Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

Pär Nuder, före detta rikshushållare

Det  var söndagen den 18 november 2007 som brittiska Observer publicerade sin bästa artikel om hur utrikesminister David Miliband stöttes ut ur den brittiska maktens innersta cirkel. Rubriken löd: »Disaffected. Left out. Unhappy.«

– Du försöker göra en journalistisk karamellknorr, invänder Pär Nuder genast när jag skjutit utskriften över lunchbordet.

Godistwist eller inte; David Miliband är Pär Nuders politiska tvilling. Två stenhårda strateger som av de närmaste beskrivs som intensiva känslomänniskor, rådgivare till varsin regeringschef och dessutom vänner sedan ungdomsåren.

– Visst, vi är ju uppfostrade politiskt tillsammans, säger förra finansministern själv.

Är det då fel att poängtera deras gemensamma öde? Varför skulle en artikel om Pär Nuder våren 2008 inte ha rubriken »Förolämpad. Lämnad utanför. Olycklig«?

Han ger inget svar. Möjligen visar han ett. Han ser inte olycklig ut.

Han snackar entusiastiskt om programmet som Jaques Delors och Paul Nyrup Rasmussen bett honom skriva till de europeiska socialdemokraternas kongress 2009. Om »framtidens stora politikområde«: utbildning och humankapital.

– När jag gästföreläste på Harvard förra våren var det frapperande att se antalet asiater. På världens främsta universitet gick försvinnande få européer. Det säger något om vilken väldigt välutbildad konkurrent vi möter i framtiden.

Han pratar så, med just den sortens allitterationer. På något sätt är han fortfarande den geniförklarade talskrivare som Ingvar Carlsson upptäckte i slutet av 1980-talet.

När han beskriver jobbet med memoarboken han sitter och skriver blir han begeistrad, citerar Hemingway, lägger ut texten om vikten att ta läsaren in i stängda miljöer, att vara personlig. Han ler.

Samtidigt: dagen innan har det varit budgetdebatt i riksdagen och Pär Nuders stol stod tom.

– Jag glömde bort det! Jag satt i bilen på väg in till stan, slog på radion och fick höra Anders Borg orera i talarstolen. Åh fan, tänkte jag, är det vårproposition i dag?

Samtidigt: politiken rullar på och Pär Nuder talar i imperfekt.

– I förra regeringen hade vi långa diskussioner om kvinnlig representation i bolagsstyrelser. Men jag kan inte erinra mig en enda diskussion där vi på djupet borrade i arbetsvillkoren för kvinnorna i vården.

Samtidigt: han är en föredetting med ett skavsår som tycks klia.

– Jag pratar ganska lite med Göran Persson i dag. Varför? Det dagsaktuella svaret är väl att han är upptagen med sitt och jag med mitt. Sedan ska man väl säga att vår relation kom att ändra karaktär för rätt länge sedan. De sista två åren var vår relation inte som folk kanske tror.

Hur kul kan det vara att bära stämpeln – rättvist eller inte – som känslokall hantlangare med förmåga att gå över lik för att driva igenom sin vilja? Hur kul kan det vara att bli avsatt genom en artikel i Aftonbladet och sedan nöta bänk i riksdagen?

Direkt efter att Mona Sahlin vänt sig från Pär Nuder och i praktiken petat honom som ekonomisk-politisk talesperson gick han ut och sa att 1990-talets SSU-bråk fortplantat sig som en medial smutskastarkultur i partiet.

– Vi hade, säger han nu, jättehårda strider i SSU 1981. Men den där kulturen existerade inte då, att man skulle bättra på sina siffror genom att använda medierna. Vi höll inte på och snackade … utanför familjen.

Yr inte glashussplittret när han kastar den där stenen? Har inte Pär Nuder under alla år som maktens sidekick stuckit knivar i ryggen på människor?

Nej, tycks han mena, den avgörande skillnaden är om man gjort det rakryggat öga mot öga eller om man gått med skvaller till journalisterna.

– Jag har inte snackat bakgrundssamtal med reportrar. För den slutenheten har jag betalat ett politiskt pris. Jag kom att uppfattas som sluten, hemlig, arrogant.

Men mer principiellt: Vilka medel får man ta till för att uppnå något man är övertygad om är gott?

Han drar på svaret, säger att det egentligen inte funkar att vara alltför elak i en förtroendebransch, men att man ändå måste ha elefanthud i politiken.

– Politik på högsta nivå är ingen söndagsskola. I potten ligger makt och inflytande för enskilda som gör att det blir väldigt attraktivt, inte bara från altruistiskt perspektiv, att vara jävligt hård och brutal. Politiken äter sina barn. Den funktion som jag hade var ju många gånger att komma med besked som alla inte gillade. Men jag sover gott om nätterna.

Han är skicklig. Han ångrar inga hårda tag. Frågan besvaras men hänger ändå i luften.

Men när han får prata av sig en stund om David Miliband och dennes lillebrorsa Ed blir han både glad och talför. Han säger en sak som kanske säger det mesta om hur hans liv i politiken har sett ut. Han säger:

– Jag har fler vänner i den nuvarande brittiska regeringen än vad jag hade i den förra svenska.

»Förolämpad. Lämnad utanför. Olycklig.« Hur fel låter det?

När han petades gjorde han en stor poäng av att Mona Sahlin var en av hans bästa kompisar och att han varit på hennes 30- 40- och 50-årskalas. Frågan är bara om han kommer gå på hennes 60-årsfest.

– Jag hoppas det. Även om det inte är äkta blod så är blod tjockare än vatten

Se också Pär Nuders makthavarsida.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera