Årets tidskrift i kategorin digitala medier 2009!

Republikanen och före detta utvikningspojken Scott Brown får i direktsändning frågan om han verkligen har mage att använda Ted Kennedys gamla plats i senaten till att blockera Obamas sjukförsäkringsreform. Svaret kommer blixtsnabbt, nästan andfått: »Ursäkta mig, men det är inte Kennedyfamiljens, det är inte demokraternas plats, det är folkets plats.« Brown verkar ha längtat efter att få häva ur sig den smarta, inövade repliken. Så står han efter valvinsten också precis där han velat hamna: i vägen.

Den bärande idén bakom USA:s revolution var det maktdelningssystem som Locke och Montesquieu utvecklade. Tanken var att slippa maktmissbruk och majoritetsförtyck, och att delstaterna skulle få bestämma så mycket som möjligt själva. De flesta andra demokratier som tillkommit efter USA:s självständighetsförklaring 1776 har av praktiska skäl i stället valt ett statsskick som utgår ifrån parlamentarismens principer. Det är helt enkelt smidigare så. Majoriteten bestämmer. Punkt. Men USA älskar och vördar sin gamla konstitution, som i stort sett har förblivit oförändrad sedan revolutionen.

Medan andra demokratier mognat och gått vidare har USA fastnat i ett tillstånd av permanent revolution. Det tär på landets krafter. Det leder till att mängder av frågor får avgöras av högsta domstolen i stället för av de folkvalda. Och den gamla maktdelningsläran som en gång var så frihetlig och radikal tjänar i dag de konservativa krafterna. Den har förvandlats till en reaktionär bromskloss.

I landets juryrättegångar räcker det med att en av tolv medlemmar har avvikande uppfattning för att någon ska gå fri. På samma sätt resonerar man om systemet med olika maktorgan – senaten, representanthuset, domstolarna, delstaterna, presidenten – som alltid kan blockera varandras beslut. Hellre hundra bra beslut som bromsas än ett dåligt som går igenom, kan man sammanfatta det. Det är förstås ett sätt att skydda minoriteten från impulsiva, maktfullkomliga beslut. Allt springer ur en ibland sund  misstänksamhet mot den offentliga makten. Men ibland blir det lite mindre sunt, som när det gäller rätten att bära vapen. Amerikanen har inget emot att få skjuta en inbrottstjuv, men framför allt är det tanken på att försvara sig mot statens förtryck som lockar. Individen får aldrig släppa garden mot kollektivets onda uppsåt. Revolutionen är inte slutförd. Detta är utgångspunkten. Detta är grundstämningen. Så förvandlas en utdragen revolution till ett lågintensivt inbördeskrig.

För att åstadkomma verklig förändring i Washington krävs att någon börja diskutera en förenkling av beslutsfattandet så att vanliga majoriteter räcker. Det blir en gigantisk pedagogisk och politisk utmaning. Men något måste göras. Alternativet är fortsatt stagnation och i förlängningen katastrof.

Och lösningen? Det som har glömts bort i USA är den konstruktiva sidan av samhällskontraktet. Medborgarna måste börja lita på varandra och på staten för att kunna möta tidens krav. Det duger inte att fortsätta odla en hätsk, paranoid misstro mot allt och alla som säger att något måste göras med gemensamma krafter. Analytikerna kan prata hur mycket de vill om polariseringen av den amerikanska väljarkåren. Men det är inte extremisternas högljuddhet som är problemet, utan deras möjligheter att utnyttja ett system som alltid gynnar nejsägarna.

Min gissning är att den mest framgångsrike nejsägaren på senare tid också blir oppositionens presidentkandidat 2012. Se upp för Scott Brown. Han vet hur mycket medierna – och det amerikanska statsskicket – älskar en man som sätter sig på tvären.

Sverige röstade i måndags vid ett möte i EU-kommissionens livsmedelsmyndighet ja till att så kallat köttklister ska få användas inom unionen. Beslutet var i det närmaste enhälligt. Nu har vi alltså, tack vare det uppfinningsrika holländska företaget Sonac, mängder av köttklippande och köttklistrande att se fram emot.

Fast vi behöver inte klistra köttet själva. Det gör köttindustrin åt oss. Trots att man har det så oerhört knapert. Det är dyrt att slakta och frakta djur, och när spill uppkommer tvingas man sälja det till hund- och kattägare i stället, vilket minskar vinstmarginalen. Men nu är spillets tider förbi. Det är bara att smeta ihop köttresterna med lite laboratoriefräscht gris- och koblodsklister – Fibrimex kallat – så är saken biff. Klisterbiff, då.

Ytterligare en härlig förtjänst med klistrandet är att transportkostnaderna går att pressa ner om köttbitarna har exakt samma form och storlek. Själv kan jag knappt bärga mig: blotta tanken på att betala kanske en eller två kronor mindre för ett kilo kött får det att vattnas i munnen på mig. Jag blir helt salig. Och tänk vilka vackra, likformiga köttstycken som nu kommer möta oss i charkdiskarna.

Kanske borde vi egentligen betala mer, inte mindre, för det hopklistrade köttet. Det har ju tillförts ett ska vi säga hantverksmässigt mervärde. Eller ett konstnärligt mervärde, till och med. För kanske kan landets hungrande konstnärer också hjälpa till på ett hörn? »Beställ din egen hopklistrade filé – och välj motivet själv! Julskinka som ser ut som en löskuk? Inga problem! Fjärilskotlett inspirerad av konstvetenskapliga teorier om autopoetik? Skicka själv in din design på vår hemsida: www.klistraihopskiten.nu«.

Men ju mer jag tänker på det, desto mer synd tycker jag ändå om köttindustrin. Tänk vad folk blir upprörda hela tiden och skäller och har sig. Härommånaden framkom att en massa svenska uppfödare håller sig med monsterkossan belgian blue, trots att branschen lovat att så inte skulle bli fallet. Och sedan alla svinuppfödarskandaler på sistone. Folk bara gormar och skriker utan att förstå vilket hemskt konkurrenstryck våra köttbönder är utsatta för. Men inte jag, inte. Jag vill hjälpa dem. Och vår fina regering, som ju så anstränger sig så behjärtansvärt för företagens skull nere på mötena i Bryssel. Därför har jag följande förslag:

Installera över hela Sverige ett slags mekaniskt köttbredband. Den som är sugen på kött ska helt enkelt när som helst kunna trycka truten mot ett vägguttagsliknande hål och bli matad med den nya nationalrätten Easykött. Denna genmanipulerade, antibiotikaspäckade, svininfluensavaccinproppade och hopklistrade köttslemprodukt kan varje hushåll prenumerera på. Skrikiga småbarn kan med fördel hållas fram mot hålet när de har svårt att sova. Låt dem slafsa i sig i några minuter av en extra tunn köttklistersoppa bara, så domnar de bort alldeles. Extra tillskottspreparat som värktabletter och energi­drycksextrakt kan också beställas som tillval.

Här måste ju till drastiska grepp för att den arma köttindustrin ska överleva. Hur skulle det se ut om inte också denna bransch tilläts dra nytta av vetenskapens samtliga underbara landvinningar? Då skulle den ju konkurreras ut av … öh … hm. Nej, folk kommer nog alltid att behöva föda, det är klart. Konsumenterna lär inte strunta i att handla mat om det blir lite dyrare och lägga pengarna på enbart heminredningstidningar i stället. Så jag kanske får tänka om lite när det gäller det här köttbredbandet och köttklistrandet. Möjligen bör vår mat, hör och häpna, faktiskt få kosta en slant.

Jag har svurit att aldrig ge mig in i någon kulturdebatt, men säg det löfte som inte ibland börjar ifråga­sätta sig självt. Kanske kan jag komma undan med att tidningen sorterar texten under ämnet »arbetsmarknad« på hemsidan (det har hänt förr). Vi får hoppas på det.

Det är svåra tider för författarna, om man ska tro alla skriverier just nu. Ingen köper våra böcker, förlagen satsar bara på kokböcker och skräpdeckare, marknadsfolket har tagit över. Och så vidare. Man ser snart framför sig hur ett demonstrationståg bildas någonstans mittemellan Kvarnen och Riche. »Ge oss vår värdighet tillbaka«, skanderar plakaten; »Tiodubbla våra upplagor – nu!«

Trams är ett vackert svenskt ord. Bortskämdhet är ett annat. Själv tillhör jag en annan generation än den som nu harmset konstaterar att upplagorna sjunkit från 15 000 till 2 000. Jag har aldrig inbillat mig – och heller aldrig blivit utlovad – att romanförfattandet skulle gå att leva på. Man får mellan 30 000 och 70 000 för en bok som tar mellan ett och tre år att skriva. You do the math. Men man kan ju välja hur man ska spendera den energi man eventuellt har över. Antingen kan man klaga ihjäl sig och måla kulturskymningsfan på kultursideväggen. Eller så kan man, hör och häpna, skaffa sig ett jobb.

Det är det också många författare som gör. För det är ingen mänsklig rättighet att tjäna pengar på det man älskar. Ibland får man hålla tillgodo med att leva på det som efterfrågas. Det är inte så jävla tokigt det heller. Det finns visserligen två olika skolor i ämnet: de som menar att man blir en bättre författare av att tvingas göra annat, och de som benhårt håller fast vid att samhällsekonomin tvingar bort författaren från det han gör bäst och därmed vållar kapitalslöseri. Båda hållningarna har sina poänger. Men att jag sällar mig till den första betyder inte nödvändigtvis att jag lallar omkring och dagligdags låter mig förnedras av marknadsmekanik och pr-fjanteri. Det finns annat här i världen än »På spåret« och »Let’s Dance«, vår tids kulturella ätte­stupor. Man behöver inte apa sig för att skrapa ihop till en någorlunda lön. Man kan översätta böcker. Man kan recensera böcker. Man kan skriva krönikor. I samtliga tre fall har vi författare en extremt privilegierad ställning, en förtur som andra (ofta minst lika kvalificerade) bara kan drömma om. Sådant talas det inte mycket om i det nuvarande debattläget.

Trimma skägget, damma av baskern och skaffa ett jobb. Det är inte så hemskt som det låter. Och vem vet – kanske blir det tid och energi över till romanskrivande i stället för bittert tillbakablickande på de svunna tider då folk mer plikttroget än nu släpade sig till bokhandeln och köpte det kritikerna pekade på. Jag kan ju inte vara ensam om att ha besökt äldre släktingar och bekanta där hyllorna svämmar över av aldrig öppnade böcker. Var det bättre tider? Kanske. Allt förblev säkert inte oläst. Ett och annat snappades nog upp. Men jag ser hellre att femtusen läsare frivilligt söker sig till det jag skrivit än att femtiotusen köper böckerna för att de känner sig tvungna. De gamla bildningsidealen var förmodligen inte helt vattentäta. Den som säger sig sakna sådana tidevarv har en viss bevisbörda för att allt verkligen skulle vara så oändligt mycket sämre nu.

Nej, jag förordar inte att bra författare ska börja skriva skit. Nej, jag tycker inte att marknaden är helig och råder bot på alla kulturens våndor och att »alla kan bli entreprenörer«. Men någon värdighet får vi väl ändå försöka klamra oss fast vid.

Det är något visst med vänsterpartiets förhållande till talibanerna. Gudrun Schymans svammel om att »svenska män är som talibaner« ställde till med oöverskådlig och på vissa sätt beklaglig skada för feminismens anseende i den svenska debatten. Och nu passar Lars Ohly på att exploatera måndagens samordnade terrorangrepp i Kabul för inrikespolitiska syften. På Folk och Försvars konferens i Sälen utbrast Ohly skadeglatt: »Den senaste attacken i Kabul är ett bevis på att det är fel att vara där.«

Påståendet stinker, så avgrundsdumt är det. Att talibanerna fortsätter att spränga civila afghaner i luften torde av de flesta människor med en gnutta solidaritet i kroppen uppfattas som ett ganska bra skäl för att stanna kvar i landet och få bukt med packet. Vi pratar om en organisation som med jämna mellanrum mördar småflickor som försöker gå i skolan, som under sin tid vid makten i Afghanistan ledde ett islamistiskt skräckvälde av Röda Khmer-proportioner och som en majoritet av befolkningen hatar. Att Afghanistans folk i de senaste undersökningarna ställer sig bakom den internationella truppnärvaron borde också ha fått Ohly att tänka något varv till. Men när en tredjedel av svenska folket motsätter sig insatsen och vänsterpartiet ser ut att kunna trilla ur riksdagen vädrar Ohly uppenbarligen populistisk morgonluft.

Jag har på denna sida under årens lopp raljerat över andra partier – ofta kristdemokraterna och miljöpartiet – och det finns därför anledning att tala lite klarspråk om vänsterpartiets unika brist på demokratisk legitimitet. Det är bedrövligt nog för det rödgröna regeringsalternativet att man släpar på ett parti som förr i världen krävde att Sverige skulle ansluta sig till Warszawa­pakten och vars ledare åkte runt och kelade med snuskiga massmördare i det kommunistiska träsket på andra sidan järnridån; det förflutna kan man ju alltid dra ett glatt streck över om man känner sig generös. Men vänsterpartiet fortsätter obekymrat att driva en vidrigt unken utrikeslinje. Vad har man lärt sig av sina gamla misstag? Vad har man för rätt att ens tänka på att ta ordet »solidaritet« i sin mun när det egna perspektivet oavbrutet är själviskt, isolationistiskt och nationalistiskt? Hur kan ett parti som är vänsterblockets spegelvända motsvarighet till sverigedemokraterna inbjudas till regeringssamverkan?

Ohlys reflexmässiga antiamerikanism fungerar inte i en värld där Obama har efterträtt Bush. Berlin­muren har liksom fallit en gång till. Men polletten trillar inte ner. Vänsterpartiet liknar alltmer en avslagen födelsedagsfest hemma hos Hugo Chávez.

Jag skulle gärna kasta skit på Ohly i ytterligare tio krönikor, men den klassiska frågan om vem som är värst – idioten eller den som följer efter – leder obönhörligt till Mona Sahlin. Hon måste gräma sig riktigt ordentligt just nu: vänsterpartiet, som hon till sin heder först inte ville samarbeta med, är på väg att försvinna, medan miljöpartiet, som hon föredrog att hålla sig till, går mot sitt bästa val genom tiderna. Om Sahlin ska börja inge något som helst förtroende som ledare är det alltså dags att hon nu dumpar vänsterpartiet en gång för alla. Det vore taktiskt smart, det vore anständigt och det vore fanimig på tiden. En sak Sahlin behöver övertyga mittenväljarna om är att hon, som socialdemokrater alltid sagt, kan »hålla rågången åt vänster«. Om hon inte ens i rådande opinionsläge kan köra över vänsterfalangen i sitt eget parti, hur ska någon kunna lita på att hon som statsminister ska kunna hålla pli på Ohly och hindra honom från att göra Sverige till internationellt åtlöje?

00-talet var ett riktigt skitdecennium. Till och med namnet var en vilsen och ful kompromiss. Nu får vi äntligen ett riktigt årtionde, 10-talet; ett andetag av någonting mer handfast och begripligt. 00-talet var ett oskrivet blad som i all sin sugande tomhet bara drog till sig terror och krig, tortyr och kris.

För dem av oss som inte vill ge upp drömmen om väst som en befriande och generös kraft i världen var 00-talet en mardröm. Gång på gång har våra ledare reagerat i stället för att agera, och för varje tilltag som beskrivits som en framstöt har så många reträtter vidtagits att det är rent sorgligt. I kriget mot en fiende med rötterna i medeltiden har våra ledare svarat med tortyrkammare och korstågsretorik; i kampen mot en islamism som skyr all frihet som dekadent har vi lagt grunden för en övervakningsapparat som kommer att bli makalöst svår att montera ner. Men ner måste den. 10-talet måste bli det årtionde då väst tar tillbaka initiativet och ser över sitt eget hus.

Och de hus där våra allierade bor. I dagarna har en 75-årig kvinna dömts till 40 piskrapp av en domstol i Saudiarabien. Det kan vara dags att fråga sig vad det landet har gjort för oss på sistone, annat än fått oss att skämmas över vårt oljeberoende. Hur har väst kunnat bli så utlämnat åt beslut som fattas i tredje klassens förbrytarstater som Saudiarabien och Iran? När vi lät Stalin behålla Östeuropa hade han sju miljoner man i området. Vi hade inget att sätta emot. Det har vi tydligen inte nu heller, med tanke på hur undfallande vi är. Enklare då att bygga ut signalspaning och övervakning; enklare att jävlas med de egna medborgarna. De är ju fredliga och fogliga.

Det finns förstås de som drar andra slutsatser, de som har tröttnat helt på väst som begrepp och idé, tröttnat på den parlamentariska demokratin och dess mördande långsamma utskottsmanglingar och utredningsmjäk. Så de kastar sten och tuttar eld på bilar och krossar skyltfönster i stället. Från Seattle till Köpenhamn har de hittills åstadkommit noll förändring i rätt riktning. Noll. Men väst är snart lika internt delat som USA var under Nixontiden. 00-talet har varit en tröttkörd bedrövelse också i det avseendet.

Den enda som verkar ha haft ett bra årtionde är jag själv. Jag har lärt mig laga mat, köra bil, hålla deadlines, till och med att hålla mig nykter när det behövs. En kärlek har hittat mig. Jag har tre eller fyra yrken. Om det någonsin har funnits ett läge i mitt liv när jag önskar att jag slapp hålla reda på hur det går för resten av världen så är det nu. Men i stället för att be hela världen fara åt helvete tänker jag be 00-talet att göra det. Och hoppas, en sista stjärnögt naiv gång, att nästa årtionde blir i alla fall lite bättre för den här världen jag aldrig slipper.

Det är snart två år sedan jag började skriva i Fokus. Jag vill tacka alla – alla, också de kompletta galningarna – som tagit sig tid att läsa och kommentera det jag har försökt säga. Ju dummare saker jag sagt, desto fler kommentarer har jag fått. Ju längre, klokare artiklar jag skrivit, desto tystare har det blivit. Det är säkert nyttigt för mig. Inte minst vill jag tacka alla på Fokus, en tidning som låter mig skriva på ett sätt jag aldrig skulle få göra någon annanstans – en tidning som vägrar ge upp tron på att folk visst orkar läsa bra texter. Och till alla läsare, tysta som gapiga: gott nytt årtionde. Sämre än det vi lämnar bakom oss kan det inte gärna bli.

Det råder inte nödvändigtvis något motsatsförhållande mellan dumhet och kreativitet. Hopfabulerandet av storslagna konspirationsteorier, till exempel, förutsätter en hel del intellektuella tillkortakommanden hos sina upphovsmän. Kunskaper om historia och politiska sammanhang klarar sig debattens kvacksalvare utmärkt utan; ju dummare man är, desto saftigare scenarier verkar man kunna se framför sig. Och inbilla sig att andra ska tro på.

Senast ut i en allt längre rad av konspirationsteorier är »Climategate«, där ett antal klimatforskares e-postkonton har hackats och ett urval av deras korrespondens har spridits över nätet. En del av forskarna ifråga uttrycker sig nedsättande om klimatförnekare. I något mejl förekommer ett bildmontage av dylika individer stående på ett flytande isflak. Slutsatsen bland klimatskeptiker på yttersta högerkanten? Hela klimatlarmet är en bluff! Alltsammans är en konspiration som FN/bankerna/judarna/kommunisterna (the usual suspects, med andra ord) har kokat ihop för att skaffa sig världsherravälde.

Polariseringen av det amerikanska debattklimatet under de gångna två årtiondena tycks ha smittat ner hela internet. Det nya är ju att galna konspirationsteorier får sådan spridning. Nyhetskanalerna ser sig tvingade att rapportera om helt marginella fenomen som de förr om åren skulle ha ignorerat. Om sisådär 214 miljoner amerikaner i all tysthet är bekymrade över klimatförändringarna är det ingen nyhet. Om femtiotusen avhoppade studenter, pånyttfödda kristna fundamentalister, nageltuggande antisemiter och kallsvettiga vapenrunkare samtidigt börjar blogga om något är det däremot ett fenomen, en tendens, en folkrörelse – rapporteringsvärt. Dårar har vi förstås alltid haft. Men nu har de gått samman och bildat en veritabel dårlobby.

Och dårlobbyn hörs. Se bara vilket liv det blev när min kollega och vän Torbjörn Elensky häromveckan avslöjade den så kallade Truth-rörelsen. Vi pratar alltså om ett globalt nätverk av folk som på fullt psykotiskt allvar tror att USA:s regering och Israel låg bakom 11 september-attacken. Debattprogrammen bjöd genast in människor vars enda meriter består i en häpnadsväckande förmåga att kunna blunda för sina sinsemellan skilda bakgrunder från den extrema höger- respektive vänsterkanten. Mitt i strålkastar­ljuset på bästa sändningstid fick de så sitta och ventilera sina fantasifoster som om det vore det mest självklara i världen. En genomsnittlig femton­åring som råkat se spektaklet kan mycket väl ha fått för sig att det var en debatt mellan två helt legitima åsiktsriktningar. Och tydligen är det exakt så: TV4:s undersökningar har ju visat att en stor grupp ungdomar svalt konspirationsteorierna kring 11 september med hull och hår.

En sak som är säker – och djupt olycklig – är att härskarna i länder som Kina och Burma garanterat anser sig få vatten på censurkvarnen när de ser hur vi i väst låter yttrandefriheten missbrukas till bristningsgränsen. Men politiker och media verkar ha bestämt sig för att konfrontation är bättre än ihjältigande vad gäller extrema politiska yttringar. Man ska »ta debatten« med sverigedemokraterna, och så vidare. Det går att förstå tankeunderlaget: marginaliserade blir lätt martyrer, i en demokrati vinner sanningen på att argument skärskådas offentligt. Man jag vet inte längre. Någonstans borde väl också samhället kunna bete sig som man själv gör om någon börjar skrika hora efter en på tunnelbanan: ignorera eländet. Låtsas som ingenting. Byta vagn.

Det brittiska konservativa partiet, som efter David Camerons övertagande av partiledarskapet aldrig tröttnar på att visa upp sin nyvunna gullighet, ska satsa stort på sociala medier. Man ska bland annat hjälpa till att inrätta digitala nätverk där folk ska kunna gå samman och »rädda sin kvarterskrog«. Detta är det bästa exemplet på politikens urvattning jag kan komma på just nu, och jag får bita mig i tungan ordentligt för att inte häckla ihjäl alltsammans.

Med urvattning menar jag alltså konsensus. Också här hemma är ju partierna så överens om de stora huvuddragen – blandekonomi, hette det när jag gick i skolan – att det är rent beundransvärt att någon alls går och röstar när det är val. Alla tycker att den offentliga sektorn ska hållas någonstans kring max femtio procent av BNP. Alla tycker att småföretagande ska stimuleras. Alla tycker att sjukvård och utbildning ska finansieras offentligt och ordentligt. Ingen vill ha marknadsanarki, ingen vill ha kommandoekonomi. Någon enstaka miljöpartist vill avskaffa räntorna, men eftersom ingen förstår hur eller varför är det inget som diskuteras. En och annan mörkerman från sd eller kd försöker hetsa till bråk med kultureliten eller invandrarna eller bögarna och flatorna, men det händer liksom ingenting med det heller. Måltavlorna ifråga är för upptagna med att göra detsamma som alla andra: jobba och renovera hus och spara till semestern. Och att vara överens.

Samstämmigheten måste bero på att det börjar sjunka in vilken vettig modell Europa (plus Kanada och Nya Zeeland och Japan) har valt. Det är snart sextiofem år sedan kriget. Blandekonomin och välfärdsstaten har vuxit fram experimentvägen och hur mycket vi än fortsätter att lappa och laga och ändra i systemen så är det sedan länge bara en fråga om hur mycket salt och hur mycket peppar, inte vilka huvudingredienser, som ska ner i grytan. Sedan kolonierna avvecklades för en dryg generation sedan står det också klart för precis alla vilket håll båtarna går åt: folk flyr hit. De söker sig till oss och vill skapa sig en framtid här för att framtiden här går att föreställa sig. Deras hemländer är inga hem, de är skamfläckar av korruption och framtvingad svält och meningslösa krig och naken terror. Vi hade inget hem vi heller förrän vi började bygga upp det vi nu har. Och det vi nu har sköter vi om.

Det är ju inte så roligt alla gånger, det här förvaltandet – det är ju inte så … kampfyllt. Men någonstans fick vi väl nog av kamp. För kamp är en reflex som massmördar. Kamp är en politisk psykos som leder till Gulag och Treblinka och Srebrenica. Lita aldrig på en politiker som tar ordet i sin mun. Vi lever i fred. Vi vill inte ha någon kamp, vi vill arbeta och leva anständigt.

I dag är det exakt femton år sedan folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap. En av parollerna – en paroll som David Cameron säkert skulle ha gillat, åtminstone till själva formen – var »Det är roligare att rösta ja«. Jag ska ju inte påstå att jag gick i gång på den devisen. Jag spydde säkert galla över den. Bara människor som vant sig vid fred och sans kan formulera ett så fjantigt slagord. Och det är precis de människorna som blir ledare i demokratiska stater. Inte för att vi beundrar dem, utan för att vi slipper frukta dem.

