Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»För mina barn var det hemskt«

Jag vill inte säga att Kristian Luuk är manipulativ, men när jag sitter på tåget efter att han har vinkat av mig från perrongen i Roslags Näsby infinner sig en känsla av att jag har blivit lurad. Visserligen har han i över en timme utan att slingra sig svarat på alla frågor jag har ställt, men han har också lyckats få mig att berätta om alltifrån hur länge jag har varit tillsammans med min pojkvän till vilket som är mitt favoritdjur och vad jag gör på min fritid. Och han har fått mig att känna att det är den mest naturliga saken i världen att berätta detta för honom.

Det är som om Kristian Luuk aldrig lämnat rollen han hade i sin talkshow »Sen kväll med Luuk«, programmet där han slog igenom som tv-personlighet i mitten av nittiotalet. Förmodligen är han väldigt nyfiken, men han har också en förmåga att få folk att känna sig bekväma och börja prata.

En stund tidigare, inne på ett sushi­ställe i närheten av Kristian Luuks hem i Danderyd, har han beskrivit sig själv som »ganska vanlig«.

Mannen framför mig – klädd i slitna jeans och en sportjacka i luddigt material – återkommer ideligen till sin familj. Han pratar om babysim, tider som måste passas och inköp av vinterskor till barnen.

– Ja, familjen är jätteviktig. Särskilt gubbar som åldras i den här branschen faller sönder om de inte har familj eller intressen att falla tillbaka på. Familjen är min famn, det är där jag vilar, annars skulle jag aldrig palla. »På spåret« skulle kunna läggas ner, jag skulle ändå ha min familj.

Att »På spåret« skulle läggas ner är dock inte aktuellt. Det var ett riskprojekt – programmet var starkt förknippat med den tidigare programledaren Ingvar Oldsberg, och Kristian Luuk fick höra att det »aldrig skulle gå« – men det har gått bra och Kristian Luuk utstrålar självförtroende och belåtenhet när han talar om hur han och parhästen och programmets domare Fredrik Lindström lyckats behålla de höga tittarsiffrorna.

Men ni har fått kritik för att programmet är gubbigt, hur ser du på det?

– Jag kan tycka att vissa frågor är gubbiga, som »hur många famnar är en aln?« och så vidare, men jag tycker inte det är ett stort problem, för vi [redaktionen] pratar om det hela tiden. Det är ett större problem att det har varit svårt att hitta kvinnliga tävlande. Tyvärr är det så att duktiga kvinnor tackar nej och sejfar medan inte så allmänbildade män säger ja och chansar.

Killen som inledde sin karriär med att vara en jobbig busringare i radioprogrammet »Hassan« är nu mer folkkär än någonsin. Det finns emellertid sidor av folkligheten som Kristian Luuk inte gillar, som till exempel att skilsmässan från hans förra fru blev en kvällstidningslöpsedel.

– För mig kändes det tyvärr som en del av jobbet, men för mina barn var det hemskt. De fick vara hemma från skolan så att de slapp se de där löpsedlarna. Det fick enorma konsekvenser som man undrar om redaktörerna tänker på. Så jävla intressant är det väl inte att sätta på löpet? Världen brinner och så sätter de det på löpet?

Samtidigt är mediebevakningen och kändisskapet viktigt. Det är nödvändigt för att få tittare, för att få vara kvar i rampljuset i en bransch där det finns »konkurrerande produkter«, det vill säga andra programledare.

Är du rädd för att det ska sluta ringa?

– Jag vet att det kommer att bli så och jag ska bara ha roligt under resans gång, men jag hoppas att det kommer att sammanfalla med att jag känner mig klar och vill vara hemma med barnen. Jag tror att man tynar ut lite och sen får man göra lite konferencierjobb som när ABB har kickoff och sådär.

Några planer på att börja jobba som ekonom, det yrke som han egentligen är utbildad till, har han inte. Redan innan han gick ut Handelshögskolan visste han att det inte var hans grej.

– Det som var roligt var studentradion i källaren, men det var bara en hobby, sa min släkt, det riktiga arbetet var att bli färdig civilekonom. Så det var ett otroligt svårt och stort bryt att säga »att jag lämnar den akademiska världen och busringer i stället till Jarl Kulle och säger bajs och lägger på luren«.

Och det var inte så familjen hade tänkt sig hans framtid. Kristian Luuk är andra generationens invandrare. Hans föräldrar kom som flyktingar till Sverige från Estland – han har gått i estnisk skola och talar flytande estniska – och deras »invandrarmentalitet« präglade uppväxten.

– När man kommer från ett annat land kan man ta sig an det nya landet på olika sätt. Esterna var väldigt ambitiösa och streberaktiga. Jag tutades i att det var viktigt med akademisk utbildning, att göra rätt för sig, att man måste vara bäst om man ger sig in i någonting. Jag har gått i terapi i många år och pratat en hel del om det här.

Vad säger dina släktingar nu då?

– Nu är de stolta och det tror jag är en del av det här att man ska lyckas i det nya landet. Jag syns ju i tidningen och är med på tv. Det är ju att mäta framgång på ett larvigt sätt, men jag tror de skulle vara stolta och glada även om jag jobbade i kulisserna någonstans.

Så länge du gör rätt för dig…

– Precis, säger Kristian Luuk, och fortsätter att fråga ut mig om mitt privatliv.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera