Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Jag vill vara den som förstör er fest«

Han är nästan en halvtimme sen. Johannes Anyuru släntrar in i lobbyn, gnuggar sig i ögonen och håller sig för magen. Han är nyvaken och proppmätt. Hotellfrukosten (stekt potatis, lammkorv, yoghurt, flera mackor) tidigare på dagen tog ut sin rätt. Johannes Anyuru, i tillfällig exil från hemstaden Göteborg, föll i »matkoma« och somnade om uppe på rummet.

Nu sitter den 30-årige poeten i hotellrestaurangen och äter ändå en hjortronparfait, omgiven av slipsar och maktpersoner och servitörer med väst. Mitt i lejonets kula, faktiskt: förra höstens Augustprisnominerade diktsamling, »Städerna inuti Hall«, är en lika förtvivlad som förbannad stridsskrift mot politiker, månglare och vuxna med skygglappar. Mot självaste systemet. Johannes Anyuru flinar:

– För mig är sverigedemokraterna o­civiliserade barbarer från något århundrade före Kristus. »De« får inte komma hit och bygga fler av sina torn, för vi ska bygga våra torn. För mig kan de lika gärna bära hjälmar med horn och sitta och dricka grisblod på fälten. Och i Vellinge vill de ha sin helt vita by, trots att hela världen finns utanför. De är som troll som sitter på sitt guld. Men jag låter mig inte provoceras längre. Jag skrattar bara åt dem, trots att det är dumt.

Johannes Anyuru ser mörkt på till­varon ibland. Men han är både praktiserande muslim och optimist. Han tror inte att de onda krafterna kommer att vinna i längden. Så när det började bli dags för den där första »riktiga« romanen, efter tre hyllade diktsamlingar, gick skrivandet i en helt annan riktning. Den ännu outgivna boken är en kärleksroman om en sorgsen skulptör, som har förlorat massor av vänner och ständigt halkar över i en annan verklighet där allt är öken och damm. Sen blir han förälskad i en tjej.

– Den förra boken var svår att skriva. Jag satt och ordnade med ensamma små glasbitar i fem år. Det var skönt att hitta tillbaka till ett skrivande där någon är så lycklig. Han går på gatan och träden prasslar i vinden, liksom. Jag kunde inte skriva sådana grejer förut. Jag tänkte bara att om någon går på gatan ligger det en trampmina där, som trasar sönder hans ben. Och träden måste brinna, av någon jävla anledning.

Även om det fiktiva förhållandet inte funkar i längden – »det gör ju aldrig det«, flikar Johannes Anyuru in – säger han att den delvis självbiografiska boken är full av beskrivningar om himlens färg och andra vackra saker. Men svärtan och system­kritiken är alltid närvarande.

Johannes Anyuru tror att hans samhällsengagemang väcktes på gymnasiet i hemstaden Växjö. Johannes Anyuru började läsa böcker om Svarta pantrarna och Malcolm X. Därifrån var steget till litteratur om syndikalism och anarkism inte långt. Johannes Anyuru fascinerades av respektlösheten mot makten. Skrivandet blev ett instrument för rättvisa.

Men yrkesvalet var aldrig självklart. I Araby, stadsdelen där »de har gömt undan alla somalier och jugoslaver och så vidare«, visste ingen om att Johannes Anyuru skrev poesi. För det första berättade han det inte för någon. För det andra flyttade han till Norrköping för att plugga till civilingenjör.

Annars pratar Johannes Anyuru ogärna om etnicitet. När han slog igenom med »Det är bara gudarna som är nya« 2003 försökte han enträget slå sig fri från etiketter som »förortspoet« och »Rinkebyspråk«. Johannes Anyuru hade vuxit upp med sin svenska mamma i Småland och var alltid duktig i skolan. Nu var det svårt att hantera kändisskapet. Johannes Anyuru ville skriva konstig poesi och vara underjordisk. Det blev tvärtom. Han fick sitta i varenda morgonsoffa värd namnet och kallades »kulturelitens nya kelgris« av Svenska Dagbladet. Systemet omfamnade honom trots att han försökte slå det i spillror.

– Jag kastade in en gatsten i rutan. Men någon fångade upp den och sa: »Kolla vilken fin gatsten Johannes har gjort. Och vilket fint hål i rutan! Det ska vi aldrig laga. Det ska vi verkligen komma ihåg och minnas. Nej, det är jättefint att du är arg. Här får du pengar!«

Johannes Anyuru tyckte att det var jobbigt att hans lyrik blev så omtyckt, eftersom han själv upplevde att han stod utanför systemet och skrev för andra i underläge. Han minns hur han till slut stod och klottrade med spritpenna på Bokmässan i Göteborg för att få utlopp för sin frustration.

Nu för tiden väljer han andra vägar, berättar han medan hjortronparfaiten långsamt smälter. I vintras har till exempel hans debutpjäs »Förvaret«, om bristerna i svensk flyktingpolitik, satts upp på Göte­borgs Stadsteater. Han är fortfarande förtvivlad och förbannad. Men Johannes Anyuru verkar finna förtröstan i att han har en röst. Att han kan höras.

– När jag skrev förra boken ville jag att alla skulle vara lika olyckliga som jag. Jag hade vaknat upp till insikten att jag ingår i en krigsmaskin som håller på att förstöra världen. Jag vill inte att ni ska gå runt och skratta och dansa och köpa kläder. Jag vill vara den där som stänger av stereon och bara: »Har ni tänkt på att…?«. Jag ska förstöra er fest!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera