En fransk Churchill på dunderhonung
Frankrike ligger långt efter Tyskland i faktiskt stöd till Ukraina, men Emmanuel Macron ligger ändå i täten för motståndet mot Putins aggression. Kanske ser vi början till ett nytt europeiskt block.
Toppbild: AP
Det tysk-franska samarbetet brukar kallas för Europas motor. På senare år, under förbundskansler Scholz och president Macron, kärvar den rejält. Frågan är om man ens kan tala om en motor längre; snarare har vi att göra med två helt väsensskilda fordon. Det ena är en gammal butter, långsam, dieseldriven historia, medan det andra är en bländande kvick, flexibel elbil.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Problemen har under de gångna veckorna blivit rent akuta. I samband med att den alltmer pressade Scholz försvarade Tysklands ovilja att ge Taurus-robotar med lång räckvidd till Ukraina, begick han ett fatalt misstag: han avslöjade i otillräckligt vaga ordalag att brittiska och franska specialstyrkor finns på plats i Ukraina i någon sorts eldledningsroll. Tyskland ”kan inte” göra på det viset, menade Scholz, och åsyftade då bland annat de konstitutionella hinder som finns på plats i Förbundsrepubliken mot hemliga militära insatser i utlandet.
Bland annat, säger jag, eftersom det förstås finns andra hinder än konstitutionella att ta hänsyn till. Tyskland och Ryssland har som gemensam historisk tyngdpunkt ett krig som kostade dem uppemot trettiofem miljoner människoliv. Just Taurus-systemet råkar enligt expertisen vara särskilt lämpat för att förstöra den ryske diktatorns älsklingsbygge: bron som förbinder det ryska fastlandet med den ockuperade Krimhalvön, och som är enormt viktig för logistiken kring ryssarnas anfallskrig i södra och östra Ukraina. Dåren i Kreml skulle bli fullkomligt ursinnig om bron sprängdes. Lite väl ursinnig, verkar det som, för Scholz nattsömn.
Britterna och fransmännen är å sin sida rasande på Scholz för att han pratat bredvid mun om deras känsliga verksamhet på plats i Ukraina. Men där britterna morrat och fräst har fransmännen valt att ge igen på ett helt annat sätt. De har stoppat i Macron några rejäla burkar dunderhonung och ställt honom framför diverse mikrofoner.
Det började nog så djärvt med att den franske presidenten, som enligt republikens grundlag inte kan ställa upp till omval när hans nuvarande mandatperiod löper ut om tre år, på en internationell konferens hemma i Paris förkunnade att västmakterna borde överväga att skicka trupper till Ukraina. Dessutom var det dags att ge ukrainarna långdistansrobotar för att kunna slå mot mål djupt inne i Ryssland. Som grädde på moset passade Macron också på att göra sig lustig över dem (Tyskland) som i krigets inledningsskede enbart hade velat skicka ukrainarna ”sovsäckar och hjälmar”.
Tyskland och USA reagerade kraftigt negativt på talet om att skicka västerländsk militär personal. Till och med Sverige bet i från en smula. Däremot försvarades retoriken av bland andra Nederländerna och baltstaterna.
Man kunde ha räknat med att det nu var läge för en ansenlig mängd franskt ludd, kanske nog för en hel pudel. Men icke. Macron begav sig till Prag där han besökte sin tjeckiske motpart, den forne armégeneralen Petr Pavel, en man med nerver och skägg av stål. Och på vidhängande presskonferens stod Macron inte bara på sig, han skärpte tonen. Flera rappa snäpp. Det var inte längre läge att bete sig som ”ynkryggar”, sa han. Putin hotar oss dagligen med kärnvapen, oavsett vad vi gör eller inte gör. Vi undrar hela tiden var hans gräns går; nu är det dags att han får undra lite om våra röda linjer. Kriget är hans fel och Ukraina måste vinna. Och så var det med det.
Det är naturligtvis underbart befriande att se en ilsken statsman läxa upp sina vekare allierade. Undertecknad är till ingens förvåning överförtjust i denna nye, franske Churchill. Problemet är bara att Frankrike inte stoppar pengarna där truten befinner sig, för att tala svengelska. Den nakna sanningen är att Tyskland skickat oändligt mycket mer vapen och ammunition till Ukraina än vad Frankrike ens kommit i närheten av.
Sådant kan emellertid ändras. Den franske presidenten är ingen idiot. Han ser vartåt det barkar i det amerikanska presidentvalet i november, och känner hur Europa efter Brexit genomlider ett vaktvakuum som inte kan vara för evigt. Ett nytt europeiskt block med Frankrike, Polen, Tjeckien, Finland, Danmark och baltstaterna – kanske även Sverige och Italien, på sikt – håller på att ta form. I alla fall om Macron får bestämma. Och det hoppas jag innerligt.
***
Läs även: Hela Sverige går med i Nato, Kristersson
