Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

Jan Guillou, författare och ärkesnobb

Det var premiärfest för nya Arn-filmen kvällen före denna lunch och Jan Guillou är bakfull. Hans blick är knappt synlig mellan de kisande ögonlocken och när två chefer från en dagstidnings kulturredaktion sätter sig vid bordet intill i sällskap med en kvinnlig författare och debattör, blir springorna ännu smalare. Han markerar tydlig avsmak.

– Yeck!

En gång i tiden raljerade han över den då blivande kulturchefens rapporter från rättegången mot läkarna som misstänktes för att ha mördat och styckat Catrine da Costa. Läkarna frikändes från mordmisstankarna men  rätten slog ändå fast att de hade utfört styckningen. Ett brott mot griftefriden som dock var preskriberat när domen föll.

Läkarna slapp fängelse, men blev på grund av rättens formuleringar fråntagna sina yrkeslegitimationer.

Samtidigt som den nya Arn-filmen har premiär och Hamilton-boken »Men inte om det gäller din dotter« når bokhandelsdiskarna, släpps också en  utökad upplaga av »Döden är en man«, Per Lindebergs nitiskt detaljrika genomgång av styckmordsfallet.

– Nej, den kommer inte att få debatten att ta ny fart, eftersom alla stora medier har bundit sig för sina kulturredaktörer, som menar att de är skyldiga, säger Jan Guillou.

Det där har man ju hört förut. Mediernas ofullkomlighet är ett återkommande tema hos Jan Guillou, själv tryggt förankrad i overkligt framgångsrikt författarskap och med bekväm utsiktspunkt som kolumnist i Aftonbladet. Han säger att hans lust att träda in i reporterrollen blir allt svagare. Rik och lat?

– Det ligger nog i farans riktning, som jurister säger. Men rikedom är i och för sig bra för journalister och författare, för då behöver man aldrig någonsin prostituera sig och göra saker bara för att få in kulor till elräkningen.

Sedan, konstaterar han, är det ju det andra problemet, att han är mer känd än dem han intervjuar, att de blir nervösa och ger konstiga svar på hans frågor.

– Folk är rädda för mig, jag vet inte varför.

En förklaring kan förstås vara att många har sett honom i debatter på tv, där han med uppenbar vällust och ofta med rejäla doser öppet förakt och hån attackerar sina motståndare.

– Jag brukar vinna debatter, för där är det brutalitet, snabbhet och hänsynslöshet som gäller, snarare än ett förhållande till sakfrågan, säger han.

Det var Per Gahrton som i slutet av 60-talet lärde honom hur han skulle gå till väga då båda hade ett nyväckt engagemang i Palestinafrågan. Per Ahlmark svarade ofta för motståndet.

– Jag var 24 år och briljant juridikstudent med vänsterböjelser. Men det blev 6–0, 6–1, 6–0 – jag fick så fruktansvärt mycket stryk.

Den unge Guillou imponerades av att Per Gahrton mitt under en debatt satt försjunken i ett korrektur på en bok och var så koncentrerad på uppgiften att han inte hörde att debattledaren gav honom ordet, men ändå lyckades parera Ahlmarks argument.

–  Jag frågade honom efteråt och han sa: »Nej, jag hörde inte ett ord av honom, för jag visste redan vad han skulle säga. Ahlmark har ett system för sina debatter.«

En närstudie av Per Ahlmarks Mellan-östern-argumentation ändrade styrkeförhållandet. Och i dag finns det ingen han inte skulle våga möta, hävdar han. Sedan hejdar han sig och kastar en blick mot grannbordet och den kvinnliga debattören med rötter i Kurdistan.

– Hon som sitter där, säger han lågt, det är en otäck jävel. Det finns inte ett spår av intellektuell hederlighet i det hon gör – men det hon gör är effektivt. Det är den person jag minst av alla skulle vilja slåss mot i tv. Inte för att jag kan mindre än hon om något – möjligen med undantag för Kurdistan – utan för att hon kommer att ta skamgrepp på mig och när jag klipper till henne så är det jag som förlorar i alla fall.

Det är hårda och oborstade ord från en person som samtidigt beskriver sig själv som en klassisk gentleman med upphöjda vanor för finare salonger. Bortom den kortärmade, blå linneskjortan och dosan med Grovsnus (löst, som läggs in med en »pris master«, den alltmer sällsynta snus-sprutan) och vänsterpatos rör han sig med överklassmanér och – vanor. En ärkesnobb när det handlar om vin, mat, kunskap.

– Ja, alltså, det är inte bara så att jag aldrig går före en dam genom en dörr, utan en gentleman putsar alltid sina skor, han låter reparera dem och behåller dem i 30 år. Man går inte och köper nytt. I den typen av för livet obetydliga ämnen kan jag inta en aristokratisk, klassisk överklassattityd.

På väg ut dröjer han i steget framför grannbordet och tar ljudligt avsked med ett »hej då«. Betoning på båda stavelserna. Tydligt avståndstagande. Ute på gatan några ögonblick senare säger han att den där kulturredaktören är en av dem han mördat i en debatt.

Han slår näven i handflatan.

I hans medvetande har den här intervjun aldrig ägt rum, för att han ska slippa känna sig tråkigt repetitiv nästa gång han träffar en journalist.

– Så, nu har jag glömt det här, säger han innan han försvinner i en taxi.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera