Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Okategoriserade

Marklunds förlorade heder

Det började med kritik mot romanen »Gömda«. Nu handlar debatten om huruvida det går att lita på Liza Marklund.

Debatten kring Liza Marklunds bok »Gömda« har de senaste veckorna utvecklats till en nationell angelägenhet om trovärdigheten hos en av landets mest säljande författare.

Inledningsvis handlade det främst om de etablerade mediernas flathet. Monica Antonssons reportagebok, »Mia – sanningen om Gömda«, debatterades nästan enbart i bloggvärlden. Marklund själv avfärdade den snabbt i Expressen och åkte sedan iväg på julsemester.

Först i veckan som gick, när Liza Marklund efter en dryg månads allt hätskare debatt, gav sin syn på saken på debattsajten Newsmill, vaknade de stora mediehusen ur sin dvala.

Då hade de under en tid beskyllts för att tiga ihjäl Monica Antonssons ifrågasättande av dokumentärromanen »Gömda«, på grund av chefers och anställdas affärs- och vänskapsband med Liza Marklund.

Men bemötandet kommer för sent. Drevet mot Liza Marklund är redan i gång. Stefan Lundström driver Blue Publishing, bokförlaget som publicerat Monica Antonssons granskning av Marklunds historia om »Maria Eriksson« som flyr sin hemstad med sin dotter för att hon misshandlats, våldtagits och trakasserats av »mannen med de mörka ögonen«.

Monica Antonsson ger en annan bild av historien och förlaget har på en dryg månad fått trycka tre nya upplagor av »Mia – sanningen bakom Gömda«. Stefan Lundström är delvis nöjd med att Liza Marklund erkänt på Newsmill att allt i »Gömda« inte var sant, men han tycker inte att det var tillräckligt.

– Hon har ju fortfarande inte riktigt gjort avbön och bett om ursäkt till de drabbade, och hennes försök att hitta fel i Monica Antonssons bok är skrattretande, säger han. Som naturligtvis vill att historien ska spinna vidare, så att ännu fler böcker säljs.

Samtidigt publicerar DN ett debattinlägg med rubriken »Liza Marklund spär på rasismen och sexismen«, av brottsofferjuristen Max Fredriksson, brottsofferforskaren Magnus Lindgren samt psykologen och brottsoffersakkunnige Björn Lagerbäck. De anser att Liza Marklund ägnar sig åt svartmålning av den misshandlande gärningsmannen i »Gömda«, med arabiskt ursprung, samtidigt som Liza Marklund i höstas valde att ansluta sig till en litterär agent som blivit dömd för grov misshandel och hot mot sin före detta sambo.

Paul Ronge är pr-konsult och medie­rådgivare och har på sin blogg kritiserat Liza Marklund för att göra en halv pudel (trots att han, liksom många andra i debatten känner henne). Det öppnar upp för en värre konflikt, där hennes hela trovärdighet ifrågasätts.

– Som krishanterare är det hemskt att se när oberoende konflikter blir till sådana här krisugnar. Debatten om »Gömda« tog fart och nu påminner DN:s debattsida om fallet med hennes litteräre agent som dömts för kvinnomisshandel. Och värst av allt är att hon hanterat situationen som en typisk makthavare och hållit sig undan. Hon skulle ha tagit tag i debatten mycket tidigare, nu har att attacken blivit än kraftigare, säger Paul Ronge.

Det är inte bara Marklunds syn på ras som ifrågasätts. I september ifjol skrev Aftonbladets biträdande kulturchef Åsa Linderborg en uppmärksammad artikel, »Bengtzons byk«, om klassföraktet i Liza Marklunds bästsäljande thrillers om Annika Bengtzon. I den kom hon fram till att Annika Bengtzon föraktar vanliga människor, särskilt de inom service, handel och i offentlig sektor. Och att vanligt folk ofta skildras som slöa och lata. Den tesen stärktes när Ulrika Stahre jämförde Monica Antonssons bok med »Gömda« på Aftonbladets kultursida och påpekade hur Mia Eriksson gjorts till en betydligt mer välutbildad och stabil kvinna hos Marklund än vad hon i själva verket var.

– Vissa sanningar var Liza Marklund förstås tvungen att ändra både på grund av källskydd och för att inte åka dit på tryckfrihetsförordningen. Men Ulrika såg det manipulativa i berättelsen i stället för att koncentrera sig på om Marklund ljuger. Hon tog upp hur Liza mixtrar med Mia Erikssons klasstillhörighet på ett jävligt skickligt sätt och det bekräftar min teori om Liza Marklunds klassförakt, säger Åsa Linderborg.

Paul Ronge tror att det hade gått lättare att stävja den sortens kritik om Liza Marklund redan från start hade bett om ursäkt.

– När hon nu gjorde en halv pudel så borde hon ha gjort en hel, precis som Guillou när han hade kallat Richard Wolff för pederast. Eller som Kamprad när nazisthistorien läckte, och han lade sig platt. Det gör lika ont att be om ursäkt ordentligt som att göra det halvt om halvt.

Han tror att det kan bli svårt för henne att fortsätta som trovärdig debattör.

– Hon har alla miljonerna, huset i Spanien och sina deckare. Till skillnad från de flesta makthavare har hon ingenting att avgå ifrån, men personligen tror jag verkligen att hennes engagemang för misshandlade kvinnor är ärligt och viktigt för henne, och då är kampen för att hennes image ska överleva väldigt viktig. Och det ser inte ljust ut, säger han.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera