gammal pest- eller kolerakyrkogård. Folk har hatat varandra i alla tider, men vi har fått pli på det värsta som bor i människan och närt det bästa. Vi tar hand om våra barn och våra sjuka. Vi lever tre gånger så långa liv. Vi har tillgång till en rikedom av kunskap – det som avses när teknikhatare avfärdar överflödet av »information« – en rikedom som nittionio procent av befolkningen fram till ganska nyligen inte ens kunde ana konturerna av.

Viktigare än valet om några veckor är nog valet man ställs inför varje dag: antingen kan man med viss eftertanke försöka bemästra och uppskatta de makalösa framsteg som gjorts under de gångna tvåhundra åren, eller så kan man fortsätta att projicera sina egna dåliga samveten och tillkortakommanden på ett helt tidevarv.

Inatt, medan planeten kränger några tjugofjärdedelars varv till, sitter en fyrstjärnig general och grämer ihjäl timme efter timme på ett plan till Washington. Där ska han bli avhyvlad av en svart man i ett vitt hus byggt av slavar i en skoningslös stad rest över ett träsk. Ett världshav bort ligger en målvakt sömnlös över ett misstag som inte låter sig suddas ut; i hotellrummet intill vrider sig en blek kollega i pinor över bedrifter som inte låter sig frambesvärjas. Hundratals mil norrut sitter en kvinna som en gång i tiden gick med i en partiledare, inte i ett parti, och stirrar på ytterligare en opinions­undersökning som visar att resten av väljarna resonerar precis likadant.

Guds ställföreträdare på jorden undrar varför han mest framstår som ledaren för ett praktfullt globalt pedofilnätverk. En förgiftat bitter och ilsken polack lyfter som ett spöke ur spillrorna av en flygkrasch och saboterar en valutgång. Ett nyväckt gammalt imperium vägrar plötsligt att blanda sig i en tidigare provins angelägenheter, och hundratusentals människor flyr undan samma gamla stamslakt som alltid. Tio av imperiets spioner grips i gryningen hos ärkefienden på andra sidan klotet; en av imperiets ärkegrannar vägrar att betala de nya gastarifferna. Det är viktigare, det är värre, det får räcka.

Vd:n för ett oljebolag ångrar att han tog med telefonen ut på tävlingsseglatsen. Hundratals mil västerut böljar och jäser det brunsvarta sjok han lämnat efter sig, fetare och blankare för var dag. Det samlar sig inför gudarnas vilda nyckfullhet under orkansäsongen. Som kommer. Som kommer snart. Folk väntar i sina plåtskjul och träruckel i Haiti, folk väntar i sina FEMA-husvagnar på än så länge knastertorra fält i New Orleans. Vd:n stänger av telefonen och blickar ut över ett hav som aldrig sett så blått ut. Han vill ha sitt liv tillbaka. Han är på väldigt god väg.

Ett par i ett obskyrt paradis norröver försöker gifta sig och får höra att de är ett demokratihot av världsformat, samtidigt som en tronarvinge på fel sida en breddgrad görs redo att ta över sin fars skrangliga kärnvapen och skjutglada gränspolis och utsvultna undersåtar.
En finanskris flackar hit och dit som ett argsint giftmoln, och alla blir lika förbluffade som vanligt över att nedskärningar i skyddsnät och förmåner drabbar dem för vars skull man en gång inrättat dem. Ett krig i Sydasien har dragit ut så länge på tiden utan resultat att något pr-geni kommit på idén att understryka att landet ifråga faktiskt sitter på rika naturtillgångar – som om allmänheten för sin trygga igenkännings skull kunde tänkas behöva höra att det nog ändå finns en cynisk förklaring i botten.

Ingen e-läsplatta i år heller, och ingen elbil. Inget fungerande bantnings­piller. Ingen klimatavkylning. Whitney Houston kan inte sjunga längre. Frankrike kan inte spela fotboll. Fetaosten kostar mer i Aten än i Berlin. Gordon Brown är arbetslös. Folk tutar för mycket under fotbollsmatcherna. Vintern var för lång, våren var för dålig, sommaren är för kort. Apoteken är förstörda. Inte ens den nya Iphonen fungerar som den ska. Vilket förbannat helvete, vilket satans elände.

Men vintergatan har inte tröttnat. Den låter oss, i all sin gnistrande, iskalla vänlighet, bo kvar ett tag till. Än tar sig syret ner i våra lungor, än hostar bankomaterna ur sig våra sedlar, än är vi fler gäster än döda på begravningarna. Världen är hård mot alla, Thomas – men inte mot dig. Inte än, inte riktigt än. Ta det halva liv du har kvar, ta dig samman och ta fram en text till.

Verkligheten ska inte förskräcka. Verkligheten – ångande skogar och strandremsor nu om våren, djuren som släpps ur ladorna eller vågar sig ut i gläntorna, gröna nyanser överallt från dovaste lakrits till tjutande lime – verkligheten är det allra vackraste. Men det är den verkliga verkligheten, det. Den politiska verkligheten är ful som stryk.

En kväll nu i maj klev EU:s president – »permanente ordförande«, kanske det ska vara – fram till ett podium och mumlade någonting på värsta tänkbara euro­trashengelska. Han heter – jag vet inte vad han heter. Rump-, någonting. Jag skulle ju kunna googla fram namnet när jag ändå nämner karln, fast varför det. Jag minns inte heller vad han sa, trots att jag såg framträdandet. Jag tror att det var något om tydligare regler och hårdare styrning, varvat med institutionell namedropping och allmän mötesjargong.

Så låter den självgående eurokratiska floskelmaskinen. Inget av det som sägs betyder något, inget av det fastnar. Vi har vant oss vid det, som man vänjer sig vid flugsvärmen kring soptunnan; det låter, det försiggår – men i någon annans universum. Ett universum där ledare ideligen kan reagera för sent och för vekt på kriser som de några år tidigare svurit att förhindra. De svär samma sak nu. Dagens, det vill säga snart gårdagens, kriser ska bekämpas någon gång i framtiden. Men inte nu. Hur skulle det se ut?

Det skulle se ut som en välfungerande nationalstat. Gud förbjude.

Om det finns ett europeiskt samhällskontrakt, och det är rätt tveksamt, men om det finns så ser det ut såhär: medborgarna skickar befogenheter uppåt, från sin nationalstat till en maktapparat som påstås vara bättre rustad att lösa gränsöverskridande problem. Det är tråkigt och diffust, men det ska i alla fall vara effektivt. I och med sjabblandet med Greklandskrisen framträder dock en helt annan mekanik. Den makt som delegerats iväg till Bryssel har föranlett ett projekt, en gemensam valuta, som i sig skapar och förvärrar ett antal gräns­överskridande problem.

De gemensamma problemen har alltså uppstått på grund av ett gränsöverskridande åtagande som förmodligen var förbannat dumt. Under normala omständigheter hade ett sydeuropeiskt land med budgetkris kunnat devalvera sig halvvägs ur sina svårigheter. Nu går inte det. I USA eller Kina hade centralmakten för länge sedan gått in med stöd till en region i fritt fall. En valutaunion förutsätter central beskattning och centralt fördelade resurser. Det har EU:s företrädare inte vågat berätta för sitt folk. Som vanligt ska den europeiska integrationen ske stegvis – en kris i taget – tills vi återigen står inför fullbordat faktum. Det paket som nu överenskommits är en lånemekanism. Förr eller senare blir det fråga om rent stöd i stället, och då måste det till en gemensam europeisk finanspolitik med federal beskattning.

Jag har själv gång på gång försvarat den smygande, stegvisa beslutsprocessen. Som socialliberal hemfaller man ofta åt såväl lättja som ren elitism, och det har varit rätt bekvämt att låta EU-projektet lura och bluffa och manipulera sig fram. Men det är fel. Moraliskt och demokratiskt fel, naturligtvis, men också resultatmässigt fel.  Kontraproduktivitet är en särskilt oförlåtlig form av dumhet, och jag själv och många med mig har syndat å det grövsta. Det är dags att börja spela med öppna kort. Antingen bygger vi vidare på en europeisk federation, eller så tar vi ett par rejäla kliv tillbaka. Det är alls inget enkelt val. Men i rådande halvvakuum börjar det bli svårt att andas.

Våren är i alla fall här, och med den nykterheten. Först en rejäl baksmälla på 7 000 miljarder.

Man kan ju tänka sig att man har haft något av en pissvecka, och att man behöver lite hederlig verklighetsflykt. Man tar då bilen till en videobutik och hyr en film vars omslag pryds av texten »Vi blev varnade«, något som möjligen inte bådar alltför gott. När man kommer hem och stoppar filmen i spelaren pryds man själv av något ännu mer illavarslande: ett förväntansfullt idiotflin. Det ska bli så mysigt, och så vidare.

Det dröjer inte många minuter innan man börjar skruva på sig, och inte många scener innan man har fått sitt blodtryck ödelagt för ett antal månader framöver. Jag vågar påstå att Robert Emmerichs film »2012« rent objektivt – rent faktiskt, rent vetenskapligt och utan konkurrens – är den sämsta film som någonsin har fuskats ihop av ett gäng kapitalförstörande kretiner. Det har nu gått några månader sedan jag såg den, och jag mår fortfarande riktigt dåligt. Jag bär på en helt ny sorts illamående, en alldeles unik blandning av misantropisk skamsenhet och konsumenträttshaveristiskt ursinne. Delvis skäms jag över att jag inte krävde pengarna tillbaka av uthyraren; det har jag ju faktiskt rätt till enligt konsumentköplagen, som säger att hävningsrätt föreligger när varan inte motsvarar det tänkta användningsområdet, vilket väl får sägas vara fallet när man blir kräksjuk av skiten. Men framför allt skäms jag som ett brottsoffer skäms. Det är en dubbel skam, ett riktigt tvåfrontskrig till skam: jag skäms, vet att jag inte borde göra det och skäms därför ännu mer.

För att rena mig från denna skam har jag bestämt mig för att slå tillbaka. Robert Emmerich har nu förolämpat min intelligens så många gånger – »Independence Day«, »Godzilla« och »Day After Tomorrow« – att han är skyldig mig och hela världen en innerlig ursäkt för sitt perverst lågpresterande intellekt. Han har bränt hundratals miljoner dollar på att pracka på oss sina infantila apokalypsvisioner där varannan bildruta till råga på allt torgför en bisarr syn på individens möjligheter att klara sig utan sin »familj«.

För familjen – vilket på Hollywoodska alltså betyder den heterosexuella barnfamiljen och absolut inget annat – har snart förstört filmen som konstform. Jag klarar inte mer. Jag kan inte sitta mig igenom ännu ett moraliserande pekoral där världen visserligen håller på att gå under, men det jag förväntas engagera mig i är att ett skilsmässopar ska inse sitt misstag och återförenas. För barnens skull, såklart. Värst av allt är att jag misstänker att Emmerich och andra filmmakare egentligen inte har någon medveten politisk agenda i sammanhanget. Alltihop bottnar i en masspsykotisk vilja att vara publiken till lags, att få publiken att »känna igen sig«. Just denna identifieringshysteri är en fruktansvärd olycka från senare årtionden, och jag misstänker att alltihop började med sitcomreceptet där igenkänningskomiken stod i centrum.

Men för det första känner jag inte igen mig. Jag skiter i barnen och deras längtan efter att åka och campa med mamma och pappa, eller vad fan det nu är de vill. Jag skiter i alla könsstereotypa idiotförhållanden där kvinnan sitter hemma och gnäller och mannen är iväg och röjer. Jag skiter i det, jag hatar det och jag vill inte se det mer.

För det andra tror jag inte att igenkännandet behövs för att vinna bred publik. Hollywood borde lägga ner igenkänningsterrorn på rent krassa grunder. Vem känner igen sig i »Apocalypse Now« eller »The Wrestler«, två mästerverk som kommer att fortsätta inbringa pengar i decennier framöver? Folk fascineras av det främmande. Kvalitet håller, skit försvinner.

Akropolis är inte vitt, inte vitare än vilket gammalt framgrävt skelett som helst. Inte ens det kritiga egeiska solskenet lyckas skingra nyanserna av nikotinfläckigt spagh­ettiwesternlandskap.

Då och då översvämmas vi av någon italiensk eller fransk skolklass. Restaureringsarbetet pågår oavbrutet. Det är en byggarbetsplats, ett projekt där för många viljor vill för många varianter av samma sak: det bästa för eftervärlden, det bästa för historien, det bästa för Grekland. Det bästa för stoltheten.

Det gräsliga nya museet en bit nedanför verkar vara ritat av en arkitekt som hatar minimalismen och vill att publiken ska drabbas av samma känsla. I London står ett gäng marmorstatyer som britterna en gång stal härifrån, och grekerna låter en och annan monter gapa tom som anklagande påminnelse. Det är lite roligt. Fast det får en nästan att misstänka hela museibygget för att vila på vredgad grund. I skuggan av det eviga Akropolis frodas dokusåpiga internationella relationskriser och skandalprojekteri.

En morgon på Hotel Grand Bretagne stirrar vi ut över torget från vår frukostbuffé uppe i takrestaurangen och ser att finansdepartementet snett mittemot är ockuperat. Jag fotograferar den enorma fana som kommunisternas fackförbund har hängt från byggnaden. Några timmar senare ser jag samma bild på CNN. Är jag en del av världen i alldeles extra stor utsträckning i och med det, eller har jag just upplevt den mest svindlande alienation som kan få plats i en liten människa? Jag vet inte. Men jag har svårt att skaka av mig vilken usel pr-apparat kommunisterna måste ha när de inte ens har vett att skriva sitt budskap på engelska.

Vi är här på semester och ränner inte runt och jagar intervjuer. Det behövs inte – folk pratar ändå. För att ursäkta sig, på något sätt. För att ta avstånd från demonstranterna som har ihjäl landet en idiotisk strejktimme i taget genom att skrämma bort turisterna. »Det är inte vi«, hör jag överallt. »Det är de offentliganställda.« Och på tv skjuts skulden ytterligare ett steg bort när kravallerna kommer på tal: »Det är inte vi«, säger de fredliga demonstranterna. »Det är anarkisterna.«

Vi äter på tomma restauranger där servitörerna fortsätter att be om ursäkt: »Det är katastrof, katastrof. Snart finns inget kvar.« Vi tar taxi till en badort – lång historia – och traskar bedrövat några hundra meter på den skitiga, öde stranden som kantas av det ena hålögda 70-talshotellet efter det andra. Det är hit hotell kommer för att dö, och sedan får de stå kvar. Nergångna, nerkörda, nerlagda. Nerskrattade. »Ingen skulle tro en om man skrev om det här«, säger jag till flickvännen. »Vilken jävla skräck«, mumlar hon, men inte så mycket mer; taxiutflykten var min idé.

Tillbaka i Aten är parkerna så vackra i sina miljarder molekyler grönt och maten så salt och obesvärlig och allt man köper så satans dyrt. De arga megafonerna utanför hotellet är som soundtracket till vilken bananrepubliksrevolution som helst; en halvhjärtad air av Havanna och El Salvador, ett knippe exotisk livsfara som ingen av oss utlänningar tar på allvar. Det kanske vi borde.

Jag tänker sakna Aten. Jag tänker komma ihåg att det sitter miljoner människor i kläm mellan de odugliga grekiska politikerna och den missriktade energin hos kravallvänstern strax utanför deras boningar. Men här hemma dundrar ansvarstagarpratet vidare och stabilitetsmanin går ännu ett varv. Så oändligt enkelt det är att vägra räcka en hjälpande hand åt dem vars ansikten man inte ser.

Det är ju inte vi.

»En sådan seger till och jag är förlorad«, påstås general Pyrrhus en gång ha sagt efter att med nöd och näppe ha besegrat den romerska armén. När den ödesdigra omröstningen i Washington nu är över och vunnen måste man förstås fråga sig: blev det en pyrrhusseger? Det är för tidigt att säga. Vissa saker är däremot plågsamt tydliga.

Framför allt kan man konstatera att Obama inte klarat att uppfylla sitt främsta vallöfte: ett mer sansat och konstruktivt politiskt samtalsklimat. Motståndarlägret skyr inga medel. Republikanerna har lierat sig med allt och alla som skriker högt och donerar stort: försäkringslobbyn, tepartyrörelsen, pratradiokanalerna, antiabortaktivisterna. Strategin har två led. (1) Obstruera och förhala och baktala och, om möjligt, stoppa reformen. (2) Om den ändå röstas igenom, se till att smutskasta den så till den milda grad att presidentens triumf förvandlas till en kvarnsten om halsen inför kongressvalet i november. Vi går nu in i fas 2, och den lär inte bli det minsta vacker.

Har presidenten sig själv att skylla? Journalisten George Packer reste nyligen runt och tog pulsen på folk i delstaten Virginia, där arbetslösheten på sina håll uppgår till 20 procent. Hans artikel i The New Yorker har rubriken »Obamas förlorade år«, vilket säger en hel del
om uppgivenheten ute i landet. Enligt både företagare och demokratiska kongressledamöter som Packer talat med har presidenten ett alldeles för teknokratiskt och okänsligt tonfall i ekonomiska frågor, och både han själv och rådgivarna har en politiskt osund förkärlek till lösningar som är »det rätta att göra«, oavsett folks stöd eller förståelse. Det främsta exemplet är Obamas vägran att låta kongressen införa en 90-procentig straffskatt på bankbonusar. Populism är ett skällsord i den nya administrationen.

Fast frågan är nog snarare hur det ska gå med republikanernas egen brokiga, inkonsekventa politik. Förr eller senare måste de ju lägga fram ett sammanhängande alternativ, och det gäller inte bara på sjukförsäkringsområdet. Det finns också gott om väljare som varit lite
halvskeptiska till vårdreformen, och som nu kanske helst vill lägga tjafset bakom sig och gå vidare. Republikanernas stridslust kan då börja slå tillbaka mot dem själva. En närliggande fråga är hur länge det är bra för ett parti som vill återerövra makten att ständigt förknippas med utomparlamentariska, stökiga grupper som tepartyrörelsen.

Själv tror jag att Obama har mest att vinna på att fortsätta vara sig själv. Smeknamnet »No drama, Obama« säger fortfarande något om folks beundran för mannen. Få längtar tillbaka till Bushs akuta inkompetens och benägenhet att ständigt överreagera. Men en tydligare offensiv kan nog behövas inför kongressvalet. Obama kan inte bara sväva ovanför den monumentala pajkastning som råder i landet, utan måste nu låta sina medarbe­tare börja ge igen på allvar. Man kan inte stillatigande tåla den ena lögnen och överdriften efter den andra från sina motståndare. Fråga Michael Dukakis och John Kerry.

George Packer har rätt när han säger att en president måste vara fruktad. Min gissning är att Obama, som skolats och härdats i Chicagos livsfarliga politiska miljöer, vet ganska väl när det är dags att släppa lös hundarna. Så räkna med en sällsynt brutal valrörelse. Från lugn är det inte alltid långt till kallblod.

Fakta | Vårdreformen

USA:s vårdreform beräknas kosta 938 miljarder dollar under de närmaste tio åren, men ska minska budgetunderskottet med 143 miljarder. Reformen finansieras med effektiviseringar, skatter och avgifter och innebär att fler får tillgång till sjukvård, hårdare krav på försäkringsbolagen, att barn täcks via föräldrarnas försäkring samt att låginkomsttagare får bidrag. 45 miljoner amerikaner saknar i dag sjukförsäkring. Trots det nya systemet beräknas fortfarande 23 miljoner sakna försäkring år 2019.

Republikanen och före detta utvikningspojken Scott Brown får i direktsändning frågan om han verkligen har mage att använda Ted Kennedys gamla plats i senaten till att blockera Obamas sjukförsäkringsreform. Svaret kommer blixtsnabbt, nästan andfått: »Ursäkta mig, men det är inte Kennedyfamiljens, det är inte demokraternas plats, det är folkets plats.« Brown verkar ha längtat efter att få häva ur sig den smarta, inövade repliken. Så står han efter valvinsten också precis där han velat hamna: i vägen.

Den bärande idén bakom USA:s revolution var det maktdelningssystem som Locke och Montesquieu utvecklade. Tanken var att slippa maktmissbruk och majoritetsförtyck, och att delstaterna skulle få bestämma så mycket som möjligt själva. De flesta andra demokratier som tillkommit efter USA:s självständighetsförklaring 1776 har av praktiska skäl i stället valt ett statsskick som utgår ifrån parlamentarismens principer. Det är helt enkelt smidigare så. Majoriteten bestämmer. Punkt. Men USA älskar och vördar sin gamla konstitution, som i stort sett har förblivit oförändrad sedan revolutionen.

Medan andra demokratier mognat och gått vidare har USA fastnat i ett tillstånd av permanent revolution. Det tär på landets krafter. Det leder till att mängder av frågor får avgöras av högsta domstolen i stället för av de folkvalda. Och den gamla maktdelningsläran som en gång var så frihetlig och radikal tjänar i dag de konservativa krafterna. Den har förvandlats till en reaktionär bromskloss.

I landets juryrättegångar räcker det med att en av tolv medlemmar har avvikande uppfattning för att någon ska gå fri. På samma sätt resonerar man om systemet med olika maktorgan – senaten, representanthuset, domstolarna, delstaterna, presidenten – som alltid kan blockera varandras beslut. Hellre hundra bra beslut som bromsas än ett dåligt som går igenom, kan man sammanfatta det. Det är förstås ett sätt att skydda minoriteten från impulsiva, maktfullkomliga beslut. Allt springer ur en ibland sund  misstänksamhet mot den offentliga makten. Men ibland blir det lite mindre sunt, som när det gäller rätten att bära vapen. Amerikanen har inget emot att få skjuta en inbrottstjuv, men framför allt är det tanken på att försvara sig mot statens förtryck som lockar. Individen får aldrig släppa garden mot kollektivets onda uppsåt. Revolutionen är inte slutförd. Detta är utgångspunkten. Detta är grundstämningen. Så förvandlas en utdragen revolution till ett lågintensivt inbördeskrig.

För att åstadkomma verklig förändring i Washington krävs att någon börja diskutera en förenkling av beslutsfattandet så att vanliga majoriteter räcker. Det blir en gigantisk pedagogisk och politisk utmaning. Men något måste göras. Alternativet är fortsatt stagnation och i förlängningen katastrof.

Och lösningen? Det som har glömts bort i USA är den konstruktiva sidan av samhällskontraktet. Medborgarna måste börja lita på varandra och på staten för att kunna möta tidens krav. Det duger inte att fortsätta odla en hätsk, paranoid misstro mot allt och alla som säger att något måste göras med gemensamma krafter. Analytikerna kan prata hur mycket de vill om polariseringen av den amerikanska väljarkåren. Men det är inte extremisternas högljuddhet som är problemet, utan deras möjligheter att utnyttja ett system som alltid gynnar nejsägarna.

Min gissning är att den mest framgångsrike nejsägaren på senare tid också blir oppositionens presidentkandidat 2012. Se upp för Scott Brown. Han vet hur mycket medierna – och det amerikanska statsskicket – älskar en man som sätter sig på tvären.

Sverige röstade i måndags vid ett möte i EU-kommissionens livsmedelsmyndighet ja till att så kallat köttklister ska få användas inom unionen. Beslutet var i det närmaste enhälligt. Nu har vi alltså, tack vare det uppfinningsrika holländska företaget Sonac, mängder av köttklippande och köttklistrande att se fram emot.

Fast vi behöver inte klistra köttet själva. Det gör köttindustrin åt oss. Trots att man har det så oerhört knapert. Det är dyrt att slakta och frakta djur, och när spill uppkommer tvingas man sälja det till hund- och kattägare i stället, vilket minskar vinstmarginalen. Men nu är spillets tider förbi. Det är bara att smeta ihop köttresterna med lite laboratoriefräscht gris- och koblodsklister – Fibrimex kallat – så är saken biff. Klisterbiff, då.

Ytterligare en härlig förtjänst med klistrandet är att transportkostnaderna går att pressa ner om köttbitarna har exakt samma form och storlek. Själv kan jag knappt bärga mig: blotta tanken på att betala kanske en eller två kronor mindre för ett kilo kött får det att vattnas i munnen på mig. Jag blir helt salig. Och tänk vilka vackra, likformiga köttstycken som nu kommer möta oss i charkdiskarna.

Kanske borde vi egentligen betala mer, inte mindre, för det hopklistrade köttet. Det har ju tillförts ett ska vi säga hantverksmässigt mervärde. Eller ett konstnärligt mervärde, till och med. För kanske kan landets hungrande konstnärer också hjälpa till på ett hörn? »Beställ din egen hopklistrade filé – och välj motivet själv! Julskinka som ser ut som en löskuk? Inga problem! Fjärilskotlett inspirerad av konstvetenskapliga teorier om autopoetik? Skicka själv in din design på vår hemsida: www.klistraihopskiten.nu«.

Men ju mer jag tänker på det, desto mer synd tycker jag ändå om köttindustrin. Tänk vad folk blir upprörda hela tiden och skäller och har sig. Härommånaden framkom att en massa svenska uppfödare håller sig med monsterkossan belgian blue, trots att branschen lovat att så inte skulle bli fallet. Och sedan alla svinuppfödarskandaler på sistone. Folk bara gormar och skriker utan att förstå vilket hemskt konkurrenstryck våra köttbönder är utsatta för. Men inte jag, inte. Jag vill hjälpa dem. Och vår fina regering, som ju så anstränger sig så behjärtansvärt för företagens skull nere på mötena i Bryssel. Därför har jag följande förslag:

Installera över hela Sverige ett slags mekaniskt köttbredband. Den som är sugen på kött ska helt enkelt när som helst kunna trycka truten mot ett vägguttagsliknande hål och bli matad med den nya nationalrätten Easykött. Denna genmanipulerade, antibiotikaspäckade, svininfluensavaccinproppade och hopklistrade köttslemprodukt kan varje hushåll prenumerera på. Skrikiga småbarn kan med fördel hållas fram mot hålet när de har svårt att sova. Låt dem slafsa i sig i några minuter av en extra tunn köttklistersoppa bara, så domnar de bort alldeles. Extra tillskottspreparat som värktabletter och energi­drycksextrakt kan också beställas som tillval.

Här måste ju till drastiska grepp för att den arma köttindustrin ska överleva. Hur skulle det se ut om inte också denna bransch tilläts dra nytta av vetenskapens samtliga underbara landvinningar? Då skulle den ju konkurreras ut av … öh … hm. Nej, folk kommer nog alltid att behöva föda, det är klart. Konsumenterna lär inte strunta i att handla mat om det blir lite dyrare och lägga pengarna på enbart heminredningstidningar i stället. Så jag kanske får tänka om lite när det gäller det här köttbredbandet och köttklistrandet. Möjligen bör vår mat, hör och häpna, faktiskt få kosta en slant.

Jag har svurit att aldrig ge mig in i någon kulturdebatt, men säg det löfte som inte ibland börjar ifråga­sätta sig självt. Kanske kan jag komma undan med att tidningen sorterar texten under ämnet »arbetsmarknad« på hemsidan (det har hänt förr). Vi får hoppas på det.

Det är svåra tider för författarna, om man ska tro alla skriverier just nu. Ingen köper våra böcker, förlagen satsar bara på kokböcker och skräpdeckare, marknadsfolket har tagit över. Och så vidare. Man ser snart framför sig hur ett demonstrationståg bildas någonstans mittemellan Kvarnen och Riche. »Ge oss vår värdighet tillbaka«, skanderar plakaten; »Tiodubbla våra upplagor – nu!«

Trams är ett vackert svenskt ord. Bortskämdhet är ett annat. Själv tillhör jag en annan generation än den som nu harmset konstaterar att upplagorna sjunkit från 15 000 till 2 000. Jag har aldrig inbillat mig – och heller aldrig blivit utlovad – att romanförfattandet skulle gå att leva på. Man får mellan 30 000 och 70 000 för en bok som tar mellan ett och tre år att skriva. You do the math. Men man kan ju välja hur man ska spendera den energi man eventuellt har över. Antingen kan man klaga ihjäl sig och måla kulturskymningsfan på kultursideväggen. Eller så kan man, hör och häpna, skaffa sig ett jobb.

Det är det också många författare som gör. För det är ingen mänsklig rättighet att tjäna pengar på det man älskar. Ibland får man hålla tillgodo med att leva på det som efterfrågas. Det är inte så jävla tokigt det heller. Det finns visserligen två olika skolor i ämnet: de som menar att man blir en bättre författare av att tvingas göra annat, och de som benhårt håller fast vid att samhällsekonomin tvingar bort författaren från det han gör bäst och därmed vållar kapitalslöseri. Båda hållningarna har sina poänger. Men att jag sällar mig till den första betyder inte nödvändigtvis att jag lallar omkring och dagligdags låter mig förnedras av marknadsmekanik och pr-fjanteri. Det finns annat här i världen än »På spåret« och »Let’s Dance«, vår tids kulturella ätte­stupor. Man behöver inte apa sig för att skrapa ihop till en någorlunda lön. Man kan översätta böcker. Man kan recensera böcker. Man kan skriva krönikor. I samtliga tre fall har vi författare en extremt privilegierad ställning, en förtur som andra (ofta minst lika kvalificerade) bara kan drömma om. Sådant talas det inte mycket om i det nuvarande debattläget.

Trimma skägget, damma av baskern och skaffa ett jobb. Det är inte så hemskt som det låter. Och vem vet – kanske blir det tid och energi över till romanskrivande i stället för bittert tillbakablickande på de svunna tider då folk mer plikttroget än nu släpade sig till bokhandeln och köpte det kritikerna pekade på. Jag kan ju inte vara ensam om att ha besökt äldre släktingar och bekanta där hyllorna svämmar över av aldrig öppnade böcker. Var det bättre tider? Kanske. Allt förblev säkert inte oläst. Ett och annat snappades nog upp. Men jag ser hellre att femtusen läsare frivilligt söker sig till det jag skrivit än att femtiotusen köper böckerna för att de känner sig tvungna. De gamla bildningsidealen var förmodligen inte helt vattentäta. Den som säger sig sakna sådana tidevarv har en viss bevisbörda för att allt verkligen skulle vara så oändligt mycket sämre nu.

Nej, jag förordar inte att bra författare ska börja skriva skit. Nej, jag tycker inte att marknaden är helig och råder bot på alla kulturens våndor och att »alla kan bli entreprenörer«. Men någon värdighet får vi väl ändå försöka klamra oss fast vid.

Det är något visst med vänsterpartiets förhållande till talibanerna. Gudrun Schymans svammel om att »svenska män är som talibaner« ställde till med oöverskådlig och på vissa sätt beklaglig skada för feminismens anseende i den svenska debatten. Och nu passar Lars Ohly på att exploatera måndagens samordnade terrorangrepp i Kabul för inrikespolitiska syften. På Folk och Försvars konferens i Sälen utbrast Ohly skadeglatt: »Den senaste attacken i Kabul är ett bevis på att det är fel att vara där.«

Påståendet stinker, så avgrundsdumt är det. Att talibanerna fortsätter att spränga civila afghaner i luften torde av de flesta människor med en gnutta solidaritet i kroppen uppfattas som ett ganska bra skäl för att stanna kvar i landet och få bukt med packet. Vi pratar om en organisation som med jämna mellanrum mördar småflickor som försöker gå i skolan, som under sin tid vid makten i Afghanistan ledde ett islamistiskt skräckvälde av Röda Khmer-proportioner och som en majoritet av befolkningen hatar. Att Afghanistans folk i de senaste undersökningarna ställer sig bakom den internationella truppnärvaron borde också ha fått Ohly att tänka något varv till. Men när en tredjedel av svenska folket motsätter sig insatsen och vänsterpartiet ser ut att kunna trilla ur riksdagen vädrar Ohly uppenbarligen populistisk morgonluft.

Jag har på denna sida under årens lopp raljerat över andra partier – ofta kristdemokraterna och miljöpartiet – och det finns därför anledning att tala lite klarspråk om vänsterpartiets unika brist på demokratisk legitimitet. Det är bedrövligt nog för det rödgröna regeringsalternativet att man släpar på ett parti som förr i världen krävde att Sverige skulle ansluta sig till Warszawa­pakten och vars ledare åkte runt och kelade med snuskiga massmördare i det kommunistiska träsket på andra sidan järnridån; det förflutna kan man ju alltid dra ett glatt streck över om man känner sig generös. Men vänsterpartiet fortsätter obekymrat att driva en vidrigt unken utrikeslinje. Vad har man lärt sig av sina gamla misstag? Vad har man för rätt att ens tänka på att ta ordet »solidaritet« i sin mun när det egna perspektivet oavbrutet är själviskt, isolationistiskt och nationalistiskt? Hur kan ett parti som är vänsterblockets spegelvända motsvarighet till sverigedemokraterna inbjudas till regeringssamverkan?

Ohlys reflexmässiga antiamerikanism fungerar inte i en värld där Obama har efterträtt Bush. Berlin­muren har liksom fallit en gång till. Men polletten trillar inte ner. Vänsterpartiet liknar alltmer en avslagen födelsedagsfest hemma hos Hugo Chávez.

Jag skulle gärna kasta skit på Ohly i ytterligare tio krönikor, men den klassiska frågan om vem som är värst – idioten eller den som följer efter – leder obönhörligt till Mona Sahlin. Hon måste gräma sig riktigt ordentligt just nu: vänsterpartiet, som hon till sin heder först inte ville samarbeta med, är på väg att försvinna, medan miljöpartiet, som hon föredrog att hålla sig till, går mot sitt bästa val genom tiderna. Om Sahlin ska börja inge något som helst förtroende som ledare är det alltså dags att hon nu dumpar vänsterpartiet en gång för alla. Det vore taktiskt smart, det vore anständigt och det vore fanimig på tiden. En sak Sahlin behöver övertyga mittenväljarna om är att hon, som socialdemokrater alltid sagt, kan »hålla rågången åt vänster«. Om hon inte ens i rådande opinionsläge kan köra över vänsterfalangen i sitt eget parti, hur ska någon kunna lita på att hon som statsminister ska kunna hålla pli på Ohly och hindra honom från att göra Sverige till internationellt åtlöje?

00-talet var ett riktigt skitdecennium. Till och med namnet var en vilsen och ful kompromiss. Nu får vi äntligen ett riktigt årtionde, 10-talet; ett andetag av någonting mer handfast och begripligt. 00-talet var ett oskrivet blad som i all sin sugande tomhet bara drog till sig terror och krig, tortyr och kris.