Historien är inte slut. Förr eller senare dyker det upp någon galning eller två som verkligen lyckas lura i folk att detta inte är den bästa av världar, rubbade ideologer som börjar skrika om kamp och klass och ras och helvete, och så är blodbadet i gång igen. Men jag undrar om jag kommer att få se det under min livstid. Jag hoppas inte det. Politiken får gärna vara död så länge som möjligt.

Jag måste ha gett intryck av att vara en välgörenhetsinrättning. För då och då kommer förfrågningar om medverkan i olika tv-program, tidskrifter eller seminarier där man utgår ifrån att jag inte vill ha någon ersättning för nerlagd tid och genomförd arbetsinsats. Kanske beror det på min obekymrade uppsyn; kanske har det att göra med att jag i olika sammanhang »tycker« en massa, vilket kan tolkas som att jag har en agenda av något slag, en högre mission i livet där futtigheter som pengar är av helt underordnat intresse. Men det handlar nog inte om det. Problemet är nog att jag har ett så kallat kreativt yrke.

Termen »kreativt yrke« är en styggelse av världsformat. För det första implicerar den ett allmänt flummande från utövarens sida – en tillvaro späckad av kafédravel, självspäkande känslorunk och eskapistisk inspirationsjakt. För det andra ger termen uttryck för presumtionen att själva yrkesutövandet alltid innebär en njutning för utövaren. Han har roligt, han får göra det han älskar och så vidare. Den ofantliga glädje och tillfredsställelse hans verksamhet skänker honom är belöning så det räcker.

Det kan alltså vara lägligt med några klargöranden, så att jag och andra slipper fler gratisjobbförfrågningar. Samtliga individer jag känner i denna bransch är, till att börja med, hårt arbetande karriärister. Vi är sinnebilden av strävsam medelklass; studieskuldsatta upp över taknocken, ständigt inlästa på de ämnesområden där våra kunskaper efterfrågas och nervöst medvetna om konkurrenternas förtjänster och framgångar. Utrymmet för flum och allmänt salongsåbäkande är minimalt. När vi umgås diskuterar vi samma saker som alla andra: våra pengar, vårt boende, vårt fotbollslandslag. Idel svenska dysterheter.

När vi arbetar gör vi det utan minsta tillgång till de trygghetssystem som de flesta andra tar för givna. (Diskussionerna om 70 eller 80 procents a-kassa, eller om sex timmars arbetsdag, ter sig inte så lite surrealistiska.) När vi är lediga läser vi in oss på nästa projekt. Och när vi plötsligt förväntas jobba gratis blir vi förbannade.

Intressant nog är det ofta kultursektorns egna aktörer som syndar värst. I det privata näringslivet verkar man ha helt klart för sig att kompetens kostar, och förutsätter artigt att branschens avtal och rekommendationer gäller. Från museer, kulturtidskrifter, tankesmedjor och tv-program kommer däremot det ena skambudet efter det andra. Det är som om kulturen lider av en självförtärande ekonomisk kannibalism. Hur ska man annars förklara erbjudanden som 999 kronor för en 20 000 tecken lång essä med flera veckors research i botten? Jag vet inte exakt var det statliga stödet till kulturtidskrifterna hamnar, men inte är det hos dem som producerar texterna i alla fall.

Ett annat, mycket vanligt anbud: 0 (noll) kronor för att först hjälpa en tv-producent med bakgrundsfakta i långa telefonsamtal, sedan flänga över halva landet och medverka i en kvartslång direktsänd intervju. »Ja resan står vi för, det är klart, men vi brukar inte betala något arvode …«

Man borde nästan prova det där upplägget själv. Nästa gång våra takläggare kommer och jobbar kanske jag ska testa: »Alltså ni kan få några kronor för bensinen, men jag brukar inte betala för arbetet … ni tycker väl ändå att det är himla kul antar jag, eftersom ni har valt det till yrke? Är det inte kreativt och härligt att lägga tak? Titta så fint det blir. Kom igen! Gör det för takläggarkonsten vetja.« Vilket kok stryk jag skulle få. Och hur välförtjänt vore det inte.

»Vår säkerhet beror på rättvisan i vår sak, på vår förmåga att vara en god förebild, på de dämpande egenskaper vi kallar för ödmjukhet och självbehärskning.«
– Ur Barack Obamas installationstal i Washington den 20 januari 2008

Minst två allvarliga missförstånd verkar ligga till grund för den hätska kritik som Norska Nobelkommittén fått utstå efter att ha tilldelat president Obama fredspriset. Det första är att priset bara får gå till någon som inte har befattat sig med krigföring. Det andra är att Obama inte skulle ha uträttat någonting. Helhetsintrycket blir att det råder bristande förståelse för den internationella politikens väsen och de folkvalda ledarnas yrkesverklighet.

När Anna Ek på Svenska freds kallar valet av Obama »chockerande« eftersom han »bedriver två krig» ger hon tydligt uttryck för missuppfattningen att krigföring är diskvalificerande. Detsamma gör Katrine Kielos i en ledare i Aftonbladet den 10 oktober. Men man behöver inte vara pacifist för att vinna fredspriset. Även icke-pacifister, dit prisinstiftaren Alfred Nobel själv får räknas, kan eftersträva en fredligare värld. Norska Nobelkommittén har mig veterligen aldrig svurit att följa en renlärig pacifistisk linje, och det har inte Barack Obama heller.

En inte alldeles svartvit verklighet
När Michail Gorbatjov tilldelades fredspriset 1990 hade han från och med sitt makttillträde 1985 fram till 1988 fortsatt Sovjetunionens krig i Afghanistan. Detta ansågs med rätta mindre viktigt än det faktum att han för det första hade ärvt kriget från sina företrädare och för det andra var tydlig med att vilja avsluta det. Nobelkommitténs val av Gorbatjov som pristagare kom sig givetvis av en önskan att vilja stärka och uppmuntra honom på hemmaplan, där hans liberaliseringspolitik var ytterst kontroversiell (i sådan utsträckning att det gamla gardet 1991 till och med försökte sig på en statskupp mot honom). Mer än något annat ville kommittén också belöna honom för den markanta ton- och kursändring han vidtagit jämför med tidigare sovjetledare. Gorbatjov var inte sina föregångare. Det uppskattades. Parallellerna till årets pris är – borde vara – glasklara.

Internationell säkerhetspolitik är inte det enklaste av mänskliga göromål. Beslut kan få oöverskådliga konsekvenser. Just nu är till exempel utsikterna för fred i Mellanöstern oändligt dystra, med en israelisk ledning som uppträder kort sagt ohjälpsamt. Samtidigt kan den växande sprickan mellan USA och Israel – som president Obama personligen bidragit till i och med sina kraftigt skärpta krav på landet när det gäller bosättningspolitik och annat – på lite sikt vara exakt det som krävs för att israelerna ska känna sig tvingade att förhandla på ett meningsfullt sätt. Jag vet inte om denna skruvstädsteori lever upp till högt ställda puritanska krav och förväntningar på hur en fredsorienterad världspolitik ska bedrivas, men jag är ganska säker på att icke-våldspredikningar i sig inte räcker till för att skapa fred i en så komplicerad konflikt som den i Mellanöstern. I regionens avgrundsgyttja av ömsesidig paranoia, själviskhet och trångsyn kommer pragmatism och intelligens att behövas i minst lika stor utsträckning som en aldrig så äkta längtan efter varaktig fred.

Politikens redskap
En stor del av kritiken mot Nobelkommittén har gått ut på att Obama inte har uträttat någonting. Detta missförstånd är på många sätt ännu mer problematiskt, eftersom det är dubbelt felaktigt: presidenten har åstadkommit stora ting, och fredspriset tilldelas ofta individer som varit långtifrån färdiga med sitt värv. Pristagarna har tvärtom ofta befunnit sig i en svår kamp där varje stöd och uppmuntran behövts – Martin Luther King Jr. 1964, Desmond Tutu 1984 och Aung San Suu Kyi 1991. Moderaternas riksdagsgruppledare Lars Lindblad säger att Nobelkommittén har begått »ett historiskt misstag«. Det om något låter som ett historielöst omdöme.

Ett område där president Obamas ledarskap varit ovärderligt är kärnvapenfrågan. Man ska inte glömma bort att USA:s förra styre helt öppet tillkännagav att man inte längre brydde sig om principen om att aldrig vara först med att sätta in kärnvapen i en konflikt. Det är fullt tänkbart att Bushadministrationens retorik i detta avseende underblåste kärnvapenspridningen i världen. I fallen Nordkorea och Iran är det helt uppenbart att rädslan för amerikanska försök till regimbyte, kanske då även med hjälp av amerikanska kärnvapen, har påverkat ländernas beslut att skaffa sig nukleära avskräckningsmöjligheter. Tonläge spelar roll. Tonläge »åstadkommer«.

Efter bara några månader som president reste Obama till Prag och höll ett tal på temat »En värld utan kärnvapen«. Kontrasten mot de tidigare åtta åren kan inte bli skarpare. Den som inte förstår att detta är att uträtta någonting måste ha en märklig föreställning om vad politisk verksamhet går ut på. En politiker åker inte runt med skiftnyckel och skrotar kärnvapen; en politiker pratar. Munnen är vid sidan av pennan hans enda exekutiva arbetsredskap. Det han säger påverkar vad som händer – ibland för att det han säger är en order, ibland för att tonläget som sådant anger grundförutsättningarna för vad den internationella diplomatin kan lyckas med.

Vad som räknas
Barack Obama sa i Washington i januari: »Vi är en nation av kristna och muslimer, judar och hinduer och icke troende. Vi har formats av varje språk och kultur från alla jordens hörn. Och eftersom vi har smakat på inbördeskrigets och segregationens bittra brygd och lämnat det mörka kapitlet bakom oss som ett starkare, mer enat folk så kan vi inte annat än tro att det gamla hatet en vacker dag kommer att dö undan; att stamtänkandets gränsdragningar snart ska lösas upp; att nu när världen krymper så ska det vi har gemensamt som människor visa sig än tydligare; och att USA måste medverka till att en ny, fredlig tidsålder får ta sin början.« Glöm för ett ögonblick att det är stor retorik; det är stor politik. Det är en orubblig vilja att lägga småaktighet och missriktad fientlighet åt sidan. Som ingen annan på ett par generationer har president Obama förmått sitt folk att se världen i ett nytt ljus. Han förtjänar priset för det han har gjort och för det han försöker göra. Om han lyckas eller inte beror tyvärr på miljarder faktorer bortom hans kontroll, sist men inte minst den amerikanska kongressens agerande. Men det i sig förringar inte hans värdighet som pristagare. Detta är något mer än att bara säga: ”det är tanken som räknas”. Det som räknas är ansträngningen.

Att norska Nobelkommittén valt att prisa en man som på i stort sett varje område har lagt om USA:s färdriktning och roll i världssamfundet är hedervärt. Att man gett honom priset tidigt i hans ämbetsinnehav för att hjälpa honom på traven, istället för efteråt när det inte har större effekt än en guldklocka vid pensionen, är att bokstavligt talat låta priset komma till användning. Kommittén, precis som presidenten, har tagit sikte på framtiden.

Utmattad efter två dagars bokmässa och fyra timmars motorvägskörning kommer jag hem till en katastrof: bredbandet fungerar inte. Operatören ger mig beskedet att det kan ta tre dygn innan felet åtgärdas.

Jag är i skrivande stund inne på mitt andra dygn utan internet, och det är värre än att sluta röka. För det jag har mist är inget mindre än min informationsfrihet. Jag har tvingats tillbaka till barndomens dagar, då jag var utlämnad till tv-monopolets godtycke.

Jag äger förstås en tv, som jag använder till att titta på dvd-film och spela tv-spel. Vart fjärde år tittar jag också på fotbolls-VM. För detta sällsynt återkommande nöje tvingas jag enligt lag att betala 600 kronor i kvartalet (jag minns inte summan exakt, och kan just nu inte heller ta reda på det). Två och ett halvt tusen om året. Tiotusen spänn per fotbolls-VM.

Dags alltså att få lite valuta för pengarna, tänker jag och tar fram fjärrkontrollen. Och detta är vad som möter mig.

»Doobidoo« – vuxna människor fjantar sig till musik. »Helgmålsringning från Täby« – kyrkklockor låter. »Svenska dialektmysterier« – vuxna människor pratar om dialekter. »Disneydags med Bumbibjörnarna« – tecknade björnar dricker ett magiskt elixir som får dem att börja studsa omkring. Och till sist en repris av »Ethno – världens folkmusik­läger«. Här musicerar svenskar i folkdräkt tillsammans med folkmusikutövare från andra delar av världen, hopträngda med sina trummor och panflöjtar i björkrisprydda båtar på någon älv någonstans. De stirrar tomt framför sig under färden som om de just hade avslutat maratoninspelningen av en mindre lyckad Werner Herzog-film. Det hela avrundas med ett strypgreppsdystert klipp där folk kliver ombord på olika långfärdsbussar.

Nästa nyhetssändning börjar om sex timmar. Jag skämtar inte. Så jag byter till SVT24, och upptäcker att denna »kanal« består av en text-tv-sändning som faktiskt är sämre än vanlig text-tv, eftersom man inte ens kan byta sida när man vill utan snällt får sitta och vänta på nästa. Detta långsamma spektakel varvas med ett desto mer framjäktat, tre minuter kort, så kallat nyhetsprogram en gång i timmen.

Nej, några riktiga nyheter blir det inte. Men en långfilm, kanske? Nej. En dokumentär? Absolut inte. Inget om FN-toppmötet som pågår i New York, tyska valet, kriget i Afghanistan. Det SVT ägnar sig åt är en Göran Hägglundsk gemytlighetsorgie, en mardrömsvision av vad hans »verklighetens folk« förutsätts uppskatta.

Varför jag ska behöva vara med och betala kalaset är inte lätt att begripa. Jag skulle gladeligen bidra till att upprätthålla ett seriöst alternativ till de privatägda kanalerna. Fast vem är det egentligen som står för det seriösa alternativet? Samma eftermiddag jag slösade bort på SVT visade Axess TV och TV8 dokumentärer om Kalahari, New York som konststad, en intern morduppgörelse inom talibanrörelsen, slaget vid Sedan och USA:s kulturella motsättningar. Uppenbarligen har programcheferna på dessa kanaler betydligt högre tankar om sin publik än motsvarande SVT-figurer. Vars löner jag betalar.

Och jag längtar mer än någonsin efter mitt internet. Jag säger »mitt« internet, för det är precis vad det handlar om. Den frihet internet innebär är lätt att ta för given. Man tittar på vad man vill, när man vill. Man betalar för det innehåll man tycker är värt ens pengar. En bra produkt säljer sig själv; SVT däremot överlever enbart tack vare ett statligt genomdrivet betalningstvång. Det är beklämmande. Det är nedläggningsdags.

Det är åtta år sedan i dag som tvillingtornen i New York rasade ihop i sig själva. Den ganska försynt tilltagna triumfbågen vid Washington Square Park, alldeles där den inte lika återhållsamma Femte avenyn tar sin början, täcktes av aska och sot. Det dröjde veckor innan folk i området slutade hosta. Många av dem som deltog i räddningsarbetet hostar än i dag.

Varje gång jag av gammal vana ser mig omkring för att orientera mig på Manhattan saknar jag dem, de där tornen som såg ut som något en ung, lovande Cliff Barnes skulle ha kunnat bygga tillsammans med en Hongkong-gangster på deken. Det hela rymde en viss humor, en sorts ihärdig, framåtlutad belåtenhet: »Ja vaffan, vi byggde två på en gång. Det var sånt vi gjorde på den tiden.« New York har förlorat en del av det eviga 70-tal som förr var så närvarande överallt. Och kanske en del av min kärlek på köpet? Så fruktansvärt orättvist i så fall; som att bli vanställd i en olycka och sedan övergiven.

På Thompson Street, inklämd mellan alla schack- och spritbutiker och gitarrkrogar för eurotrashanstrukna urban studies-muppar från NYU, ligger Sam’s Falafel. Sam heter Mustafa. Vad hans hustru heter framgår inte, men hon lagar maten medan hennes tioåriga (och engelskspråkiga) dotter tar upp beställningarna. Sam/Mustafa är inte där. På ena väggen sitter en affisch med ord om drömmar och bilder på Obama och Martin Luther King, på den andra långa utdrag ur Koranen. Dottern irrar iväg efter en stund och cyklar runt med en skadad fågel tillsammans med några andra barn. Söderut ser horisonten tom ut igen. Är det så enkelt som att ingen enstaka befintlig skyskrapa kan mäta sig med minnet av två som gått bort?

Dagen efter hamnar jag och flickvännen på Bedford Avenue i Brooklyn. Det är lördag, sabbat för de tiotusentals chassidiska judar som gjort Williamsburg till sitt nya hem. Som prydliga zombies kommer de glidande fram genom hettan i svarta sidenrockar och bruna pälsmässor, på väg från synagogorna, noga med att inte möta våra blickar. Vi inkräktar vidare, noga med att göra det på avstånd. Barnen i sina sekelskifteskläder kommer alla från samma bistra, vackra, fattiga, uråldersdammiga planet vars namn slår mig först när vi åkt därifrån: Europa. Europa före ett eller annat krig.

I Chinatown sitter planscher överallt: det vankas något slags fyllnadsval till stadsfullmäktige och till diverse poster inom byråkratin i distriktet. Kandidaternas foton och cv:n är förvillande lika. Alla heter ett amerikanskt förnamn och sedan Wo eller Woo. Alla har gått på Harvard eller Colombia eller Stanford. Alla tror på framtiden och har en uppsättning tänder som visar det. Alla är demokrater. Den enda republikanen är kvinna och henne är det ingen bild på men hon heter Woo hon också och även om hon alltså kanske saknar framtidständer så har hon gått på Harvard och längtar efter att bli revisionschef.

New York är miljoner människors biodukar. Ibland när jag är här har jag en tydlig idé om min egen, och som jag älskar staden då; som jag skulle kunna skriva om den, hylla den, kyssa den sönder och samman i min kalvaktiga lilla narcissism. Men ibland när jag är här vill jag att staden ska vara något eget, vaket, naket. Det händer inte. Frihet är som vackrast när man ändå redan bestämt sig i förväg för vart man är på väg. Och kulturer blandas inte i någon yster smältdegel – de härdar ut vid varandras sida och beskriver varandra i ljuvare ordalag ju tryggare skygglapparna sitter. New York åtta år efter katastrofen är samma omöjliga pussel som innan. Kanske bara ännu omöjligare.

En finanskris som bara är en sketen lågkonjunktur. En pandemi som bara är en vanlig omgång influensa med ett äckligare namn. Ett klimat som nog blir lite varmare. Ett gäng urspårade medeltidsfestivaldårar som fortsätter att spränga folk i luften i Irak och Afghanistan. Och så lite bråk om sjukförsäkringen i USA och en och annan narkolepsiframkallande kulturdebatt här hemma. Fy fan vad tråkigt det är. Men det skulle man inte tro om man kom hit som utomjording och såg tidningsrubrikerna.

Något har hänt efter Y2K-buggen, alltså paniken inför årtusendeskiftet då vi alla skulle dö för att datorerna var förutbestämda att drabbas av något slags Terminator-parkinson. Kanske måste man gå ännu längre tillbaka: hela kalla kriget var ju en enda uppvärmning inför apokalypsen (en apokalyps som för övrigt skulle anta formen av en »atomvinter«, inte någon uppvärmning). Murens fall 1989 var för bra för att vara sant, så när folk började prata om millenniebuggen föll allt på plats. Allra senast år 2000 skulle det äntligen smälla, det visste ju alla. Men inget hände.

En gång nu i sommar satt jag i Stockholm och drack med min bäste vän, som envisades med att den ekonomiska krisen verkligen var en kris. Jag frågade honom om han trodde att det var såhär huvudstaden såg ut när det senast begav sig, vilket enligt våra tidningar och statsmän var under Den stora depressionen på 30-talet. Var fanns nu köerna, soppköken, de utmärglade daglönarna? Var stod knivrånarna på lur? Var hölls hungerkravallerna? Han mumlade något om »likviditetsproblem« och »avmattad orderingång« på reklambyrån där han jobbar. Jag skakade på huvudet. Jag var obstinat och dum, vilket förekommer, och utgick i mitt stilla sinne ifrån att jag säkert hade fel. Men jag hade ju inte fel.

Man kan inte längre förklara den allmänna paniken över ingenting med att kvällstidningarna vill sälja lösnummer. Dagstidningar, tv och politiker spelar samma melodi. Västvärlden måste ha drabbats av någon sorts kollektiv dödslängtan, eller åtminstone längtan efter stor dramatik. Kanske är det också detta som ligger bakom det fortsatt enorma intresset för andra världskriget, som ju faktiskt var en tid då allt verkligen stod på spel.

Och sådant kan man förlåta. Det tråkiga är att media kan bidra till att förvärra vad som i grund och botten är hanterbara problem. Forskare har under sommaren »slagit larm« (ja, det är ju deras enda sätt att väcka uppmärksamhet för sitt slit) om att fler kommer att drabbas av svininfluensan just för att så många blivit uppskrämda. Immunförsvaret försvagas nämligen av oro och stress. På det ekonomiska området finns naturligtvis liknande mekanismer: stabila marknader förutsätter att det råder ett någorlunda grundmurat förtroende för institutioner och utveckling, och ju mer man har tjatat om »den värsta krisen sedan 30-talet« desto värre har krisen förmodligen blivit.

Mest irriterande av allt är att vi aldrig kommer att få veta om alla tusentals miljarder som i preventivt syfte spenderas på massvaccinering och ekonomiska stimulansåtgärder varit nödvändiga eller inte. Det näst mest irriterande är att så få erkänner att de faktiskt inte begriper – för det gör ingen – de ohyggligt komplicerade och långa kausalitetsled som en globaliserad värld är uppbyggd av. Till slut blir allt en fråga om magkänsla och gissningar. Våra ledare är lika blinda som vi. Det, mer än alla andra panikrubriker från senare år, är skrämmande på riktigt.

Tvärtemot sitt träiga rykte är jurister ivriga samhällsomstörtare. Se bara på huvudpersonerna i de amerikanska och franska revolutionerna, och på Nürnberglagarnas betydelse för nazisternas projekt under 30-talet. Förutom att jurister har en oöverträffad förmåga att klä statens våldsutövning i den diffusaste av språkdräkter – »omhändertagande«, »myndighetsutövning«, »påföljd« – besitter de också en ofta underskattad uppfinningsrikedom i mer praktiska frågor. Alltså behöver ingen vara förvånad över yrkestillhörigheten hos de två kanske mest pådrivande individerna i utformningen av det amerikanska »kriget mot terrorismen«: David Addington, vicepresident Dick Cheneys stabschef, ständigt närvarande och dominerande vid alla möjliga och omöjliga möten i Vita huset, och dennes skyddsling John Yoo, chef för juridiska rådgivningsavdelningen (OLC) på justitiedepartementet. OLC, som brukar kallas för »justitieministerns advokatbyrå«, utfärdar skrivelser i lagtolkningsfrågor. Avdelningens rekommendationer äger företräde framför alla andra verkställande myndigheter, inklusive motsvarande avdelningar under utrikes- och försvarsministern.

En annan yrkeskår som historiskt sett gärna gett sitt benägna bistånd till statligt sanktionerad brutalitet är förstås läkare och psykologer. I den amerikanska tortyrskandalen, som nu är inne på sitt femte år om man räknar Abu Ghraib-fotona som startskottet för den offentliga debatten, har också företrädare för dessa kårer sölat ner sig riktigt ordentligt.

I ett nötskal

Kriget mot terrorismen har, förutom kampanjerna i Afghanistan och Irak och inskränkningar av olika fri- och rättigheter på hemmaplan, bestått av tagandet, förflyttningen, förvaringen och behandlingen av fångar misstänkta för delaktighet i terrorverksamhet. Tortyrfrågan är den gemensamma nämnaren. För att göra gripanden behövs underrättelsematerial, som går att skaffa fram genom förhör, och för att få maximalt hårdhänta förhör kan man överlämna fångar till länder med långvarig och entusiastisk tortyrvana – Syrien, säg, eller, för att nämna ett fall där Sverige bidrog med hjälp, Egypten.
Men ibland vill man behålla kontrollen över händelseförloppet, om inte annat så för att säkra tillförlitlighet och kvalitet på den information som framkommer. Alltså förvarar man själv fångarna, gärna en bit hemifrån där det inte är säkert att landets liberala konstitution verkligen gäller fullt ut, särskilt när det ju faktiskt gäller utländska medborgare. Och så låter man egen personal genomföra så brutala förhör som lagen tillåter. Om lagen tillåter för lite ser man till att den tillåter mer. Och det är här juristerna, psykologerna och läkarna kommer in i bilden.

Det går att göra ett ganska enkelt schema över det som utspelade sig i maktens korridorer i Washington när kriget mot terrorismen tog form. Dick Cheney ville att Vita huset skulle ha ensam kontroll över terrorbekämpningens offensiva sida. Hans stabschef David Addington, som i hela sitt yrkesliv som juridisk rådgivare i ett antal republikanska administrationer propagerat för läran om »the unitary excecutive« (ungefär: »presidentens särställning«), försåg Cheney med juridiska argument. Addingtons protegé John Woo på justitiedepartementet skrev sedan en rad pm om hur fria händer presidenten hade, och om det lagliga i »förstärkta förhörstekniker«, alltså tortyr.

Om nationens säkerhet så krävde och om presidenten godkände det var CIA och andra aktörer enligt Addington och Woo i stort sett fria att bryta mot såväl Förenta staternas författning som en rad internationella fördrag på området. I konstitutionen fanns ju, enligt läran om presidentens särställning, underförstått inskrivet att den verkställande makten kör över allt annat under krigstid. Ordvalet »kriget« mot terrorismen, liksom Bushs mantra »Jag är en krigstida president«, tjänade förutom de uppenbara politiska syftena också till att förstärka denna skyddsmur mot juridiska invändningar från domstolarnas, kongressens eller medias sida.

Varken George W. Bush eller Dick Cheney var utbildade jurister, vilket är ganska unikt för amerikanska förhållanden – om inte presidenten själv är jurist brukar vicepresidenten nuförtiden vara det. (Så exempelvis Dan Quale under George Bush den äldre; omvänt var Bill Clinton jurist men inte Al Gore. Både Barack Obama och Joe Biden är jurister.) Detta fick två ömsesidigt förstärkande konsekvenser: de själva var inte förmögna att kritiskt granska sina juridiska rådgivares argument, och rådgivarna ifråga fick ett ofantligt inflytande.

»Inlärd hjälplöshet«

Även expertgruppen jurister behöver ibland kalla in experter på andra områden för att skänka ytterligare tyngd åt sina argument. I brottmål kan det som bekant handla om vittnespsykologer eller rättsläkare. I kriget mot terrorismen behövde man läkare som kunde klargöra var gränsen för det mänskligt uthärdliga gick – John Woo och David Addington författade en rad av de ökända tortyr-pm som senare läckte ut till allmänheten, bland annat ett där man resonerar om godtagbart tillfogande av smärta i termer av huruvida obehaget är så allvarligt att det i sig kan leda till dödens inträdande. Men man behövde också psykologer och läkare med tortyrvana, alltså vana att tortera folk. Det var inte så svårt att hitta som man kanske kan tro.

Den amerikanska försvarsmakten hade sedan Koreakriget ett program, SERE (Survival, Evasion, Resistance, Escape), där man utsatte först piloter och senare även personal ur andra försvarsgrenar för nedbrytande behandling. Tanken var dels att studera hur kommunistregimerna bar sig åt för att få fram falska erkännanden, dels att härda de egna soldaterna för den händelse de skulle råka i fångenskap. Efter 11 september tog CIA kontakt med SERE i Fort Bragg, North Carolina, och använde sig av dess kunskaper för att utforma sitt förhörsprogram under ledning av psykologen James Mitchell. Dennes idol var i sin tur en av USA:s mest ansedda psykologer, Martin Seligman, som experimenterat med hundar för att visa hur deras vilja att fly ur fångenskap gick att bryta ner med hjälp av elchocker. När CIA drog i gång sitt nya program under våren 2002 bjöd man in Seligman, som höll en tre timmar lång gästföreläsning om det han kallade för »inlärd hjälplöshet«. Vägen till skräckexperimenten i Abu Ghraib, Guantánamo och ett otal andra fång- och förhörsläger runt om på planeten låg öppen.

Under åren 2002–2008 samarbetade CIA:s förhörsfolk fortlöpande med toppjuristerna i Washington. Olika skrivelser som sedan läckt ut gick fram och tillbaka mellan torterarna och deras rättsliga vakthundar. Ibland avkrävdes också folk på ministernivå olika detaljbeslut; det mest ökända fallet är Donald Rumsfelds marginalanteckning på en lista över förhörsmetoder som tillsänts honom för kommentar: »Jag tillbringar själv mellan åtta och tio timmar om dagen stående. Varför är maxtiden för stående begränsad till fyra timmar?«

Och nu?

Det är inte konstigt att president Obama i en intervju på CBS »60 Minutes« i våras sa att det värsta med hans nya jobb var alla beslut som måste fattas med hänsyn till sådant som hans företrädare redan ställt till med.

Balansgången blir oerhört svår. Å ena sidan gick Obama till val på att skrota tortyrprogrammet, och dagen efter sitt tillträde gav han order om att Guantánamo ska vara stängt senast den 21 januari 2010. Å andra sidan är det sista han vill att en stor del av hans tid vid makten helt ska överskuggas av kongressförhör med eller rättegångar mot ansvariga från Bushadministrationen och CIA. (Liknande överväganden fick president Ford att omedelbart ge Nixon heltäckande amnesti när denne avgått 1974.) Om ett terrordåd skulle inträffa efter att Obama rivit upp Bush-erans politik blir han också förstås väldigt sårbar för angrepp högerifrån. Till råga på allt har det på senare tid framkommit att vissa högt uppsatta demokrater, däribland representanthusets talman Nancy Pelosi, kan ha känt till betydligt mer om CIA:s tortyrverksamhet än man låtit påskina.

I turerna kring skandalen har Addingtons, Woos och andras skrivelser återigen ventilerats. Från CIA-håll anförs ett Nürnbergliknande försvar: de som utfört tortyren trodde sig ju agera enligt gällande rätt och ska därför inte åtalas. Resonemanget är rätt och slätt bisarrt. En grundläggande rättsprincip i alla stater är att felaktig information om rättsläget, så kallad rättsvillfarelse, inte fråntar någon från ansvar för en brottslig gärning. Man kan kort sagt inte skylla på att vara dum i huvudet. Likväl är CIA:s försvar alltså på senare tid att man skulle ha lidit av ett slags »påbjuden« rättsvillfarelse: att de olika promemorior från Bushadministrationens jurister som klargjorde vad som var och framför allt inte var tortyr gjorde själva torterandet lagligt. Men det går nu inte att ge sig ut på stan, kidnappa första bästa människa, tortera vederbörande hemma i källaren och sedan hänvisa till att »min advokat sa att det var okej«. Efter att först ha offentliggjort ytterligare tortyr-pm men sedan ha behållit sekretesstämpeln på nytillkommen fotobevisning är det senaste beskedet från Vita huset nu att åklageri och domstolar får fälla det slutliga avgörandet.

En annan besvärlig fråga är den om vad man ska ta sig till med Guantánamofångarna, och huruvida de som ännu är misstänkta ska få sin sak prövad i militära eller civila domstolar. Nyckeln till att förstå skillnaden mellan dessa två alternativ finns i ett ord: »inadmissable«. Alla som sett ett amerikanskt
rättegångsdrama på tv vet att man i civila domstolar med jury helt avvisar olagligt överkommen bevisning. Det kan handla om att en husrannsakan gjorts utan skälig grund för misstanke; att polisen sedan till exempel hittat tonvis med knark spelar ingen roll. Bevisningen får inte tas upp och den misstänkte ska släppas fri. I merparten av Europa skulle man i stället döma knarklangaren i en separat rättegång och den felande polisen i en annan, kanske för grovt tjänstefel och olaga intrång. Militärdomstolarna i USA funge­rar alltså mer enligt den europeiska principen, eftersom de inte har någon jury utan enbart utbildade jurister som har att värdera bevisen fritt. Tidigare har därför till och med bevisning som framkommit genom tortyr kunnat användas. Obamas lösning tycks nu bli att behålla militärdomstolarna, men med stärkt rättssäkerhet för de tilltalade, däribland genom ett uttryckligt förbud mot att tillåta framtorterade erkännanden och annan sådan bevisning.

Det tickar inte

Tortyrskandalen är långt ifrån över, men det som utspelar sig är trots allt en kamp om det förgångna. Vad framtiden beträffar står det klart att USA har brutit med Bush-årens metoder.

Återstår då egentligen bara en fråga. Ett vanligt argument bland tortyrförespråkare som Dick Cheney är det så kallade tickande bomben-scenariot. Inte kan det väl vara fel att tortera en terrorist för att få reda på var en apterad sprängladdning eller atombomb finns och därmed rädda tusentals liv? Nej. Men det traditionella, vettiga sättet att lösa sådana frågor på är med hjälp av principen om konstitutionell nödrätt. Om någon verkligen lyckades förhindra ett terrordåd av fasansfulla proportioner genom att tortera en misstänkt finge väl regeringen helt enkelt gå in och benåda polisen eller militären ifråga – i efterhand.

