Så vann fel man

Text: Andreas Henriksson

Bild: ANDREW YATES/scanpix

Det var inte så det skulle gå till. Inte med det resultatet och inte på det sättet. Stämningen i det brittiska Labourpartiets ledarskikt kan bäst beskrivas som djup chock efter att Ed Miliband med röstmarginalen 1,3 procentenheter utsetts till Gordon Browns efterträdare på partikongressen i Manchester.

Fyra röstomgångar krävdes för att utse en vinnare. I de tre första vann den äldre brodern. I den fjärde och avgörande krävdes det att de övriga kandidaternas andrahandsröster fördelades för att en vinnare skulle utses.

Ganska snart efter att Brown aviserat sin avgång efter Labours valförlust tidigare i år stod det klart att det var mellan David och Ed Miliband den egentliga striden stod.

David Miliband, den före detta utrikesministern i Browns regering, var länge favoriten, på den punkten var de politiska oddssättarna ense. Partiets ledarskikt ställde följaktligen in sig på att den mer analytiskt lagda äldre brodern skulle ta över framför den varmare och mer kommunikativa yngre brodern som varit en »junior« energi- och klimatminister i samma ministär.

Men Ed vägrade se slaget förlorat. Under veckorna fram till omröstningen i söndags drev båda lägren en hård kampanj mot de tre grupperingar som tillsammans utser ordförande: partimedlemmarna, parlamentsledamöterna och fackföreningsmedlemmarna.

Ed Miliband anses vara den mjukare av de båda bröderna. Men det som utspelades mot slutet av ledarstriden kan bäst beskrivas som en grekisk tragedi; ett brodermord där lillebror cyniskt sticker kniven i ryggen på storebror.

Hur kunde då David förlora det som nästan var klart? När stridens hetta bedarrade utkristalliserades fyra skäl.
Bristande fingertoppskänsla. Trots att David var den mest drivna och erfarne politiska analytikern var det nu hans bror som var skickligast på att läsa av strömningarna och förstå vad partifolket längtade efter.

Överdriven lojalitet. David valde att vara lojal mot regeringen Browns politik vars kärna ursprungligen hade mejslats ut av Tony Blair. Ed insåg däremot att partiet ville ha någonting annat och valde att kallhamrat driva kampanj mot politiska ståndpunkter han bara några månader tidigare förfäktat och själv skrivit in i labours valplattform. David lät därmed Ed medvetet positionera sig något till vänster om honom. Detta trots att det i sak egentligen inte är någon större skillnad i vare sig politik, eller i analysen av Labours problem och valförlust, mellan dem båda.

Förlorade tv-debatter. Mot slutet av maktkampen tv-sändes debatter mellan kandidaterna där David inte förmådde matcha Eds skicklighet som kommunikatör. Opinionsundersökningar visar att det var här som han för första gången tappade ledningen.

Det fackliga stödet. David underskattade den nyckelroll som de fackliga medlemmarna kom att spela. Det misstaget gjorde inte Eds mer streetsmarta och snabbfotade kampanj som vann majoriteten av dessa röster. Valdeltagandet var visserligen rekordlågt i denna grupp, men de få som gick och röstade valde främst Ed. Hade Davids kampanj lyckats få fler personer ur facket att rösta hade han sannolikt vunnit.

Sättet som Eds seger gick till på öppnar för stora problem framöver för Labourpartiet, vilket bidrar till den begravningslika stämningen i Manchester. De ser framför sig hur Ed av de politiska motståndarna och den konservativa delen av pressen kommer utmålas som en fackets fånge som tvingas leverera en radikaliserad vänsterpolitik som tack för de röster som gjorde honom till partiledare.

Därmed skulle Labour återigen vara dömda till en ökenvandring likt den som marginaliserade partiet före Blairs New Labour.