För dem av oss som inte vill ge upp drömmen om väst som en befriande och generös kraft i världen var 00-talet en mardröm. Gång på gång har våra ledare reagerat i stället för att agera, och för varje tilltag som beskrivits som en framstöt har så många reträtter vidtagits att det är rent sorgligt. I kriget mot en fiende med rötterna i medeltiden har våra ledare svarat med tortyrkammare och korstågsretorik; i kampen mot en islamism som skyr all frihet som dekadent har vi lagt grunden för en övervakningsapparat som kommer att bli makalöst svår att montera ner. Men ner måste den. 10-talet måste bli det årtionde då väst tar tillbaka initiativet och ser över sitt eget hus.

Och de hus där våra allierade bor. I dagarna har en 75-årig kvinna dömts till 40 piskrapp av en domstol i Saudiarabien. Det kan vara dags att fråga sig vad det landet har gjort för oss på sistone, annat än fått oss att skämmas över vårt oljeberoende. Hur har väst kunnat bli så utlämnat åt beslut som fattas i tredje klassens förbrytarstater som Saudiarabien och Iran? När vi lät Stalin behålla Östeuropa hade han sju miljoner man i området. Vi hade inget att sätta emot. Det har vi tydligen inte nu heller, med tanke på hur undfallande vi är. Enklare då att bygga ut signalspaning och övervakning; enklare att jävlas med de egna medborgarna. De är ju fredliga och fogliga.

Det finns förstås de som drar andra slutsatser, de som har tröttnat helt på väst som begrepp och idé, tröttnat på den parlamentariska demokratin och dess mördande långsamma utskottsmanglingar och utredningsmjäk. Så de kastar sten och tuttar eld på bilar och krossar skyltfönster i stället. Från Seattle till Köpenhamn har de hittills åstadkommit noll förändring i rätt riktning. Noll. Men väst är snart lika internt delat som USA var under Nixontiden. 00-talet har varit en tröttkörd bedrövelse också i det avseendet.

Den enda som verkar ha haft ett bra årtionde är jag själv. Jag har lärt mig laga mat, köra bil, hålla deadlines, till och med att hålla mig nykter när det behövs. En kärlek har hittat mig. Jag har tre eller fyra yrken. Om det någonsin har funnits ett läge i mitt liv när jag önskar att jag slapp hålla reda på hur det går för resten av världen så är det nu. Men i stället för att be hela världen fara åt helvete tänker jag be 00-talet att göra det. Och hoppas, en sista stjärnögt naiv gång, att nästa årtionde blir i alla fall lite bättre för den här världen jag aldrig slipper.

Det är snart två år sedan jag började skriva i Fokus. Jag vill tacka alla – alla, också de kompletta galningarna – som tagit sig tid att läsa och kommentera det jag har försökt säga. Ju dummare saker jag sagt, desto fler kommentarer har jag fått. Ju längre, klokare artiklar jag skrivit, desto tystare har det blivit. Det är säkert nyttigt för mig. Inte minst vill jag tacka alla på Fokus, en tidning som låter mig skriva på ett sätt jag aldrig skulle få göra någon annanstans – en tidning som vägrar ge upp tron på att folk visst orkar läsa bra texter. Och till alla läsare, tysta som gapiga: gott nytt årtionde. Sämre än det vi lämnar bakom oss kan det inte gärna bli.

Det råder inte nödvändigtvis något motsatsförhållande mellan dumhet och kreativitet. Hopfabulerandet av storslagna konspirationsteorier, till exempel, förutsätter en hel del intellektuella tillkortakommanden hos sina upphovsmän. Kunskaper om historia och politiska sammanhang klarar sig debattens kvacksalvare utmärkt utan; ju dummare man är, desto saftigare scenarier verkar man kunna se framför sig. Och inbilla sig att andra ska tro på.

Senast ut i en allt längre rad av konspirationsteorier är »Climategate«, där ett antal klimatforskares e-postkonton har hackats och ett urval av deras korrespondens har spridits över nätet. En del av forskarna ifråga uttrycker sig nedsättande om klimatförnekare. I något mejl förekommer ett bildmontage av dylika individer stående på ett flytande isflak. Slutsatsen bland klimatskeptiker på yttersta högerkanten? Hela klimatlarmet är en bluff! Alltsammans är en konspiration som FN/bankerna/judarna/kommunisterna (the usual suspects, med andra ord) har kokat ihop för att skaffa sig världsherravälde.

Polariseringen av det amerikanska debattklimatet under de gångna två årtiondena tycks ha smittat ner hela internet. Det nya är ju att galna konspirationsteorier får sådan spridning. Nyhetskanalerna ser sig tvingade att rapportera om helt marginella fenomen som de förr om åren skulle ha ignorerat. Om sisådär 214 miljoner amerikaner i all tysthet är bekymrade över klimatförändringarna är det ingen nyhet. Om femtiotusen avhoppade studenter, pånyttfödda kristna fundamentalister, nageltuggande antisemiter och kallsvettiga vapenrunkare samtidigt börjar blogga om något är det däremot ett fenomen, en tendens, en folkrörelse – rapporteringsvärt. Dårar har vi förstås alltid haft. Men nu har de gått samman och bildat en veritabel dårlobby.

Och dårlobbyn hörs. Se bara vilket liv det blev när min kollega och vän Torbjörn Elensky häromveckan avslöjade den så kallade Truth-rörelsen. Vi pratar alltså om ett globalt nätverk av folk som på fullt psykotiskt allvar tror att USA:s regering och Israel låg bakom 11 september-attacken. Debattprogrammen bjöd genast in människor vars enda meriter består i en häpnadsväckande förmåga att kunna blunda för sina sinsemellan skilda bakgrunder från den extrema höger- respektive vänsterkanten. Mitt i strålkastar­ljuset på bästa sändningstid fick de så sitta och ventilera sina fantasifoster som om det vore det mest självklara i världen. En genomsnittlig femton­åring som råkat se spektaklet kan mycket väl ha fått för sig att det var en debatt mellan två helt legitima åsiktsriktningar. Och tydligen är det exakt så: TV4:s undersökningar har ju visat att en stor grupp ungdomar svalt konspirationsteorierna kring 11 september med hull och hår.

En sak som är säker – och djupt olycklig – är att härskarna i länder som Kina och Burma garanterat anser sig få vatten på censurkvarnen när de ser hur vi i väst låter yttrandefriheten missbrukas till bristningsgränsen. Men politiker och media verkar ha bestämt sig för att konfrontation är bättre än ihjältigande vad gäller extrema politiska yttringar. Man ska »ta debatten« med sverigedemokraterna, och så vidare. Det går att förstå tankeunderlaget: marginaliserade blir lätt martyrer, i en demokrati vinner sanningen på att argument skärskådas offentligt. Man jag vet inte längre. Någonstans borde väl också samhället kunna bete sig som man själv gör om någon börjar skrika hora efter en på tunnelbanan: ignorera eländet. Låtsas som ingenting. Byta vagn.

Det brittiska konservativa partiet, som efter David Camerons övertagande av partiledarskapet aldrig tröttnar på att visa upp sin nyvunna gullighet, ska satsa stort på sociala medier. Man ska bland annat hjälpa till att inrätta digitala nätverk där folk ska kunna gå samman och »rädda sin kvarterskrog«. Detta är det bästa exemplet på politikens urvattning jag kan komma på just nu, och jag får bita mig i tungan ordentligt för att inte häckla ihjäl alltsammans.

Med urvattning menar jag alltså konsensus. Också här hemma är ju partierna så överens om de stora huvuddragen – blandekonomi, hette det när jag gick i skolan – att det är rent beundransvärt att någon alls går och röstar när det är val. Alla tycker att den offentliga sektorn ska hållas någonstans kring max femtio procent av BNP. Alla tycker att småföretagande ska stimuleras. Alla tycker att sjukvård och utbildning ska finansieras offentligt och ordentligt. Ingen vill ha marknadsanarki, ingen vill ha kommandoekonomi. Någon enstaka miljöpartist vill avskaffa räntorna, men eftersom ingen förstår hur eller varför är det inget som diskuteras. En och annan mörkerman från sd eller kd försöker hetsa till bråk med kultureliten eller invandrarna eller bögarna och flatorna, men det händer liksom ingenting med det heller. Måltavlorna ifråga är för upptagna med att göra detsamma som alla andra: jobba och renovera hus och spara till semestern. Och att vara överens.

Samstämmigheten måste bero på att det börjar sjunka in vilken vettig modell Europa (plus Kanada och Nya Zeeland och Japan) har valt. Det är snart sextiofem år sedan kriget. Blandekonomin och välfärdsstaten har vuxit fram experimentvägen och hur mycket vi än fortsätter att lappa och laga och ändra i systemen så är det sedan länge bara en fråga om hur mycket salt och hur mycket peppar, inte vilka huvudingredienser, som ska ner i grytan. Sedan kolonierna avvecklades för en dryg generation sedan står det också klart för precis alla vilket håll båtarna går åt: folk flyr hit. De söker sig till oss och vill skapa sig en framtid här för att framtiden här går att föreställa sig. Deras hemländer är inga hem, de är skamfläckar av korruption och framtvingad svält och meningslösa krig och naken terror. Vi hade inget hem vi heller förrän vi började bygga upp det vi nu har. Och det vi nu har sköter vi om.

Det är ju inte så roligt alla gånger, det här förvaltandet – det är ju inte så … kampfyllt. Men någonstans fick vi väl nog av kamp. För kamp är en reflex som massmördar. Kamp är en politisk psykos som leder till Gulag och Treblinka och Srebrenica. Lita aldrig på en politiker som tar ordet i sin mun. Vi lever i fred. Vi vill inte ha någon kamp, vi vill arbeta och leva anständigt.

I dag är det exakt femton år sedan folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap. En av parollerna – en paroll som David Cameron säkert skulle ha gillat, åtminstone till själva formen – var »Det är roligare att rösta ja«. Jag ska ju inte påstå att jag gick i gång på den devisen. Jag spydde säkert galla över den. Bara människor som vant sig vid fred och sans kan formulera ett så fjantigt slagord. Och det är precis de människorna som blir ledare i demokratiska stater. Inte för att vi beundrar dem, utan för att vi slipper frukta dem.

Historien är inte slut. Förr eller senare dyker det upp någon galning eller två som verkligen lyckas lura i folk att detta inte är den bästa av världar, rubbade ideologer som börjar skrika om kamp och klass och ras och helvete, och så är blodbadet i gång igen. Men jag undrar om jag kommer att få se det under min livstid. Jag hoppas inte det. Politiken får gärna vara död så länge som möjligt.

Jag måste ha gett intryck av att vara en välgörenhetsinrättning. För då och då kommer förfrågningar om medverkan i olika tv-program, tidskrifter eller seminarier där man utgår ifrån att jag inte vill ha någon ersättning för nerlagd tid och genomförd arbetsinsats. Kanske beror det på min obekymrade uppsyn; kanske har det att göra med att jag i olika sammanhang »tycker« en massa, vilket kan tolkas som att jag har en agenda av något slag, en högre mission i livet där futtigheter som pengar är av helt underordnat intresse. Men det handlar nog inte om det. Problemet är nog att jag har ett så kallat kreativt yrke.

Termen »kreativt yrke« är en styggelse av världsformat. För det första implicerar den ett allmänt flummande från utövarens sida – en tillvaro späckad av kafédravel, självspäkande känslorunk och eskapistisk inspirationsjakt. För det andra ger termen uttryck för presumtionen att själva yrkesutövandet alltid innebär en njutning för utövaren. Han har roligt, han får göra det han älskar och så vidare. Den ofantliga glädje och tillfredsställelse hans verksamhet skänker honom är belöning så det räcker.

Det kan alltså vara lägligt med några klargöranden, så att jag och andra slipper fler gratisjobbförfrågningar. Samtliga individer jag känner i denna bransch är, till att börja med, hårt arbetande karriärister. Vi är sinnebilden av strävsam medelklass; studieskuldsatta upp över taknocken, ständigt inlästa på de ämnesområden där våra kunskaper efterfrågas och nervöst medvetna om konkurrenternas förtjänster och framgångar. Utrymmet för flum och allmänt salongsåbäkande är minimalt. När vi umgås diskuterar vi samma saker som alla andra: våra pengar, vårt boende, vårt fotbollslandslag. Idel svenska dysterheter.

När vi arbetar gör vi det utan minsta tillgång till de trygghetssystem som de flesta andra tar för givna. (Diskussionerna om 70 eller 80 procents a-kassa, eller om sex timmars arbetsdag, ter sig inte så lite surrealistiska.) När vi är lediga läser vi in oss på nästa projekt. Och när vi plötsligt förväntas jobba gratis blir vi förbannade.

Intressant nog är det ofta kultursektorns egna aktörer som syndar värst. I det privata näringslivet verkar man ha helt klart för sig att kompetens kostar, och förutsätter artigt att branschens avtal och rekommendationer gäller. Från museer, kulturtidskrifter, tankesmedjor och tv-program kommer däremot det ena skambudet efter det andra. Det är som om kulturen lider av en självförtärande ekonomisk kannibalism. Hur ska man annars förklara erbjudanden som 999 kronor för en 20 000 tecken lång essä med flera veckors research i botten? Jag vet inte exakt var det statliga stödet till kulturtidskrifterna hamnar, men inte är det hos dem som producerar texterna i alla fall.

Ett annat, mycket vanligt anbud: 0 (noll) kronor för att först hjälpa en tv-producent med bakgrundsfakta i långa telefonsamtal, sedan flänga över halva landet och medverka i en kvartslång direktsänd intervju. »Ja resan står vi för, det är klart, men vi brukar inte betala något arvode …«

Man borde nästan prova det där upplägget själv. Nästa gång våra takläggare kommer och jobbar kanske jag ska testa: »Alltså ni kan få några kronor för bensinen, men jag brukar inte betala för arbetet … ni tycker väl ändå att det är himla kul antar jag, eftersom ni har valt det till yrke? Är det inte kreativt och härligt att lägga tak? Titta så fint det blir. Kom igen! Gör det för takläggarkonsten vetja.« Vilket kok stryk jag skulle få. Och hur välförtjänt vore det inte.