Det Bushadministrationen gjorde var i stället att bete sig som om tusentals bomber tickade och hela kadrar av torterare behövde såväl utbildning som frikort för att hitta dem. Det är inte första gången tragedier inträffar i världspolitiken på grund av överskattning snarare än underskattning av det befintliga hotet. Till den hysteriska dominoteorin som vållade Vietnamkriget och de många illusionerna som gav upphov till Irakinvasionen kan vi nu alltså lägga en panikartad överskattning av styrkan i den islamistiska terrorismen. Ont skulle med ont förgås; terror, således, med terror.

Just det här misstaget håller nu på att redas upp. Men vilken energi och tid det tar från den nya administrationen, liksom från den förra. Hur många missräkningar när det gäller exempelvis strategin för kriget i Afghanistan har tortyrskandalen inte redan kostat väst, och hur många fler blir det?

Den högutbildade expertisens beredvillighet att ständigt under historiens lopp ställa upp på radikala maktexperiment behöver i vilket fall granskas ytterligare. Nietzsches berömda varning mot att ge sig i kamp med monster – man blir så lätt till ett monster själv –behöver kanske förses med ett tillägg: se upp för alla monster bland dina rådgivare, för i de långa skuggor din makt kastar väntar de hungrigt på att äntligen få omsätta sina idéer i smutsig praktik.

När John McCain tillkännagav att han ställde upp i amerikanska presidentvalet minns jag att min far, som är bara ett par år yngre än senatorn, häpet utbrast: »Men vem fan är sjuttiotvå och vill ha ett sånt jobb? Det måste ju vara något fel på karln.«
Och det måste det nog. Min farfar tillbringade sina pensionsår med att cykla omkring i en småländsk idyll och prata med folk, påta i trädgården och berätta gamla historier om beredskapsåren. Han skämde bort oss barnbarn i största allmänhet, möjligen till sina egna barns förvåning, och verkade önska oss all lycka och välgång i världen. Så som Gud avsåg det hela, med andra ord. Så som man förväntar sig.

Men den som förväntar sig vett och sans är tydligen lika dum varenda gång. För Alf Svensson, född 1938, har alltså personvalsvägen slagit ut Ella Bohlin, född 1979, som kristdemokraternas EU-parlamentariker. Samme Alf Svenson som har en meritlista omfattande trettioen års partiledarskap, ett antal mandatperioder som riksdagsledamot, en ministerpost och så förstås medalj från konungen. Han fyller snart sjuttioett år.

Jag är nu ingen Ella Bohlin-anhängare. Bohlin sitter i Tv-debatter iförd  kristna kavajer och säger rakt ut att hon vill hindra mig från att ta med mig lite lagom med pilsner och brännvin över bron från Danmark, för att bara nämna två invändningar. Men det borde rimligen vara hennes tur. I vilket mörkt skede i livet måste Alf Svensson inte ha befunnit sig när han kläckte idén att försöka kryssa sig förbi henne? I vilken tillstånd av missunnsamhet, småaktighet och distanslöshet måste inte ett sådant beslut ha fattats? Mannen har familj och barn och spelar saxofon. Han har gett ut tre böcker. Vad är det som fattas? Vad är det för hunger som aldrig låter sig stillas?

Det måste vara rampljuset. Vilken bedrövelse i så fall. Borde det inte efter en lång och framgångsrik karriär vara rent underbart att äntligen slippa skiten? Att få vakna på morgonen, utan väckarklocka, stiga upp och koka sig lite kaffe, kunna njuta av att bläddra förbi politrukschimpanseriet på ledarsidorna och gå direkt till sporten, kulturen eller vad man nu vill. Att få läsa böcker. Att få se alla filmer man missat under årens lopp. Att få ta igen alla år då man mentalt och fysiskt varit tvungen att befinna sig på annat håll.

Men nähä. Nu skas det till Bryssel. Till utskottssammanträden och pressträffar och frukostmöten och lobbyistbriefingar och blodtryckshöjande flygplatsköer och ett hundratal hotellrums hånfullt väsande ventilationstrummor. Här ska värvas assistenter och skrivas motioner och förhandlas om bättre arbetsrum. Här ska pendlas som ett skållat pånyttfött landsfaderstroll mellan Bryssel och Gränna och Strasbourg. Sjuttioett? Inga problem. Bara att kavla upp koftärmarna och yra vidare. Ju mer erfarenhet i det allt slitnare bagaget, desto bättre. Lagom till nästa EU-val är Alf Svensson sjuttiosex. Inget ska uteslutas. För när fan blir gammal blir han … ambitiös.

Har jag med det att göra? Nej. Jag kan bara hoppas att jag för egen del om sisådär fyrtio år börjar lugna ner mig lite. Att jag njuter av att vara färdigtjatad och färdighatad. Då ska jag fördriva tiden i en randig hop­fällbar solstol och sutta mig slö på besk egenimporterad gammeldansk och blänga ut över de skånska fälten och reta mig sönder och samman på alla unga författares och skribenters tvärsäkra oförskämdheter. Måtte det bli så. Bara jag inte blir landshövding, programledare eller – tre korstecken i rad – europaparlamentariker.

Sällan har en union koncentrerat sig så helhjärtat på fel saker. I en tid då arabvärlden och USA börjar tala om en 57-statslösning i Mellanöstern pratar EU:s ledarskikt om det akuta behovet av justerade röstviktningsregler vid ministerrådets sammanträden. I ett klimat av gasavstängningar, vapenskrammel och grova människorättskränkningar från bad cop/worse cop-paret Medvedev/Putin tjafsar EU-företrädarna om mjölkkvoter och »mångskiftade demokratimodeller«. Och inför ett val som ingen bryr sig om står de handfallna i häpen förundran om varför folket är så kallsinnigt.

Den frågan är inte så svår att besvara. För det första skiter folk i EU-parlamentsvalet för att de redan har röstat. De har redan valt vilka som ska företräda dem vid EU:s sammanträden, nämligen de nationella regeringarna. För det andra uppfattas parlamentet som en meningslös syjunta (»That place is one big fucking NGO«, sa en anonym diplomat till The Economist häromveckan). Hur skulle valdeltagandet bli om folken i FN:s medlemsländer tvingades välja ledamöter till FN:s generalförsamling?

Europas folk tycks kort sagt ha begripit det som bara EU-kommissionärer, EU-parlamentsledamöter och Luxemburgs regering vägrar att få in i skallen: att EU inte är någon federal statsbildning. Väljarna lägger alltjämt energin på att sätta sig in i var de nationella partierna står. Den enda »demokratimodell« man känner till och respekterar är den representativa demokratin, den där man väljer vem av ens landsmän som ska föra ens talan. Man förväntar sig inte mer än så; man orkar inte med mer än så.

Nej, EU är ingen statsbildning, det är en oavbruten diplomatisk hyperkonferens. Som sådan är unionen också extremt framgångsrik. I dagens Europa råder stabilitet och välstånd utan motstycke och krig mellan medlemsländerna är otänkbart. I den mån man hatar varandra tröttar man ut sig så fruktansvärt på alla ministerrådsmöten att man till slut ändå inte orkar slåss. Man kommunicerar sina känslor, som parterapeuten skulle säga. Man upptäcker dessutom gång på gång hur mycket man vinner på att göra gemensam sak med länder som förr var ens motståndare. Ständigt skiftar allianserna, och så nöts lite av den gamla fiendskapen bort. Att något så slafsigt och torftigt kan ge så vackra resultat.

Men så är det. EU är ett FN i ganska lagom format, ett FN som faktiskt fungerar – ett FN där man till exempel inte bjuder in sinnessvaga förintelseförnekare att hålla tal på konferenser om rasism. Problemet är att EU:s ledare inte har vett att uppskatta det man uppnått. Alltid ska man fördjupa integrationen, alltid ska man göra unionen mer perfekt. Och perfekt ska den bli med hjälp av en konstitution.

Konstitutionen är nu förvisso ett lik. Därav det nekrofila tricksandet med en död konstitution i nya kläder: Lissabonfördraget, EU:s eget i panik hopkrafsade Frankensteinmonster. Som efter Irlands nej verkligen borde vara stendött men i stället har återupplivats och nått de odödas osälla jaktmarker. Nu härjar det fram över Europa likt en zombiearmé av artiklar som hänvisar till noter som hänvisar till tidigare fördrags preamblar som hänvisar till framtida fördrags tilläggsprotokoll, och så vidare i all skräckslagen oändlighet.

Så vad ska vi göra? Vi ska lägga ner finjusterandet. Vi ska utöka vår sfär av fred och frihet – genom att släppa in fler länder, inte genom att försöka laga det som redan fungerar. Det får vara nog med apkonsterna kring Lissabon. Och det får vara slutsnyftat om det låga deltagandet i ett val som saknar betydelse.