»Vår säkerhet beror på rättvisan i vår sak, på vår förmåga att vara en god förebild, på de dämpande egenskaper vi kallar för ödmjukhet och självbehärskning.«
– Ur Barack Obamas installationstal i Washington den 20 januari 2008

Minst två allvarliga missförstånd verkar ligga till grund för den hätska kritik som Norska Nobelkommittén fått utstå efter att ha tilldelat president Obama fredspriset. Det första är att priset bara får gå till någon som inte har befattat sig med krigföring. Det andra är att Obama inte skulle ha uträttat någonting. Helhetsintrycket blir att det råder bristande förståelse för den internationella politikens väsen och de folkvalda ledarnas yrkesverklighet.

När Anna Ek på Svenska freds kallar valet av Obama »chockerande« eftersom han »bedriver två krig» ger hon tydligt uttryck för missuppfattningen att krigföring är diskvalificerande. Detsamma gör Katrine Kielos i en ledare i Aftonbladet den 10 oktober. Men man behöver inte vara pacifist för att vinna fredspriset. Även icke-pacifister, dit prisinstiftaren Alfred Nobel själv får räknas, kan eftersträva en fredligare värld. Norska Nobelkommittén har mig veterligen aldrig svurit att följa en renlärig pacifistisk linje, och det har inte Barack Obama heller.

En inte alldeles svartvit verklighet
När Michail Gorbatjov tilldelades fredspriset 1990 hade han från och med sitt makttillträde 1985 fram till 1988 fortsatt Sovjetunionens krig i Afghanistan. Detta ansågs med rätta mindre viktigt än det faktum att han för det första hade ärvt kriget från sina företrädare och för det andra var tydlig med att vilja avsluta det. Nobelkommitténs val av Gorbatjov som pristagare kom sig givetvis av en önskan att vilja stärka och uppmuntra honom på hemmaplan, där hans liberaliseringspolitik var ytterst kontroversiell (i sådan utsträckning att det gamla gardet 1991 till och med försökte sig på en statskupp mot honom). Mer än något annat ville kommittén också belöna honom för den markanta ton- och kursändring han vidtagit jämför med tidigare sovjetledare. Gorbatjov var inte sina föregångare. Det uppskattades. Parallellerna till årets pris är – borde vara – glasklara.

Internationell säkerhetspolitik är inte det enklaste av mänskliga göromål. Beslut kan få oöverskådliga konsekvenser. Just nu är till exempel utsikterna för fred i Mellanöstern oändligt dystra, med en israelisk ledning som uppträder kort sagt ohjälpsamt. Samtidigt kan den växande sprickan mellan USA och Israel – som president Obama personligen bidragit till i och med sina kraftigt skärpta krav på landet när det gäller bosättningspolitik och annat – på lite sikt vara exakt det som krävs för att israelerna ska känna sig tvingade att förhandla på ett meningsfullt sätt. Jag vet inte om denna skruvstädsteori lever upp till högt ställda puritanska krav och förväntningar på hur en fredsorienterad världspolitik ska bedrivas, men jag är ganska säker på att icke-våldspredikningar i sig inte räcker till för att skapa fred i en så komplicerad konflikt som den i Mellanöstern. I regionens avgrundsgyttja av ömsesidig paranoia, själviskhet och trångsyn kommer pragmatism och intelligens att behövas i minst lika stor utsträckning som en aldrig så äkta längtan efter varaktig fred.

Politikens redskap
En stor del av kritiken mot Nobelkommittén har gått ut på att Obama inte har uträttat någonting. Detta missförstånd är på många sätt ännu mer problematiskt, eftersom det är dubbelt felaktigt: presidenten har åstadkommit stora ting, och fredspriset tilldelas ofta individer som varit långtifrån färdiga med sitt värv. Pristagarna har tvärtom ofta befunnit sig i en svår kamp där varje stöd och uppmuntran behövts – Martin Luther King Jr. 1964, Desmond Tutu 1984 och Aung San Suu Kyi 1991. Moderaternas riksdagsgruppledare Lars Lindblad säger att Nobelkommittén har begått »ett historiskt misstag«. Det om något låter som ett historielöst omdöme.

Ett område där president Obamas ledarskap varit ovärderligt är kärnvapenfrågan. Man ska inte glömma bort att USA:s förra styre helt öppet tillkännagav att man inte längre brydde sig om principen om att aldrig vara först med att sätta in kärnvapen i en konflikt. Det är fullt tänkbart att Bushadministrationens retorik i detta avseende underblåste kärnvapenspridningen i världen. I fallen Nordkorea och Iran är det helt uppenbart att rädslan för amerikanska försök till regimbyte, kanske då även med hjälp av amerikanska kärnvapen, har påverkat ländernas beslut att skaffa sig nukleära avskräckningsmöjligheter. Tonläge spelar roll. Tonläge »åstadkommer«.

Efter bara några månader som president reste Obama till Prag och höll ett tal på temat »En värld utan kärnvapen«. Kontrasten mot de tidigare åtta åren kan inte bli skarpare. Den som inte förstår att detta är att uträtta någonting måste ha en märklig föreställning om vad politisk verksamhet går ut på. En politiker åker inte runt med skiftnyckel och skrotar kärnvapen; en politiker pratar. Munnen är vid sidan av pennan hans enda exekutiva arbetsredskap. Det han säger påverkar vad som händer – ibland för att det han säger är en order, ibland för att tonläget som sådant anger grundförutsättningarna för vad den internationella diplomatin kan lyckas med.

Vad som räknas
Barack Obama sa i Washington i januari: »Vi är en nation av kristna och muslimer, judar och hinduer och icke troende. Vi har formats av varje språk och kultur från alla jordens hörn. Och eftersom vi har smakat på inbördeskrigets och segregationens bittra brygd och lämnat det mörka kapitlet bakom oss som ett starkare, mer enat folk så kan vi inte annat än tro att det gamla hatet en vacker dag kommer att dö undan; att stamtänkandets gränsdragningar snart ska lösas upp; att nu när världen krymper så ska det vi har gemensamt som människor visa sig än tydligare; och att USA måste medverka till att en ny, fredlig tidsålder får ta sin början.« Glöm för ett ögonblick att det är stor retorik; det är stor politik. Det är en orubblig vilja att lägga småaktighet och missriktad fientlighet åt sidan. Som ingen annan på ett par generationer har president Obama förmått sitt folk att se världen i ett nytt ljus. Han förtjänar priset för det han har gjort och för det han försöker göra. Om han lyckas eller inte beror tyvärr på miljarder faktorer bortom hans kontroll, sist men inte minst den amerikanska kongressens agerande. Men det i sig förringar inte hans värdighet som pristagare. Detta är något mer än att bara säga: ”det är tanken som räknas”. Det som räknas är ansträngningen.

Att norska Nobelkommittén valt att prisa en man som på i stort sett varje område har lagt om USA:s färdriktning och roll i världssamfundet är hedervärt. Att man gett honom priset tidigt i hans ämbetsinnehav för att hjälpa honom på traven, istället för efteråt när det inte har större effekt än en guldklocka vid pensionen, är att bokstavligt talat låta priset komma till användning. Kommittén, precis som presidenten, har tagit sikte på framtiden.